Det kan inte sägas bättre än Tommy Olofsson sa det i gårdagens understreckare i Svenska Dagbladet.En mycket stor poet och "världssamvete" är död och hyllningskören är redan stor och större kommer den att bli. Själv var hon modest och tillbakadragen Wislawa Szymborska.

Det förundrar mig att ingen säger att hon eg. var buddhist, för jag tycker att mycket i hennes hållning är zenmästarens. Hon hade kanske uppnått satori men visste inte själv om det. I så fall under av ödmjukhet!

Hennes dikter uttrycker förundran men aldrig överraskning. Hon förundras över miljonåriga fossiler, över att själv vara en liten droppe i de levandes hav. Hon kunde fötts till myra men blev poet i Krakow. Hon kunde åkt i randig dräkt till närbeläget dödsläger men i stället flög hon sent i livet till Stockholm och tog ett bloss med moster Lilly. Efter prisceremonin. Kunde gjort. Hon hälsade på Tomas T och åt köttsoppa i Västerås i stället.

Förunderligt allt.

Vermeer

Så länge kvinnan där på Rijksmuseum,

samlad, i målad tystnad,

dag efter dag häller

mjölk ur kannan i bunken

förtjänar inte Världen

världens undergång.

Ur samlingen Här översatt av Anders Bodegård

Doktor Zjivago tar lång tid att läsa och för en gångs skull vill jag inte läsa något annat, inte varva med en annan bok. Men jag har en biografi över Pasternak som jag läser lite i ibland. Den är skriven av den kvinna som levde med honom de sista 14 åren av hans liv: Olga Ivinskaya. Boken heter I tidens våld på svenska.

Olga träffade Pasternak på redaktionen på den litterära tidskrift där hon arbetade. Hon dyrkade redan författaren på avstånd och hade läst hans dikter redan i gymnasiet. Pasternak blev omedelbart djupt förälskad och gjorde allt för att få träffa Olga. Han ringde varje kväll, trots att Olga inte hade telefon utan fick gå till grannen och svara!

När Pasternak kom i onåd efter att ha skrivit Doktor Zjivago blev det Olga som kom i kläm och fick sitta i fängelse upprepade gånger och efter hans död tillbringa fyra år i arbetsläger i Sibirien.

Hon kom ut levande därifrån och överlevde sin älskade med 35 år. Hon dog 1995.

Diktor Zjivago fick inte ges ut i Sovjet men smugglades ut till Italien där den kom ut. 1958 fick Pasternak nobelpriset vilket retade upp Sovjet-makten så till den milda grad. Olga är förebild för Lara i Doktor Zjivago.

Efter en helt nyutkommen roman(Kerstin Ekman) och en bok med konstessäer(Sammelsurium) blev det dags för en klassiker. Den uppsökte mig som en stark snöig längtan. Det var nog bilder från filmen som finns kvar i mitt minne, särskilt resan till Ural med tåget som far genom snöiga trakter; familjen som flyr revoutionens Moskva. De kommer fram till ett sommarställe som tillhör dem, det ligger där inbäddat i snö med frostiga rutor som svårligen låter sig avfrostas med ett andetag eller två.

Men jag letade inte fram filmen utan i stället boken: Doktor Zjivago av nobelpristagaren Boris Pasternak. Och nu är jag helt förlorad för världen. Jag vill inte jobba, inte förbereda lektioner, inte se på teve, inte vara med i Juholt-världen. Bara läsa och läsa och läsa om. Det finns underbara formuleringar om livet, döden, meningen med allt, konsten, livsglädjen. Förutom all spänning och all tragik och kärlek som utspelar sig under de år romanen fortskrider sitt berättande.

När romanen börjar har huvudpersonens mor just begravts och han står på den uppkastade gravkulle och gråter så att hjärtat vill brista. Hans far har lämnat familjen för länge sedan och nu är hans älskade mor också borta. Men han har sin morbror den intellektuelle och godhjärtade författaren som en gång ville bli munk.

Juri Zjivago hamnar hos en fin och god familj i Moskva där han uppfostras tillsammans med Tonia, familjens dotter och ett annat fosterbarn. De får mycket god utbildning och mycket konst och musik sig till livs. Juri blir läkare.

Medan han utbildar sig och medan det fortfarande dansas och muciseras i salongerna mullrar upproren och den begynnande revolutionen i bakgrunden. Snart bryter första världskriget ut.

Ulf Linde skriver som en Gud i det svenska språkets Parnass! Och där sitter han faktiskt i Svenska Akademien, om nu det är Sveriges Parnass?

Jag läser hans senaste bok Sammelsurium som är en essäsamling om konst- Det är allt från Ragnar Lyth till Christos Pankrator-ikonen  i klostret i Sinai. Stor spännvidd alltså på konstiakttagelserna!

Att läsa Ulf Linde är för mig att få små uppenbarelser; aha-upplevelser som gör att jag känner mig intelligent men ändå mer att jag bugar mig i stoftet för en mycket mycket större intelligens, som är en "ögonöppnare".

Läs Lindes essäer om konst och bli upplyst!

Ibland läser man i några dagar på tidningarnas kultursidor om en bok som väckt uppmärksamhet, kanske internationellt. Om det är en smal och tunn bok varar lovorden inte så länge. Boken köps nog in till biblioteken men vem minns vad det var den handlade om när månaderna har gått? Jag mindes bara vagt, när jag stod där igår på vårt fina bibliotek i Enebyberg(som folk i Enebyberg kämpat för att få behålla och lyckats med hittills!)

På framsidan finns ett foto av en mycket vacker kvinna lite lik en ung Greta Garbo. Hon sitter i en solstol på en strand med de snygga benen korsade framför sig. Hon ser ut att ta avstånd från något.

Bokens titel är: Varför kom du inte före kriget? och är skriven av Lizzie Doron från Israel.

Jag mindes att det handlade om en mor, författarens, som aldrig under hela sitt liv berättade om det liv hon levde före nazismen och Shoha, Förintelsen.

Nu läser jag historien om en enastående kvinna som aldrig någonsin kompromissade. Kanske var hon lite galen men som hon sa när en uttalat galen kvinna inte blev tillåten att vittna i Eichmann-rättegången: "Jag ber att få upplysa er om att den som förblivit vid sina sinnens fulla bruk, hans eller hennes vittnesmål bör inte räknas då det uppenbarligen är så att denna person har drabbats av en lätt Förintelse. Sarale behöver inte säga ett ord i vittnesbåset. Det räcker med att hon står där för att hela folket ska se vilken Förintelse Eichmann åstadkommit i hennes själ"

Helena som huvudpersonen heter, bor i fattiga kvarter i TelAviv där överlevande från Förintelsen ofta bosatt sig. Hon är mycket fattig och mycket stolt. Hela hennes släkt har dödats under nazismen och i början letar hon intensivt efter någon som klarat sig. Sen ger hon upp.

Hon vägrar ta emot skadestånd från Tyskland och hon vägrar använda en enda sak tillverkad där. Och hon protesterar mot Gud oavbrutet. Hon säger inte att han inte finns men om han finns har han begått ett oerhört stort misstag och är inte värd att upphöjas längre. På Försoningsdagen står hon i de frommas synagoga och räknar upp namnen på alla dem i hennes släkt som orättfärdigt dödats. Hon anklagar Gud.

Helena protesterar också mot krig och mot när staten Israel firar segrar och förhäver sig. Krig är alltid krig och har alltid oskyldiga offer menar Helena. Det är vid en fest vid ett sådant segertillfälle som hon presenterar sig med namnet Helena-Som-ett-offerlamm-till-slaktbänken.

De som inbjudit henne bleknar men sonen i huset blir professor och forskare i
Förintelsens historia på grund av denna enda presentation.

Det här är en bok som många borde läsa och ta till sig. Den har ett mycket djupt budskap men är ändå lättläst och rolig mitt i all sorg och galenskap.

Men dottern som skrev boken hade det inte lätt!

Lizzie Doron: foto sofia Runarsdotter

 Svante Weilers förlag(bild)

Just nu gör jag ett avsteg från min Kerstin Ekman-läsning för att läsa en klassiker som vi valt till vår bokklubb. Det är Allt går sönder/Things Fall Apart av Chinua Achebe.

Jag har haft boken i min hylla i flera år men aldrig tagit itu med den. Nu blev jag tvungen. Det är så med en del böcker man får sig rekommenderade. Man vill gärna läsa dem men något håller en tillbaka. Man har inte lust med Afrika just då eller med svunna tider eller med kolonialism. Man vill barasläsa nytt och krytt eller gammalt och invant och rogivande.

Achebes bok är inte rogivande. Den är bitvis ganska hemsk. Den tilldrar sig hos ibofolket i Nigeria i slutet av 1800-talet och skildrar byliv enligt urgamla traditioner. Det betyder roliga händelser som fester och danser och vidlyftig matlagning men också hemska traditioner med svart magi, barnoffer(tvillingar dödas direkt), mord, sjukdom, olyckor, skövling av byar och familjers undergång. Kvinnornas liv präglas av barnafödande, barns död( ofta överlever en eller två av tio födda), uppassning av männen, evig matlagning, hårt jordbruksarbete.

Men slutet av romanen skildrar hur de vita kommer till Nigeria och hur den gamla kulturen går under. Jag har inte läst slutkapitlen ännu.

Achebe skriver fint; hans skildring är full av ordspråk och ofta humor mitt i eländet. Jag tycker inte att han skildrar traditioner som  i större utsträckning var värda att behålla, men den övermakt och det förakt som kom att ersätta det gamla är heller inget att jubla över. Folks kultur måste få förändras i egen takt; det nya måste sippra in och folket måste få kunskap och få välja själva.

 Bild från Mimmimaries blogg

Bild från Viktoria Bergmark design

Julböcker blev: Virginia Woolf: Kvinnor, en essäsamling som jag snart ska börja läsa, fortfarande Kerstin Ekman och Sara Maitland: En bok av tystnad.Den senare är en ganska knasig bok om en kvinna som efter äktenskap(avslutat) två barn, stort hushåll i en prästgård bosätter sig ensam i ett hus på en hed i England. Hon samlar på tystnad och funderar över varför det är så viktigt med tystnad. Just nu är jag inte helt övertygad om tystnadens betydelse och djupare mening, men det kanske kommer. Jag vet bara ett: Jag skulle vara djäkligt mörkrädd om jag bodde ensam i ett hus på en hed och lyssnade till vindens tjut och takets knarr och de vilda djurens ylande i natten.

Jag fick ett presentkort på Akademibokhandeln. Tänkte spara det ett slag, för snart är det ju jul och man vet inte om man kanske får en och annan bok i julklapp.

Men om jag har flera hundra kronor till böcker i min hand så går jag inte att hejda. Inte på villkor. Jag smög in i bokpalatset och låtsades att jag skulle titta på Sf-böcker till min dotter. Men i höger ögonvrå såg jag bordet med nya romaner. Aha!

Där låg Kerstin Ekmans senaste och bjöd ut sig : Grand final i skojarbranschen.

Visst köpte jag den och visst gick jag hem och började läsa, trots att jag borde baka julebröd och städa i vrårna och gå ut och motionera mm.

Eg. tyckte jag inte om titeln; jag trodde att boken var så där lustigt ironisk och skämtsam och overklig som recensioner av den har försökt visa. Men så är det inte alls, för denna roman är helt otroligt verklig. Jag läser en sida sakta för att inte missa något. Trots att K E är ganska mycket äldre än jag så vet jag precis vad hon talar om(och inte) men det är något så oemotståndligt avslöjande eller snarare öppnande och förtydligande av  verkligheten/tillvaron i romanen som en människa i övre medelåldern omedelbart kapitulerar för. Det gör nästan ont i hela ens väsen att läsa om kvinnors olika förhållningssätt till livet. Svek, mens, missfall, sorg, tråkjobb, underbara böcker, människors äcklighet(ibland så), det grova och illaluktande, det finns och ljuva som inte håller ihop. Tiden som går, ogenomskinlig som en smutsig ruta.

Livet är förskräckligt intressant och borde som filosofen sa betraktas från slutet och framåt. Då kan man se hur alla egenheterna och blåmärkena kom till samt eventuell visdom, kunskap och medlidande med nästan alla.

K E skildrar sina hjältinnor ungefär så: så här var de, så här blev de.

Och jag har bara läst en tredjedel!

 Photograph by Cato Lein.

Det blev inga igelkottar i Paris! Jag var i den stora Fnac-bokhandeln som ligger i Forum les Halles. Där var det så enormt mycket folk att man knappast kunde andas; alla köpte mängder av böcker, spel, dataprylar, leksaker, musikboxar och kön till kassor och inslagningsdiskar var överväldigande lång.

Jag hittade Igelkottens elegans och stod i villervallan och läste lite. Insåg att jag nog aldrig skulle komma att läsa den boken (igen) på franska; det var för svårt.

I stället hittade jag en underbar barnbok, som jag såg i våras i Grekland. Då var den på grekiska men jag tog reda på att författare och illustratör var från Frankrike. Det var främst för illustrationernas skull jag fastnade för boken. De var så ovanliga, sugande, lockande, intressanta, lite obehagliga, detaljrika...

Illustratören heter Rebecca Dautremair och hon har gjort bilder till ganska många barnböcker. Vad jag vet finns inget av hennes verk på svenska ännu. Varför kan man fråga sig.

Den bok jag inhandlade på Fnac heter Journal Secret du Petit Poucet(alltså Tummelitens hemliga dagbok). Och visst, det handlar om den fattiga familjen med många barn som svälter. Och det handlar om det hemska att mor(styvmor) och far bestämmer sig för att gå långt in i skogen med barnen och lämna dem där.

Nu åker jag till Paris. Undras om det finns några böcker att köpa som jag klarar på franska? Kanske den där fina boken som heter Igelkottens elegans på svenska? Ja, den ska jag ta och inhandla på Fnac. Varje gång jag är i Frankrike brukar jag köpa någon tunn bok, ibland blir den läst och ibland inte alls(bara ett dåligt samvete i redan överfull bokhylla).

Men katalogen till utställningen på Palais Royal om Familjen Steins konstsamling (som är mitt  egentliga resmål), den ska jag nog inhandla. På engelska!!!!

Jag missar när min idol Tomas Tranströmer får ta emot Nobelpriset; det är verkligen trist, men jag får se reprisen på svt.play, när jag kommer hem.

Dokumentären ikväll om Tranströmer var fin. Jag grät. För att han är så bra. För att han inte kan tala mer. För att ett liv är så kort. Och konsten lång. Förhoppningsvis.

Jag har just laddat ner min första e-bok från biblioteket! Ha! men det funkade inte att få ner adobe för e-böcker, så nu har jag inte tillgång till boken i alla fall.

Märkligt nog så hade Täby bibliotek denna diktsamling endast på e-bok. Vad kan det betyda?

Den heter Vinter i sommarhuset och är skriven av Jonas Modig. Jag har läst om den i DN och andra recensioner. Men i går läste jag flera dikter på Akademibokhandeln och blev alldeles till mig av förtjusning. Sååå bra dikter. Jag bara älskar de första tre som jag orkade läsa i bokhandeln med kappa, halsduk, mössa handskar och 40 graders feber på grund av alla kläder.

Nu ska vi se om min svärson eller diverse databegåvade barn kan hjälpa mig så att jag denna helg kan läsa alla dikter i Jonas Modigs underbara samling om ett hus som under vintern står ensamt och bebos av råttor.

Vad finns kvar att återse,

något överlevande i det ihjälfrusna

landskapet

som långsamt sluter greppet om hjärtmuskeln.

Nedsövda som björnar,

med begränsade kropps-

funktioner,

dröjer vi oss igenom blanka dagar,

lika varandra intill förväxling,

oräknade, enstaviga och färglösa.

Is över hela sjön omsluter

hamninloppet,

förseglar sömmarna kring vass

och nakna buskar.

Väderstrecken ger bara svaga

tecken

på dagsljusets diskreta

förflyttning.åttor allena.

I två veckor har jag lagt undan hela min lånade hög med sprillans nya böcker av alla de slag, föratt helt ägna mig åt en gammal vän The Green Knight av Iris Murdoch. Jag försökte Googla och kolla upp om denna Murdochs näst sista roman finns på svenska, men jag nådde inte något resultat. Om den inte finns, så varför inte då då? Murdoch avled 1999 och hon skrev en sista roman som heter Jackson´s Dilemma. Den finns inte heller på svenska????

När jag en eftermiddag nedkrupen i min sköna säng efter jobbets turbulenta uttröttningsmekanismer, fick fördjupa mig i England, London, den märklige figuren Peter Mir (han som kanske är den gröne riddaren?) och alla de personer som för ett kort slag omger honom, ja då kände jag livet i mig! Jag tänkte att detta nog är verklighetsflykt men det behövs. Jag tänkte också att Iris Murdoch har skrivit nästan 30 romaner och av dem har jag läst mindre än hälften. Hurra! Hur mycket glädje och verklighetsflykt har jag inte kvar.

Den som läser engelska hejdlöst kan glädja sig för alla romanerna(tror jag) finns i ständigt nya pocketupplagor på originalspråk. Den som bara läser på svenska måste uppsöka bibliotek och tyvärr kanske inte alla romaner finns där heller; många har nog gått till magasin eller i värsta fall till utsorteringskremering.

Jag vill rekommendera följande romaner av Murdoch: Den svarte prinsen, Nunnor och soldater, Havet, havet och Klockan.

På engelska samma men också The Green Knight och The Sacred and Profane Love Machine. Och så finns det då en hel drös som jag inte kan rekommendera eftersom jag ännu inte har läst dem!

Den gröne riddaren handlar om hur en märklig man, Peter Mir, dyker upp i London. Han har fått ett slag i skallen av en annan underlig man, Lucas, som eg. är ute efter att slå ihjäl sin bror, som han är mycket avundsjuk på. Mir träder emellan och räddar brodern Clement men får en allvarlig hjärnskada. Efter en lång tid på sjukhus "återuppstår" han och träder in i livet runt Lucas och Clement. Han vill lära känna deras krets av vänner och vi läsare får också lära känna dem. Där finns änkan Louise med tre intressanta och begåvade unga döttrar. Där finns Bellamy, en sorglig figur som tänker gå i kloster och just har lämnat bort sin älskade hund Anax. Hunden spelar stor roll i romanen. En annan vilktig person är Harvey, en ung man som just fått ett stipendium till Florens men som faller från en bro och skadar sig i foten. hans utbrytningsresa blir inte av och han stannar i England med sin egoistiska, utsvävande mamma.

Alla huvudpersonerna har olika relationer till varandra; de älskar varandra outtalat eller öppet, men ingen har tagit ställning och alla går runt som katter runt heta grötfat. När Peter Mir kommer börjar det hända saker och relationerna börjar falla på plats. En del kanske blir lyckliga andra tvärtom. Mir betyder fred på ryska!

Vad handlar romanen om? Kanske om fred och försoning, om att inte fly från det man verkligen vill, släppa egoismen, bryta sig ut, bli verklig, även om det gör ont. Det som gör mest ont i längden, tror jag Murdoch vill säga, är att leva i ett vakuum och skjuta upp alla viktiga beslut, bara leva små, små liv, koka te, gå i skolan, åka taxi, gå i regnet, ringa till folk, sova, äta ostmacka, säga nej, nej, nej till allt farligt.

Lollo Collmar jobbar på radion och nu har hon gjort en dokumentär om sig själv; den gick i veckan men ligger fortfarande på sr.se, så man kan lyssna på den. Gör det! Den heter: Att laga ett barn.

Den handlar om hur det är att vara född med bara ett ben och eg. inte veta att man är handikappad förrän några vuxna talar om det för en. Programmet berättar om 60-70-tal i Sverige, när man på alla sätt försökte hitta bra proteser för barn som saknade ben och armar. De åkte in och ut på olika institutioner för att prova ut och vänja sig vid att ha på proteser. Det verkar som om de flesta inte fixade det; de fick ont, de hindrades i sin rörlighet.De hatade proteserna och träningen med dem och de gömde sig under berg av kuddar i kuddhallen.De som hade armar fick hjälpa de armlösa att gömma sig. De gick faktiskt inte att laga!

Dokumentären innehåller en underbar smärtsam scen där Lollo Collmar berättar hur det var att komma hem från lekis(eller om det var skolan)och hastigt få hjälp av mormor föratt få av protesen och kunna gå och kissa. Och efter det i vild frihet och lycka krypa omkring i hemmet som en liten glad hundvalp full av energi, rörlighet, gå på händer, leka med syrran, som var våldsamt avundsjuk över sin systers framfart.

Syrran som ett bra tag trodde att alla babysar bara hade ett ben!

Där finns vuxna i form av tanter som kommer fram och stirrar och ömkar, där finns extremt okänsliga och egotrippade damer på semester i Dalarna, som ansåg att barn med ett ben borde inte få gå ut och förstöra semesterglädjen med sin blotta åsyn.

Så fanns den gode protesmakaren! Han var en fin man som gjorde allt han kunde för att de små barnen skulle kunna gå eller ta eller gripa. Han ville verkligen väl men som sagt... laga barn med lösa reservdelar var inte ett bra påfund. Eller var det det för några kanske? I alla fall inte för Lollo Collmar.

Så en dag slängde hon protesen och fick ett par lagoma kryckor och på dem har hon tagit sig mycket långt på livets väg!

Anna Heberleins senaste bok Ett gott liv blev ganska mycket omskriven innan den kom ut, mest för att hon i den anklagar sin förläggare av den förra boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, för ett och annat. Jag har inte kommit så långt än i handlingen; jag har läst halva boken och förläggaren har just nu kommit cyklande in i historien. Han pussas mycket och lovar att han ska ta hand om allt. Från och med nu behöver AH inte bekymra sig för något. Han är nästan som en Gud. Deus ex machina. Får se hur det blir senare.......

Hittills tycker jag att Ett gott liv är bra och intressant läsning. Det handlar mycket om att författaren vill säga emot sig själv;hon står inte längre för de tankar om livets värdelöshet som hon förde fram i den s.k. självmordsboken.(den förra)

Hon refererar till många olika filosofer som menar att livets värde finns men det är inte så lätt att hitta!

 Nå, AH ger roliga inblickar i sitt eget liv, också mindre roliga. Det fanns många problem i hennes släkt på faderns sida och en moster blev steriliserad i unga år för att hon satt i rullstol och enligt samhället inte hade någon möjlighet att ta hand om ett barn. AH drar paralleller till sig själv. Hon blev också gravid tidigt, hade det jobbigt i skolan, var deprimerad, gjorde självmordsförsök etc Men hon fick bestämma själv och hennes liv ordnade så sakta upp sig.

I skolan läser mina elever lättlästa böcker, alltså romaner som är förkortade och förenklade. En favorit bland dessa är Kejsarn av Portugallien. Eftersom jag håller på att göra en del instuderingsfrågor till den lättlästa upplagan kände jag att det var ett svek mot originalet att inte åtminstone läsa det själv. Så nu läser jag den underbara och sorgliga historien om Jan som älskade sin dotter Klara Fina Gulleborg så mycket att de kunde läsa varandras tankar. Jan kunde veta i förväg om något ont skulle drabba det lilla barnet och han var beredd på att försvara henne och ta på sig skulden för allt hon gjorde. Han bar henne genom snön och väntade i timmar på henne utanför skolhuset. Klara fina älskar nog sin far när hon är liten men när hon blir större börjar hon skämmas. Det är tungt att bli så mycket älskad och inte kunna älska lika mycket tillbaka.

Något som jag hade glömt och som inte finns med i den lättlästa upplagan och inte heller i filmen,  är att Klara Fina den dag hon hade fått tillåtelse av föräldrarna att resa till Stockholm och tjäna ihop pengar till deras stora skuld, klättrade upp på en höjd och såg ut över barndomens landskap och sjöng så det skallade. Hon sjöng av glädje för hon reste inte bara för att tjäna pengar utan hon ville bort, bort och hon var lycklig över att få åka. Jan hörde sången och förstod. Det är då hans sinnesjukdom började och Klara Finas svek.

Jag tycker att det är synd att man inte läser klassiker oftare; mellan varje ny bok man läser borde det komma en Selma eller en Söderberg eller en Dostojevskij.