Har nu lånat Sju systrar av Margaret Drabble, en roman som jag snabbläste för några år sen och älskade. Men eftersom jag så gärna ville veta hur det skulle gå på slutet, så blev det som sagt forcerad läsning. Nu ska jag ha den till natt-tröstlektyr och läsa sakta, sakta. Förra gången jag läste var det på engelska Seven Sisters heter den i original, alltså samma titel för ovanlighetens skull.

Det är roligt att läsa om andra medelålders kvinnor men jag blir lite ledsen av det självförakt som genomsyrar skildringen av många av Drabbles huvudpersoner, eller så är vi väldigt löjliga helt enkelt och simpelt?! Oroar oss, sover uselt, blir tjocka, får ont i fötterna(knölar), får ledvärk, magkatarr, pigmentfläckar i ansiktet och på händerna, läser M magasin)och småskäms för det), blir övergivna av våra gamla män, svikna, bedragna, utkörda ut våra hem, blir änkor, är med i bokklubbar, simmar, gympar, vattentränar, bantar, läser om nyttiga juicer, skriver insändare, går på tusen olika ativiteter som inte förändra vårt liv ett enda dugg, är med i Amnesty, hävdar oss, utagerar, klnaprar piller, svarar på kontaktannonser, spelar teater etc

Ja, jag vet inte? Sannerligen inte. Människan är kanske löjlig rakt av alla åldrar och kategorier.

Jag skulle verkligen vilja ha tips på böcker som kan vara bra läsning kl.4 på morgonen? OM man vaknar mellan tre och fyra med ett ryck och börjar oroa sig för ditt och datt, är det enda man kan göra att gå upp och sätta sig och läsa. Den bok man just håller på med kanske inte alls passar som vaggvisa!

Det ska vara snällt, mjukt, roligt men inte för roligt, tryggt, ombonat, inte innnehålla mord, tortyr, miljöförstöring, djurmisshandel, porr, barnaga, krig. Och allt detta utan att var chick lit.

Alice Munros noveller som jag just avslutat är nog till viss del bra läsning men inte riktigt eftersom vissa noveller väcker upp mycket känslor.

Boktjuven är inte bra; den handlar om precis allt det jag räknade upp, nästan och Boy av Roald Roald Dahl, som jag läser dagtid och älskar, handlade i natt om hemsk barnmisshandel i skolan på 20-talet. Jag rös, när jag läste hur utsatta barn var för sadistiska lärare. Så vad ska man läsa? Kan någon ge mig tips?

Just nu går det en riktig mysserie på svt. Så superengelsk och full av lagom trevliga komplikationer och äventyr. Hittills inga mord eller gräsligheter. Filmen heter Lark Rise to Candelford och är baserad på en självbiografisk romansvit av Flora Thomson.

Det roligaste är att filmen är full av starka kvinnor, från huvudpersonen Dorcas, som är chef för postkontoret i Candleford till den unga Laura Timmins, som får jobb hos Dorcas och som nog är ett porträtt av bokens författare. Roligast av alla är den mulliga, glada, bohemiska mamman som är ensam med alla sina barn och som ibland dricker öl och gör av med den vuxne sonens pengar.

 Dorcas    Laura Caroline Arless

Ingen vaccinering mot baconhostan idag heller. Nej, vaccinet är slut på vårdcentralen. Under tiden insjuknar den ene efter den andre. Och under samma tid går snacket på jobben: "Det är bara löjligt att vaccinera sig!, Det är farligt vaccin; det kommer att visa sig om 20 år! Folk i Schweiz och Tyskland vaccinerar sig inte och de är väl mer framstående än vi(dåligt självförtroende!)"

Total förvirring råder! men de som har barnbarn går och sticker sig armen för det är ju de små och unga som är i farozonen. Vilka djäkla egoister alla vuxna, gamla, halvgamla etc är, som inte orkar ta sig i kragen och tänka att "nu gör vi det bara, så fort som det går".

Lördag, söndag och kallt och blåsigt men vi lever och kan samla in resterna av sommaren som var.

Ny fantastisk läsglädje får jag när jag läser Boktjuven av Markus Zusak. Berättare är Döden, tiden andra världskriget, platsen Tyskland, nära München. Huvudperson är en liten flicka som nyss förlorat sin lillebror, blivit skild från sina föräldrar och blivit placerad i fosterhem hos ett , som man först tror, ganska förskräckligt par. mamman Rosa svär och härjar, skäller och gormar, slår med stora sleven, hotar och förskräcker, men har ett gott hjärta under allt fett och ytlig brutalitet. Pappan verkar vek, undfallande, blek men är eg. en hjälte. Utan stora ord och gester.

Flickan längtar eftr böcker och när hon inte får dem, stjäl hon. En gång stjäl hon en pyrande, het bok från en autodafé. Det bränner under tröjan och man tänker på pojken i Sparta, som räven tuggade på. Och han teg om smärtan.

Igår såg jag en underbar film på Zita i Stockholm. Filmen heter Agnes stränder och är en självbiografisk skildring av ett konstnärsliv, gjord av regissören Agnès Varda.

Agnès Varda är 81 år nu och hon har gjort filmer sedan 1954. Varför heter filmen Agnes stränder? Jo, hon menar att hennes liv har utspelats sig på stränder eller nära dem. Det har varit i Sète vid Medelhavet eller på Seines stränder i Paris, eller i USA i Californien eller på resor runtom i världen.

Aldrig, nej verkligen aldrig, har jag sett en så påhittig film! Den var som ett kalejdoskop; man snurrar lite och ser ett nytt mönster, en ny lustighet, nya bilder och konstellationer. Det var bilder från barndomen i Belgien med syskonen på rad och flickorna i den tidens märkliga baddräkter, eller ett besök i barndomens lägenhet hos ett par som samlar modelltåg för miljoner. Det var demonstrationer i Paris för kvinnors rätt till abort, krigsminnen, drottning Astrids död i bilolycka(den tidens Diana, sa Varda). Hon mindes moderns tårar över drottningens död och hon visste att modern stod just under det bemålade fönstret och grät 1935.

Vänner och konstnärer passerar revy. Hennes barn och barnbarn är med i samma vita kläder som familjen bar i filmen Mon Bonheur. Agnes själv byter kläder i varje avsnitt, vackra svallande tunikor, sjalar och byxor. I slutet av filmen slutar hon färga håret. Hon är gammal, hon skojar med sig själv, hon sörjer sin döda man regissören Jaques Demy. Hon sörjer alla de stora döda, de vackra, de geniala och i filmer förevigade.

Hon berättar om barndomens lekar, om båten i Sète där familjen bodde under kriget och där barnen var tvungna att ha korkbälten på sig hela tiden. agnes lagar nät. Hon bor med fiskare i många månader och ror. Hon fotograferar, demonstrerar, älskar och gör film. Musiken ackompanjerar hennes liv: Schubert, Brassens, filmmusiken.

Den här filmen måste man se mer än en gång!

Det är mycket märkligt med omställning av tiden: plötsligt har man vunnit en timme men den vill på något sätt inte anpassa sig till mitt system den där timmen! Jag vaknade och ville bara upp, upp trots att det var mycket tidigt. Sen var jag sugen på lunch för tidigt och sen har jag väntat hela eftermiddagen på att det skulle bli dags att gå till kvällsjobbet. Nyss slängde jag i mig lite rester från gårdagens middag och packade väskan, men det var bara min armbandsklocka som var kvart över fem. Köksklockan var kvart över fyra!

Nu har jag en timme över som bara känns orolig. Nej, jag orkar inte göra nån nytta. Fy!

Det här betyder att jag med min kroppsliga klocka ska jobba till kvart över tio ikväll och jag får panik bara jag tänker på det. Och mörkt är det hela tiden.

Alice Munros noveller är ganska geniala men det där med att de är noveller gör att jag inte vill sätta igång och läsa. Noveller är ett skit: de tar bara slut precis när man lärt känna personerna och börjar gilla miljön. Då är det slut. Slut. Slut. Och så ska man börja vänja sig vid något helt annat. Nu vet jag precis varför jag inte gillar noveller.

Och inte vintertid. Och inte kvällsjobb.

Världen är full av stora och små problem, en del är pyttesmå som t.ex vad en bokgalning ska prioritera. Ska man läsa allt nytt som kommer ut och följa med i boksvängens böljor? Ska man välja något då och då bara och fullkomligt skita i det som ligger i tiden? Ska man gräva in  sig i sitt varma bokhörn och ägna sig helt åt klassiker? Eller ska man ägna sig åt ett ämne som t.ex Japan, om man nu tänker resa dit inom en snar framtid? Och så miljön och politiken och psykologin??

Kan man göra allt på en och samma gång? Nej, det kan man nog inte. Då blir man stressad och frustrerad och ska man följa med i bokvärlden slaviskt, då borde man åtminstone få betalt, samt jobba med det på heltid.

Jag slits mellan mina bokhögar vid sängen och försöker läsa klart en bok innan jag börjar på en annan, men ofta fungerar det inte alls. Som idag. Jag läser om Jane Austens hem i England och om en resa dit i SVD. Skribenten lovordar Persuation och genast får jag enorm lust att släppa Murakami och reseböckerna till Japan och läsa den i stället. Det som händer om jag gör så är att Murakamin aldrig blir avslutad, jag får inget veta om Japan och antagligen blir Persuation heller inte fullbordad eftersom nästa veckas Boktidning lördag kommer att innehålla något som får mig att börja på ytterligare ett projekt.

Det är tungt att vara bokoholic, finns det anonyma möten man kan gå på, där man går laget runt och bekänner sina boksynder?

Nyss lyssnade jag klart på en nerladdad bok. Den heter Dog Years och är skriven av den amerikanska poeten och författaren Marc Doty.

Jag hittade denna gripande berättelse på Jeanette Wintersons hemsida, där hon rekommenderade den varmt. Och jag håller med henne om att det var en vacker och skön skildring av människor som älskar hundar och varandra och som måste skiljas åt. Hundars liv är kort, även om de någon gång kan bli 15-16 år. Och människor försvinner hela tiden bort...

Författaren skriver denna bok under det år när USA drabbas av terroristattacker och när Tvillingtornen rasar och människor dör och förlorar nära och kära. Marc Doty mister sina båda hundar detta år och hans sambo sedan många år har gått bort några år tidigare. Alla sorger privata som allmäna får honom att fundera på sorg, sörjande och lidande. Har vi rätt att sörja en hund och lägga ut massor av pengar på medicin och specialkost för ett djur när hela världen lider och barn dör av svält? Eller när människor hoppar från brinnande torn och flygplan störtar till marken.

Dog years skildrar även resor som t.ex en vistelse i Mexiko, där författaren möter en vacker gatuhund, som han gärna vill ta med hem. Marc Doty förstår att det inte skulle fungera, särskilt inte som hans gamla hund hemma inte skulle klara av en ny, ung familjemedlem, men han inser också att han måste släppa sorgen och låta dem vars liv är på upphällningen få sin frihet.

Jag hoppas att denna fina hundbok snart kommer på svenska, så att alla hundälskare kan få ta del av den.

Just nu är jag drabbad av något virus och stannar hemma mestadels i säng och soffa. Där läser jag en Murakami som alla utom jag har läst nämligen Norwegian Wood. Den är underhållande och intressant som Murakamis böcker brukar vara. Man får veta rätt mycket om livet i Tokyo 1969 när det också där existerade en ungdomsrevolt på universiteten. Huvudpersonen är inte intresserad av denna och han ser revolutionärerna som rätt löjliga och bleka typer som tjatar fram sina mantran. Och det var väl så det var eg.?!

Han läser hela världslittraturen och umgås med två speciella flickor, den ena inbunden och psykiskt labil, den andra extrovert men också hon drabbad av livet och föräldrarnas tillkortakommanden. Vad som helst för lite kärlek!

Jag är i mitten av boken och undrar vekligen vem av kvinnorna som segrar?

Vi råkade befinna oss i Göteborg och tänkte absolut inte gå på Bokmässan, men böcker drar som magneter och plötsligt var jag bara därinne bland tusentals andra bokfantaster. Det var verkligen trångt om saligheten. Speciellt tätt med folk var det i den sal där jag nyss hade lyssnat på Agneta Pleijel. Efter ett tag förstod jag varför: Isabelle Allende hade börjat tala. Hon är mycket liten och syntes inte alls av dem som stod längre bort än närmsta ringen. Men man hörde hennes röst berätta om livet, döden och alla böckerna. Det var rätt kul, som ett tittskåp med mycket liten öppning och svagt ljud.

Jag såg så mycket som jag vill läsa men det enda jag köpte var en barnbok om en liten svart hund som får ett nytt hem av Inger Rydén och en utsökt liten bok om Japan "Till skuggornas lov" av Junishiro Tanizaki. Boken är förstås utgiven på Ellerströms, det fantastiska förlaget som förser oss med riktig kultur, alltså lyrik frånhela världen och klassiker som man aldrig skulle kunna få tillgång till annars. Vackra böcker gör de också.

En bok till skaffade jag och det var katalogen till Nationalmuseums stora utställning om Caspar David Friendrich.

Jag njöt av att se så mycker böcker och bokmänniskor men min man led värre än tusen dödar av denna gräsliga trängsel. Folk är olika!

Senaste tiden har jag läst ut Eva Franchells bok Väninnan , som handlar om Anna Lind och det politiska spelet i maktens korridoreroch det har varit intressant och gripande, men på något vis tog det andan ur mig! Lolita i Theran avstannade och det har blivit tidningar hela veckan, både kulturdelarna på SVD och DN, som M och Elle Interiör. Ibland vill jag bara titta på snygga påslakan, läsa om folk som har startat eget eller  om gripande öden som i nya numret av M där Gunilla Linn Persson skriver om sin passion för "Valentine", som var alkoholist och som begick självmord, men som hann bli far till ett litet kärleksbarn med Downs syndrom. Hon skriver förbaskat bra(men jag har hört det förr några gånger!)

 På förmiddagen hittade jag i huset ett gammalt nummer av tidningen PS! och där fascinerades jag av en artikel om en kvinna som var så oerhört stressad att hon kastade katten i golvet så den bröt ett ben. Katten hade ätit upp köttfärssåsen som barnen skulle ha till middag! Då begrep denna furiösa dam att det var dags att säga upp sig på jobbet och ta det lite lugnt.

Sen blev hon säkert coach och skribent och allt möjligt men det var en bra historia i alla fall. Först måste man hmana i helvetet och sen kan man bli livscoach

Just nu läser jag Skolvärlden och tittar på Tru Blood på teve. Det är ingen hejd på min "bokvila".

Eller är det redan höst? Just nu regnar det och det kännslite överblommat ute. Jag har lånat ihop en ny drös böcker och njuter just nu av Murakamis Sputikälskling, men enklare än andra böcker jag läst av honom. Det handlar mycket om Grekland och böcker och musik förutom Japan, så jag uppskattar den.

Förra veckan läst jag Igelkottens elegans. Den är ju fransk men handlade också den mycket om Japan och japansk kultur. Portvakten i det eleganta huset döljer sig bakom banalt teveflimmer medan hon i verkligeheten ser svartvita japanska filmer av Ozu, läppjar på jasminte, fördjupar sig i Tolstoy och föraktar brackorna som tror att hon är dum, obildad och okunnig. Det är en rolig och bitsk bok men slutet känns inte helt bra. Det är som att köra in i en cementmur.

Jag läser också Astrid Flemberg- Alcalàs  Och vet inte vart, en välskriven dokumentärroman om hur det är att adoptera två små bröder från  Colombia. Jag har bara läst början än men jag vet att det kommer att handla om att adoptionen av barnen blir ett misslyckande.

Den sista boken lånade jag just och det är Att läsa Lolita i Theran av Azar Nafisi. Den ska jag läsa med stort intresse eftersom jag har en iransk vän och vi var just och såg Drottningen och jag, filmen av Nahid Persson Sarvestani, som handlar om Fahra Diba, drottningen i exil

Ny läsning så här i semesterns sista skälvande dagar är Hayden Herreras biografi över Henri Matisse. Jag såg programmet i svt2 om hur Matisse skapade dominikanerkapellet i Vence och blev helt fångad av det.

Matisse "is always on my mind" men vilar lite ibland. Sist jag hade en period var efter utställningen av hans cutouts och teckningar på Louisiana i Danmark.

I teveprogrammet berättade den dominikanersyster som en gång var Matisses vän och modell(innan hon gick i kloster). Hon var också den som initierade kapellets tillkomst. Matisse gjorde många vackra teckningar med Monique som modell. När Monique gick i kloster och blev soeur Jacques, tog Matisse det mycket hårt. Han visste att nu skulle hon bli inlåst och inte kunna träffa honom så ofta och naturligtvis inte sitta modell!

Hon berättade hur hon hade skrivit till Matisse att han kanske inte skulle nå evig salighet, ungefär, därför att han inte var en uttalad krisen och inte gick i kyrkan och tog emot sakramenten. Då hade Matisse svarat henne i ett mycket långt och upprört brev där han menade att han var djupt sårad över hennes "begränsade, inskränkta tro". Skulle han kunna vara fördömd som hela livet bara hade arbetat för en enda sak nämligen den att visa människorna på livets skönhet och godhet.

Vi fick inte i programmet höra vad systern hade svarat men de fortsatte att vara vänner och hon hjälpte till med skisser och modeller för kapellbygget.

Sour Jacques verkar ha varit en fantastisk kvinna. I filmen som spelades in 2003 är hon mycket gammal men fortfarande stark och vacker och högst spirituell. Man kan förstå att hennes abbedissa inte kunde stå ut med att en liten enkel nybliven nunna fick stå i rampljuset. Hon fick inte heller närvara på Matisses begravning.

Ja, jag tycker att Matisses verk är värt mer än en miljon predikningar. Picasso var mycket arg på Matisse för att han gjorde ett kapell, han som inte var katolik. Kunde han inte lika gärna rita en marknadsplats med frukter och köttstycken?

Men Matisse brydde sig inte. Han gjorde alltid som han ville, åtminstone efter 20-årsåldern. Fram till dess gjorde han som pappa ville och läste juridik och kopierade handlingar och var djupt deprimerad. men efter att hans mor gett honom en målarutrustning under en längre sjukdomsperiod, så var det slut med tråkigheten och konsten fann honom och tog över hans liv för evigt.

Tur att han inte gick i kloster i stället!

Årets krönikespel i Alvastra klosterruin var lite annorlunda mot hur det brukar och det berodde på ny regissör och delvis nya skådespelare. Det fanns t.o.m en koreograf, vilket jag inte trodde att det fanns. Förut brukade småalverna och de minsta trollen rulla runt lite hur som helst i det våta kalla gräset och narren hjulade och inget verkade genomkoreograferat. Men fritt och glatt och med en härlig spelglädje.

I år var allt stelare. När viktiga sånger skulle sjungas ställde sig de sjungande i uppsträckta grupper och såg ut som en sångkör.

Drottning Omma brukade förut bara vara en röst när hon talade från sitt berg och man kunde se henne i en blixt uppenbara sig som en stor vålnad i fjärran. Det var mycket suggestiv.

Men nu hade någon kommit på idén att Omma skulle uppträda som i en grotta långt bort. Grottan belystes och det hela såg ut inte som en hednisk gudinna utan mer som när Maria uppenbarade sig för Bernadette i Lourdes. Det var inte lyckat. man fick fel associationer.

Förut kom drottning Ulfhild ridande på en häst och det gav en extra dimension till skådespelet. Den värsta förändringen var ändå att Ängeln spelades av en ung kille som inte kunde sjunga, eller som åtminstone inte hördes. Han sjunger i slutt duett med Djävulen och de ska försöka överrösta varandra i kampen om människornas själar. Det brukar vara magnifikt och folk brukar klappa och be om många omsjungningar. Nu blev det bara en repris för sakens skull, för Djävulen behövde inte alls kämpa: han tog hem hela spelet!

De långa scenerna när munkarna ägnar sig åt de sju dödssynderna var nu om möjligt ännu mer långrandiga än förut. Det var segt som Gränna polkagrisar under bakningen.

Men vädret var perfekt och spelplatsen och många av deltagarna gjorde en bra insats. Att sjäva föreställningen inte höll måttet var tråkigt. Byt regissör snälla spelgrupp! en så fin tradition får inte spelas bort och förstöras av någon som tar bort spelglädjen. Han heter för resten Thomas Jankert.