För kort stund sedan avslutade jag Vinterdagbok av Paul Auster. Den var för det mesta riktigt rolig att ta del av, men ibland aningen tjatig. Man måste verkligen vara intresserad av personen Paul Auster och av hans ljuva fru Siri Hustvedt! Och så inbillar jag mig att man måste vara i mogen ålder för att känna intresse för allt som Paul var med om i fråga om olyckor, matcher och tjejproblem på 60 och 70-talet, och  orka med alla flyttar från den ena bostaden till den andra i USA som Paris. Han flyttar ofta!

Det finns guldkorn som t.ex. berättelsen om den elaka grannen i Paris som verkligen hemsökte Paul och hans flickvän men som smälte som smör när Paul tog till "oss judar emellan"som sista försök.

Det är viktigt att få insikt i att berömmelse och framgång inte snyter sig ur näsan. Nej, det vill till mycket arbete, hårda tråkiga jobb för att dra in pengar, lång väntetid och försakelse innan framgången kommer. Om den kommer!

Kärleken till hustrun Siri är fin att läsa om. Efter så många misslyckade försök hittar Paul den kvinna han vill leva med för resten av livet. De vet det med en gång och det håller fortfarande efter mer än 30 år.

Det har blivit en del läst på sista tiden eftersom jag har haft en semestervecka på Sicilien och ingen teve på kvällarna.

Den första boken är September av Kristoffer Leandoer. Jag trodde att den skulle räcka i stort sett hela veckan men inte alls, för den var så bra så jag fick ransonera läsningen. Då räckte den första flygresan ut.

Boken handlar om en kvinna född i Stockholm på 1930-talet. Berättelsens ram är att hon ligger på sjukhus döende i cancer och tänker tillbaka på sitt liv. Det kommer inte att bli mer än 41 år. Hon har varit en person som familjen har betytt allt för, men nu orkar hon knappast med besök. Sjukdomen och smärtan upptar hela hennes väsen. snart måste hon kasta loss, men mellan smärttopparna kommer hon ihåg hela sitt liv.

Kvinnan är gift och har tre barn. Hon är lärare på Komvux men har haft ambitioner en gång, både att doktorera och att skriva och publicera lyrik.

Det är nog många "skönandar" som känner igen sig i detta och som precis som huvudpersonen i boken avskyr när de träffar folk från förr som säger: "Jaså, det blev inget med författarplanerna heller!" Heller, vad är heller? Hon tänker att ha fött tre barn och utbildat sig och att bara ha klarat sig igenom den hemska barndomen med livet i behåll(och förnuftet) är en stor prestation i sig.Varför räcker det aldrig?

Det jag älskar med romanen är att författaren kryper in i själen på sin huvudperson och när man läser känns det som om han avslöjar läsarens egna dolda känslor och tankar på samma gång.

Aha, ja, så här det känns att bli sårad för saker som ingen annan kan förstå. Så här är det att känna sig överlägsen och ändå alltid vara underlägsen, på något plan. Så här känns det när man stöter bort och så här när man försöker dra till sig, och inte lyckas! Ack, det omöjliga livet. För somliga, medan andra som t.ex huvudpersonens man har så lätt för att vara, leva, göra och agera. Allt tycks komma naturligt. Varför måste vissa anstränga sig hela tiden?

Hur kan han skriva så bra!

Roligt är det att läsa om Stockholm, tid och miljö, i kyrkliga kretsar med syföreningar och intrigerande damer. Och pappapräster som får ha sin frihet och läsa och gå på krogen och prassla lite som det faller sig. Mamman/makan som är ett sjuhelvetes rivjärn, olycklig men som aldrig ger upp ambitionerna för prästen/mannen och i viss mån för den enda dottern.

Att läsa i Lund på 50-talet när Majken Johansson ännu inte var frälst och Ingemar Leckius hette Gustavsson. Spännande, kunde gärna ha varit lite mer om det, tack!

Den unga familjen flyttar ut som nybyggare till det nya området Märsta; det känns inte fint, tycker huvudpersonen, men till slut blir det roligt och vänkretsen utvidgas.

September är en mycket bra roman och jag änskar att den hade varit dubbel så tjock!

Har idag avslutat den franska succéromanen Drömbokhandel efter en veckas ivrigt läsande. Den kan rekommenderas till boknördar som älskar att boktitlar serveras på var och varannan sida och som också tycker om att googla på (för oss i Sverige) okända författare och boktitlar.Nå, det finns såna man känner till också!

Det är roligt och intressant att läsa om hur några entusiaster bygger upp en bokhandel i Paris som bara ska tillhandahålla garanterat bra romaner och noveller. Det ska inte gå att köpa Da Vinci-koden och naturligtvis inte Lisa Marklund och alla av hennes sort på alla tänkbara språk.

Det låter oskyldigt och fint och ingen som inte är intresserad av välskrivna romaner behöver ju sticka in näsan i den nya bokhandeln.

Men det visar sig att det blir väldigt rabalder om att några tar sig friheten att tala om vad som är bra litteratur, så människor knutna till bokvalen blir hotade och trakasserade. Det blir riktigt spännande och obehagligt ibland. Upplösningen är dock snårig och oklar och jag fattar inte vem eller vilka som ställde till alla bekymmer för Drömbokhandel? Måste nog läsa den passagen en gång till.

Romanen är enligt mig aningen seg när det gäller de två kärlekshistorierna som sakta rullar fram berättelsen igenom. Det blir för omständligt och tjatigt till sist; man vill bara läsa mer om böcker och skippa den sega flickan som aldrig kommer till skott eller den rika kvinnan som har donerat pengar till hela idén för hon tilltalar mig inte alls.

Författaren måste ha underliga skönhetsideal: alla beskrivna kvinnor i boken är trådsmala, anorektiska, kantiga, pyttesmå, bleka och magra(underskönt bleka, vita och magra!) Det är typiskt att hon har fastnat för Karen Blixen som var utmärglad i slutet av livet och levde på ostron och champagne.

Runda kulturarbetare göre sig inte besvär! Boken är skriven av Laurence Cossé

Ännu en bok med judisk anknytning: Ricki Neumans Ni är inte så märkvärdiga som ni tror.

Jag fick den på kortlån, så jag har gjort ett kort uppehåll på vägen till Dhaka och Innan floden tar oss. Man snart har jag forsat igenom Neumans självbiografiska lilla bok om att vara svensk och jude och judisk och svensk och dessutom ha en lägenhet i Tel Aviv. Bara det kan reta upp en del!

Författaren talar i boken med sina grannar i Tel Aviv, det gamla paret David och Hannah. David kan precis allt om Förintelsen, han är akademiskt proffs på Shoa(men vem vill eg. lyssna?) och Hannah kan allt om att vara sabra och bo på kibbutz, när det begav sig, på den tiden då folk trodde på något. Nu tror de bara på pengar, säger H.

 Boken är så rolig. jag läser högt för vem som vill höra på och även om de inte vill det! Jag skrattar och gråter lite, känner mig kanske lika uppgiven som H och R och D, egentligen, men vad har en svensk att klaga över? Och R som inte ens har en familj som "gick i gasen".

Vad handlar Neumans långtitlade bok om? Om hur man ska förhålla sig till Förintelsen. Till att vara jude? Till Israel och dess existens? Till Sverige och dess blundande folk? Till att orka leva och vara människa.

Bra bok som sagt, läs den!

  bild: Svante Weylers förlag

Jag håller på att läsa en ny bok som heter Innan floden tar oss och som är skriven av Helena Thorfinn.

Romanen handlar om en ung familj som bosätter sig  i Dhaka i Bangladesh eftersom kvinnan i familjen har fått ett bra jobb där som biståndsarbetare.

Vi får följa deras vedermödor och glädjeämnen i det nya landet: möbelanskaffande, anställning av chaufför, fester, pappersexercis, familjeproblem och så förstås jobbet och landet Bangladesh.

Helena Thorfinn har själv jobbat på ambassaden i Dhaka och verkar mycket väl insatt i hur det är i ambassadvärlden och i biståndskretsar. Hon kan verkligen skildra hur det går till. Från det positiva med ambitiösa, kunniga personer som vill göra sitt allra bäst för att lindra nöden och ojämlikheten i ett av världens mycket fattiga länder, ständigt hotat av översvämningar, till skildringen av korrupta personer och dåliga självcentrerade ambassadörer som egentligen skiter blankt i uppdraget de fått, bara de kan tjäna pengar, ha det bekvämt och leva livets glada dagar med tennis och bridge och golf.

Parallellt med skildringen av den svenska familjen och livet bland biståndsarbetare löper en fin historia om tre bengaliska systrar som blir exempel på vad som drabbar/kan drabba flickor i Bangladesh.

Det är förtryck, mord när hemgiften inte betalats ut eller när ingen son föds. Det är religiöst förkastande, förakt och så fattigdomen som gör att en kvinna hur enormt begåvad hon än är, aldrig kommer längre än till att möjligen få låna lite pengar för att köpa en get.

En ung biståndsarbetare tänker att där sitter hon med sin medelmåttiga begåvning men höga utbildning och ser hur kvinnor som kunde ha kapacitet att sitta på världens högsta positioner tvingas gifta sig med en elak gubbe som misshandlar dem. De tvingas föda barn på barn och till sist dör de i barnsäng eller någon sjukdom.

Litterärt kanske inte romanen är något mästerverk men personligen gillar jag ingående skildringar av hur folk lever och hur det är i kretsar som jag själv aldrig har varit i närheten av. Det gör inte mig något att boken är lite långsam, överfull av detaljer och rätt mycket prat.

Jag längtar efter att fortsätta med sista delen och kanske till och med skippar kvällens avsnitt av Brottet!

Det är svårt att skriva om böcker som inte är utlästa; därför blir det inte så många inlägg på min bokblogg denna vinter. Jag håller på med många, på en gång, byter varje kväll, betar mig sakta igenom följande: Virginia Woolf: The Years(mycket bra, läses sakta, har resten av livet på mig att läsa ut den).

Barbara Kingsolver: Flight Behaviour( mycket bra, men hade en svår ingång i språket, så jag blev lite förhalad, sen flöt det på och jag ska ta upp den snart igen. Då får jag veta hur det går för huvudpersonen vars liv tar en vändning när hon inser hur miljön i hennes hemtrakt förstörs och hur den ena översvämningen följer på den andra).

Elisabet Nemer: Ljusets dotter( läser den för att den handlar om Edsviks slott och Sollentuna i historisk tid och för att jag ska gå och lyssna på författaren snart. Den är inte något som får hjärtat att vibrera).

Jeanette Winterson: Why be happy, when you could be normal( tog jag som byte när jag hade fått dubletter i julklapp, är bra men det är inte bråttom).

Michael Meschke: Marionettisten(fick jag nyligen i present och började läsa med stor förtjusning, sen föll den som en sten med en massa name-dropping, men kanske kan den stiga till ytan igen).

Julian Barnes: Känslan av ett slut(läser jag för min bokklubb och avslutade för en halvtimme sen. Så där, skulle jag vilja säga. Rolig på sina ställen, bitter om minnet och åldrandet, behängd med en onödig gåta som berättas på ett uppskjutet och alltför omständligt sätt).

Rose Lagercrantz: Om man ännu finns(ännu en i raden om judiska familjer och deras öden under och efter andra världskriget. Jag älskar såna böcker så jag njuter bitvis, även om det nog inte är det bästa av författaren; jag vet inte riktigt varför, kanske för splittrad?)

Leif Zern: Kaddish på motorcykel(snart utläst till min stora sorg. Den är så jättefin och intressant. Också om en judisk familj med starka svenska inbindningar. Här blir det exotiska svenskt och det svenska exotiskt, hullerombuller. Julgranar och paltbröd och sill och kräftor och kaddishböner och kosher i en salig blandning medan livet rullar på.)

Till sist ett bokfynd från gårdagens besök i second handen: Aidan Chambers: Det här är allt, Cordelia Kenns kuddbok.(En extremt tjock ungdomsbok av min älsklingsskrivare Aidan Chambers. Jag lyssnade på honom i Kulturhuset för flera år sen och jag blev förälskad, han och jag och böckerna, oj, oj. Han har också skrivit om bokläsning i skolan, två böcker som jag har använt mig mycket av som lärare. Den här "tjockisen är en ung tjejs dagbok, inspirerad av japansk kuddbok, en hovdams dagböcker, en kioskvältare från medeltiden. Det är mycket Japan och japanskt i den och det intresserar mig. Men än har jag bara påbörjat de 900 sidorna).

Sen läser jag nog ingen mer bok, tror jag, men jag läser Vi läser och lite annat smått och gott som den nya följetongen i Året Runt. Hur ska det sluta där? Har ett avsnitt kvar  av Det plågade hjärtat.

Boken Egen eld är utläst, med fart. Den var inte seg mot slutet och inte orimlig på något vis; man kan säga att författaren nog knöt ihop sin berättelse. Möjligtvis orkade han inte höja skildringen till något mer allmängiltigt än att "så här är det" med familjer och skeenden. Ibland ordnar allt sig, ibland går det åt fanders. Bor man i Israel är risken att det går åt skogen större än i lugnare länder. Men ingen går säker. Åldrandet är som det är. Och kärleken.

Om man är israelisk medborgare kan man bli mycket trött på att inte få leva som man vill, alltid förföljas av politik, krigshot, ställningstaganden, religionen, de ortodoxa, palestinierna, skulden, Förintelse-minnen, militärtjänst, skottlossning, våld, bussprängningar...

Varför kan man inte för en gångs skull få vara en vanlig person med vanliga privata problem? Så tänker några av personerna i boken.

Till julklapp fick jag ett antal böcker, en av dem var jag tveksam till, men nu är den nästan en passion! Jag läser och läser och läser på varje ledig stund. 

Boken heter Egen eld och skriven av A.B. Yehoshua. Att jag var tveksam till den berodde på att en tidigare roman av samme författare blev bryskt avvisad av närstående som fått den i julklapp för några år sen. Och när jag började läsa min julklapp retade jag mig först på språket. Romanen är översatt från hebreiskan via engelskan och språket kändes tillkämpat och knaggligt.

Men så kom jag in i händelserna och blev uppslukad, glömde eventuella språkliga konstigheter och rusade genom sidorna som handlar om ingenjören som håller på med att fixa hissar i Jerusalem, hissar som ger ifrån sig vansinniga vinande ljud. Han åker kors och tvärs mellan klagande hyresgäster och olika instanser som skulle kunna avhjälpa problemet. Samtidigt passar han barnbarn, försöker få fatt i sin son som blivit tagen av militären för att han smitit från en repövning och hälsar på sin game far som lider av Parkinson. Han tändre lite chukkaljus här och där eftersom det är helg och försöker hålla alla på gott humör inklusive sin jobbiga, festälskade svärdotter och ett litet barnbarn med många bokstäver.

 Hans fru har rest iväg på egen hand för att hälsa på en svåger i Afrika och se platserna där hennes nyligen döda syster levde sina sista dagar.

Hon är med om många äventyr och ser ovanliga saker, vilda djur, en arkeologisk utgrävning där hennes svåger är enda vite man och där han har hand om ekonomin.

Han är eg pensionär men säger sig vilja stanna kvar i Afrika och samtidigt dryga ut pensionen. Han vill glömma allt som har med Israel att göra och glömma sin frus död och sin sons hemska död. Sonen dog under en militärutryckning och blev av misstag skjuten av de egna, av egen eld.

Författaren skriver originellt och med många detaljer och han kryper in under skinnet på de tre äldre personerna som är mellan 58 och 70. Jag tycker mycket om att läsa om hur det är att leva i Israel och jobba, hämta barnbarn på dagis,arbeta som ingenjör, jobba i skolan etc Allt så likt hur det är i Sverige och samtidigt olikt såtillvida att kriget och konflikterna i Israel färgar berättelsen och ger den en tragik och ett allvar som kontrasterar på ett gripande sätt med alla de små vardagssakerna som är likadana överallt.

Jag ska nu fortsätta min läsning och se hur författaren knyter i hop berättelsen och om han klarar av att avsluta den!?

Vad är Khumbu? Jag googlar lite och läser att det är ett lokalt namn på Mount Everest, men det kan väl bara stämma delvis? Isfall, glaciärer, olika toppar i Himalayamassivet. Det ser mycket kallt och otillgängligt ut på bild.

I Lennart Hagerfors roman Vägen till Khumbu finns många beskrivningar av hur det är där. Men den klaustrofobiska känslan som romanen frammanar gör att jag inte hänger med riktigt; och det är bra. Man ska inte fatta, bara känna hur det är att gå där med en enorm huvudvärk som ett järnband om nacken, med magont, diarré, illamående utmattning, kyla, sömnbrist. Och ibland en sorts klarsyn när det känns som hela berget är besjälat och allt vänder sig i bön till Något namnlöst.

Och inombords kaos på grund av vad som hände hemma innan resan.

Jag retar mig mycket på baksidestextern. Ok, man vill veta lite om en bok man lånar eller köper, men varför ska det stå "en man upptäcker att hans fru har varit otrogen med bästa vännen"?

När nu Hagerfors har ett så smart upplägg på sin roman. Vad som har hänt hemma i Sverige växer fram sakta, sakta; i början skulle man inte veta. Kanske har ett barn dött? Kanske har han gjort någon illa själv? Måste förlaget skriva det på näsan? Jag vill upptäcka själv, tack!

Huvudpersonen packar sin stora ryggsäck och reser. Landar i Kathmandu, flyger vidare till Lukla, där en av världens farligaste landningsbanor finns. Med på flyget finns några av de personer som också kommer att spela en roll i romanen. Huvudpersonen stiger av flyget och börjar gå, uppför.

"Förflyttar du dig är du trygg, stannar du är du skyddslös", tänker han. Han vet inte riktigt varför han har åkt iväg till de karga bergen. Han tänker att alla de som bestiger berg under svåra strapatser, vill finna något nytt inom sig själva, tänja sina gränser och få någon form av upplysning.

"De vill möta Sanningen och ett autentiskt jag", de väntar sig inte ett fruset helvete.

Romanen är intressant för dem som tycker om psykologisk dramatik, en persons inre utveckling och hans bearbetning av sitt livs största kris, men också för dem som är intresserade av Mount Everest,  naturen där, bergsbestigning, sherpa-folket mm

Humor finns det också i boken eller snarare tragikomedi. Det handlar om det engelska paret som bearbetar en dotters död men på helt olika sätt. Hon kritiserar turismen och de läkare som arbetar med turister; de borde hjälpa sherpas barn i stället!Samtidigt  måste hon få läkarnas hjälp för att överleva och sherpa-bärarnas service när hon måste bli buren ner till lägre höjd.

Det finns en fin, gryende kärlekshistoria i berättelsen också mellan huvudpersonen och en amerikanska som kommit för att leta upp platsen där hennes man dog under ett bestigning av Khumbu.

Att huvudpersonen är en svensk som adopterats från ett afrikanskt land tycker jag inte tillför något; möjligtvis har Hagerfors lagt till detta eftersom han själv delvis växte upp i Afrika och säkert där kände sig som en vit afrikan: alltid utanför. Något man känner till från en del av hans tidigare böcker.

Jag tycker att Vägen till Khumbu är en mycket bra, vacker och gripande skildring av en vardagstragedi och hur den hanteras.

Jag läste om hemska förföljelser av människor. Nazismen, denna outhärdliga epok i vår historia. Mardrömmen som var verklighet; ingen kunde nypa sig i armen och upptäcka att allt bara var en inbillning, en mardröm. Nu behöver jag verklighetsflykt. Ja, tack!

Jag tar paus i I Wienerwald  och läser Drottningen vänder blad (An Uncommon Reader) av Alan Bennett , en bok jag missade när den var aktuell för några år sen.

Boken är rolig; jag skrattar redan på de första sidorna. Rolig. När läste jag något roligt sist?

Den som följde lite av drottning Elizabeths jubileumsfirande, kunde väl inte annat än tycka synd om henne, där hon stod som en tålig levande staty på den överdådiga båten; det regnade, hertigen såg trött ut, men hon såg intresserad ut och aldrig en minut trött.

Plikten framför allt, var det. Men i Drottningen vänder blad ligger hon kvar i sängen och läser en bok av Nancy Mitford, säger att hon är förkyld. Böckerna gör henne mänsklig.

Om någon läser detta och har ett roligt boktips till att ge mig, så come on!

Det stora huset fortsatte att vara komplicerad och överarbetad to the bitter end, men jag läste ut boken av Nicole Krauss i alla fall.

Bokklubben hade en animerad diskussion. De flitiga hade försökt göra scheman och anteckningar för att luska ut hur det djävla skrivbordet vandrade mellan olika personer, men ingen hade lyckats lösa gåtan.Nu är jag fri från denna bok och kan börja på andra. Det känns så skönt!

Jag längtade efter en klassiker och började läsa Döda själar av Gogol. Ännu har jag inte orkat sjunka in i stämning och språk. Den är mycket ironisk och inte spännande eller romantisk som Doktor Zjivago eller Anna Karenina. men jag ska läsa vidare.

För bokklubben läser jag årets Augustprisvinnare  Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åskbrink. Började bra men stannade upp och blev seg efter en lysande inledning. Jag har visst blivit en mycket otålig läsare med åren. Måste ge böckerna tid.

Började också i Belami av Maupassant. Den boken ska diskuteras på Nationalmuseum i oktober i samband med den franska utställningen som finns där. Jag vill gärna vara med men vet inte om jag orkar läsa den tjocka gamla klassikern.

Så har min vän XX lämnat mig ett manus till en ny bok. Den har jag också läst. Så bra, men kort, knappt mer än en novell. Jag önskar så att hon en gång kunde vila i sitt stora skrivkunnande och inte lämna ifrån sig saker som om de brändes. Tänk att få läsa en stor tjock roman av henne, vilken lycka det kunde bli!

Och fortfarande läser jag Alice Munro lite då och då. Too Much happiness.

Och varifrån kom Simone? Gissa det, någon?!

Det känns väldigt mycket som höst ute och sommaren blir mer och mer avlägsen. Min blogg har varit vilande över sommaren, men nu känner jag att det är dags att skriva lite igen.

Jag läser just nu Det stora huset av Nicole Krauss. Den är omväxlande rätt bra och tjatig. Mitt huvud fylls av ett brett spektrum av referenser och associationer till andra böcker, när jag läser Det stora huset. Det känns som om Nicole Krauss läsefrukter var lite väl osmälta: de skiner igenom. Jag tänker: "Vänta nu, var har jag läst det här förut?" Det är väl inte så bra eller?

Det finns ett gammalt skrivbord och det finns en skygg kvinnlig författare som behandlar sin stackars man som mindre betydelsefull än skrivbordet. Hon vill inte bli störd.

Det finns ett syskonpar som lever i symbios. De har en far som säljer antikviteter och far jorden  runt på jakt efter dylika. Var har vi läst om sjukligt symbiosa syskon förut? Kulturella? Musikaliska? Inte vet jag men jag känner att jag läst allt i Nicole Krauss roman förut. Kanske är jag för gammal och har läst alltför många böcker. Suck! ska ta itu med sista tredjedelen över helgen och sen får slutomdömet komma.

Det som inte gör mig besviken är noveller av Alice Munro. Jag läser sakta sakta: Too Much Happiness. Fantastiska noveller av en mogen kvinna som har sett det mesta och vet var hon har sina papper. Det som är botten i Alice Munros kvinnogestalter är botten i de flesta andra. Men det kanske vi inte vågar erkänna. Eller?

Nej inte är hennes kvinnor några sexatleter som i den nya trenden med sadosex. Inte alls. Sexet och kärleken och erotiken finns där bara som en del av livet utan att behöva neonljusbelysas eller överdrivas. Det vet väl de flesta att sex i längden är betydligt överskattat. Eller?

Barnen och jobbet och friheten och cancern betyder mycket mer än att guppa upp och ner i en hårig apas famn.

Jag hoppas verkligen Alice Munro får nobelpriset i år. Murakami är också bra men han skriver för mycket för pengar. Tror jag.

Efter att ha plöjt Krogen av Emile Zola(nästan hela) och Korparna av Bannerhed, båda för olika bokklubbar, är det dags för lite eget val. Det har blivit Min mors tystnad av Lizzie Doron och Ett kort uppehåll av Göran Rosenberg.

Av en ren tillfällighet är båda böckerna knutna till judiska öden och till Förintelsen, men de är med säkerhet mycket olika till form och innehåll.

Rosenbergs bok om faderns livsöde är mycket seriös och tung. Jag började läsa den på café med en kopp kaffe och en dammsugare och kände att det inte alls passade ihop. Boken börjar med en tungrodd beskrivning av järnvägsbron i Södertälje. Det är väl meningen att man ska få en klaustrofobisk känsla, en blandning av industrislaveri och ankomst till orten där det stod Arbei macht frei över grinden. Det lyckas. Hoppas fortsättningen inte blir lika omständig.

Doron skriver å andra sidan väl lättvindigt och flärpigt i den här nya boken. Huvudpersonen bor i Jerusalem och letar efter sin far överallt. Hennes mor och alla galna grannar och moderns skvallrande väninnor: ingen vill berätta för barnet vem fadern är eller var han är. Det känns också klaustrofobiskt. Svart humor skulle jag vilja säga. Fortsättningen kräver lite mer stringens.

Vi får se!

Jag önskar att alla i hela Sverige som är intresserade av sitt land, naturen, skogen, växterna och djuren, läser alla artiklarna i Maciej Zarembas reportage i DN om hur Sveriges skogar kalhuggs och detta helt i onödan, bara för skogsbolagens profit.

Aldrig har jag läst något mer skrämmande och inte heller något mer välformulerat , undersökt och dokumenterat.

Folk som äger skog bestämmer inte själva hur och på vilket sätt de vill avverka sina träd; allt ska ner stort som smått. Och detta trots att man i andra länder för länge sen har upptäckt att en sådan avverkning är helt fel. I stället borde man hugga ner stora, fullvuxna träd och spara de små: man borde avverka genom gallring.När man kalhugger förstörs miljön för allt som lever där. utrotar man ett djur, en växt så är snart övriga i farozonen, eftersom allt hänger ihop!

Nu avverkas skogarna i norr utan urskillnad och snart finns inga skogar att skida igenom, trots att ekoturismen snart är den största inkomstkällan för folk i nordliga trakter.

Jag kan ge hur många exempel som helst på fakta som drabbat mig i Zarembas artiklar, om profitvinsten som håller de profitsugna samman och utestänger, förtiger och mörkar all information, så att folk inte ska reagera, bli förbannade och hindra profitjägarnas vinster.

Man blir så förbannad att man ser  rött. Och därtill idag i DN ett helt annan reportage om pensionsmäklarnas jättevinster som utportioneras till deras chefer.Och de slipper betala kommunalskatt på de enorma "lönerna". Vem är det eg. de själ pengarna ifrån?

En vanlig medborgare som alltid betalat all skatt och betalat tillbaka studielån till sista kronan, kan inte få bli sjukskriven, trots t.ex. stora graviditetsproblem.

Vi talar om Grekland och hur de styrande där svindlat bort miljonerna, hur korruptionen gjort att inget fungerar.

Men hur är det eg. i Sverige? Är det inte dags för lite nytänkande? In med fler journalister av Zarembas slag som synar de profithungriga i sömmarna.

När jag reser till Frankrike och kommer förbi en större bokhandel brukar jag alltid kolla om min favoritpoet Philippe Jaccottet har givit ut någon ny diktsamling. Eftersom han är ganska gammal nu och dessutom  skriver sparsmakat så har det inte blivit så många diktsamlingar jag har kunnat inhandla, men de tre jag har räcker, för hans språk är inte så lätt för en som är halvbra på det franska språket.

Jaccottet är född 1925 och bor sedan många år i Grignan i södra Frankrike. Där har även jag varit några gånger, och landskapet där är fascinerande: milt och ändå kryddstarkt .Madame de Grignans slott finns i närheten och där finns många kyrkor och kloster levande som övergivna.

Jaccottet kan man läsa på svenska om man inte kan franska.Han har en utmärkt översättare i poeten Bengt Erasmie, som kommit med flera urvalssamlingar: Jordens avstånd 1976,  Ljusets frukter 1984, Efter många år 1994 samt en hel diktsamling Häftat i grönska 1993.

Om man vill lära känna Philippe Jaccottet lite mer kan man läsa om honom i Nina Burtons fina essäsamling Resans syster, poesin från 1993. Essän om Jaccottet har hon kallat Philippe Jaccottet och genomskinlighetens skola.

Jaccottet skriver om små vardagliga saker, brukar det stå i korta skisser om honom. Det är kanske rätt och ändå  fel, för visst utgår han från det lilla, från naturen i la Drôme, från ett åskväder, ett konstverk, en vykort han fått, en vandring, en dag med värk, svalornas luftsprång, men sedan vidgar han ofta sin dikt till det universella, människans eviga frågor, liv och död, Gud och otro, änglar och demoner inom oss och utanför.

Idag har jag parallelläst hans fina prosapoem La loggia vide/Den tomma loggian. Dikten tar sitt ursprung i ett konstkort som poeten har fått som en julhälsning. Det föreställer en tom loggia, ett nästan tomt rum, målat av Giotto i kapellet i Scrovegni. Bilden ingår i en större svit föreställande Bebådelsen.

Kortet placeras på spisfrisen bland andra julhälsningar. Bilden väcker poetens förundran: ett tomt rum, ett fönster, en gardin som samlats ihop. Vilken märklig bild!

Den som skickat kortet säger att hon kommer och hälsar på till nyår.

Men hon kommer aldrig eftersom hon omkommer i en bilolycka några dagar före nyårsfesten. Resten av dikten är en sorgesång över den döda, en klagosång över dödens väsen. Och kortet som läggs undan, det tomma rummet med en gardin som hindrats från att fladdra, blir ett förebud ett tecken på den tomhet som infinner sig när någon dör.

Dikten slutar så här:

"Man skulle vilja vara i stånd att säga: följ mig. Jag öppnar denna lönndörr för dig som jag för min del inte kan passera genom. Jag vet alltså inte vart den leder, men må det vara en värld där dina armar aldrig förlorar sin solbränna. Någon slags landsflykt, fångenskap i ljuset." (översättning Bengt Erasmie)