"Jag skriver, förstår du. Fråga mig inte vad det ska tjäna till. För övrigt kommer jag aldrig att avsluta den här boken, för innan jag ens hade skrivit den första raden och visste vad jag skulle fylla den med, blod, skratt, tårar, rädsla, hopp, alltså allt som  gör en bok till en bok och inte en halvgalnings trista avhandling, kom jag på titeln: Färden genom mangroven.

Jag ryckte på axlarna.

-Man färdas inte genom mangroven. Man spetsas på mangroveträdens rötter. Man begravs och kvävs i den bräckta dyn.

-Just det, precis så är det."

Citatet är ur romanen Färden genom mangroven av Maryse Condé. Den handlar om en man som hittas död i byn Rivière au Sel på Guadeloupe.

Det kom en man till byn och ingen visste vem han var. Han verkade rik men levde fattigt, på sätt och vis. Han var en enstöring men han umgicks med vissa personer och med kvinnor. Han uppsökte inte kvinnorna; de rymde till honom. Man kan inte säga att han tröttnade på dem för han bad dem inte komma. Han kunde lyssna. När han ville. Han ville helst vara ensam men inte i mörkret. Andarna jagade honom och till slut gjhorde människorna det också. De ville ha bort honom. Sen ville de döda honom. Någon gjorde det till slut. Varför? När många älskade honom?

Romanen är en kör av röster. Alla berättar om sin upplevelse av mannen. Det är en mustig skildring och liknar precis det som citatet säger att en roman ska handla om.

Idag har jag fått det nya numret av tidskriften Karavan. Det handlar om karibisk litteratur, mest om den genom bokmässan i Göteborg så omtalade Maryse Condé. Tidskriften bjuder på två noveller av henne och en lång essä om henne. Hon är aktuell på svenska med romanen Färden genom mangroven.  Jag har just skickat efter den på cdon, där den var billigast. 300:- i Akademibokhandeln och 169:- på cdon! Jag ser fram emot en underbar och spännande läsning av ett verk av en författare i "nobelklass" som någon skrev i en dagstidning.

Karavan handlar denna gång också om erotik i litteraturen och den persiske poeten Hafiz.

Karavan blir bara bättre och bättre. Den skriver om litteratur från hela världen, utom de vanliga länderna USA, England som alla andra tidningar skriver om. Bilderna blir vackrare och alltmer tilltalande. Varje nytt nummer är en juvel. Allt jag kan om afrikansk litteratur har jag lärt mig i Karavan.

Ta och prenumerera! http://www.karavan.se/

I en fjällstuga i Jämtlandsfjällen bor det sommaren 1999 en ensam ung kvinna. Hon är stugvärd och ska ta emot de få vandrare som kommer dit, ge dem nyckel, rum, mat ta betalt, sälja lite godis, en öl. Mest har hon hela dagarna för sig själv och ibland kommer det inga gäster på många dagar.Kanske flyr hon från något, kanske vill hon bara vila frå den sk. civilisationen?

Hon älskar att gå och gå och gå i sina vid slutet av sommaren nästan nedslitna vandrarkängor. Hon går upp på berget, ner för berget. En gång blir hon nästan kvar i ett surhål och lyckas med stor ansträngning ta sig levande tillbaka till stugan. Hon utmanar sig själv, testar sin kropp och sin uthållighet.

När hon bor där i Anaris minns hon sin barndom i Schweiz, sina släktingar. Hon minns fragment av sitt eget liv och hon minns fragment av händelser som utspelats i fjällen vid Anarisstugan, före hennes tid. 1929 dog några unga fjällvandrare och en same på väg att rädda dem. Men han tappade sin skida och dog också han i snön.

Det är flygplan som har störtat och ungdomar på 70-talet som dog av köld nedgrävda i snön. Stugvärden söker upp dessa dödens platser.På en del ställen finns det minnesplaketter. Stugan i Anaris är en donation från föräldrar som miste sin son.

Hennes mor kommer på besök, en kvinna som aldrig förr åkt nånstans ensam. Hon bokade en biljett och köpte sig en ryggsäck och kom, ända upp dit, men det tjänade inte så mycket till: avståndet och främlingsskapet dem emellan består.

"När jag städade köket och tyckte jag var duktig, så kom min mamma in och tog ett extra tag med disktrasan. Det jag gjorde dög aldrig"! Men mamma har sin egen sorg och sin smärtsamma oförmåga.

Författare till denna märkliga, fina, sorgmodiga, naturälskande, mystiska bok heter Teres K Agdler. Den är utgiven på Staika förlag och kan skickas efter på adress:

Staikas förlag c/o Frösö Skrivarforum  www.frososkrivarforum.se

Köp den, låna den, läs den: den är underbar!

Jag har just avslutat en rolig, mysig och ganska originell bok. Den är norsk, författaren heter Anne. B Ragde. Den finns i svensk pocket, ganska tunn och heter Berlinerpopplarna.

Huvudhandlingen är att en gammal kvinna på en gård i Norge ligger för döden. Hennes barn och ett barnbarn samlas . De tre sönderna har fått extremt olika liv och det är skildringarna av hur de lever, som är bokens behållning. En är svinfarmare, oborstad, modersbunden, snål, ensam. Den andre är begravningsentreprenör. Också ensam, stel, yrkesskicklig, konventionell. Den tredje är konstnär, storstadsmänniska, bor i Köpenhamn, är bög och älskar allt som är vackert, lyxigt och stiligt, men han vågar inte ens tänka på sin barndom på landet i Norge och på mamman som tog avstånd från honom p.g.a hans läggning.

Det finns även ett okänt barnbarn, också hon har sin historia.

Det som är bra med boken är att det som personerna håller på med skildras ingående med mustiga detaljer. Man får lära sig mycket om grisar, grisuppfödning, grisars mentalitet och hur en människa som är ensam kan bli vän med dessa stora, känsliga djur.

Vi får också veta med smärtsam noggrannhet hur det går till att ta hand om en död, från att en hängds snara plockas ner till dess han ligger fin och rengjord och sminkad i en kista.

Innelivet i Köpenhamn, hur man dekorerar ett skyltfönster eller ett överdådigt födelsedagsbord får man veta i beskrivningen av yngste brorsan.

Till sist finns det en bra beskrivning av en hundpsykologs arbete; det är barnbarnet som lever på hundar och deras skötsel.

Kanske boken eg. handlar om vad det är som formar människors liv och gör dem till det de är.

Slutet är måhända lite av ett magplask, men låt gå för det, en bra och rolig bok är ändå Berliner popplarna.

Carl Gustav Jung föddes i Schweiz 1875, växte upp i en liten by nära Basel som heter Kleinhüningen. Han var son till en protestantisk präst. Han var ett udda barn som levde i sin egen värld, fantiserade, drömde, byggde städer och borgar och lekte med tanken på död, lik,monster. Om han levt idag hade han nog spelat dataspel och läst fantasy-böcker.

Som barn hade han det svårt trots den småborgerliga miljön och möjlighet till skolgång. Han ville förstå allt, men när han inte gjorde det så låste tillvaron sig och han slog bakut. Han började svimma och snart slapp han gå i skolan och fick leka med sina borgar och fantisera i fred.

Men en gång hörde han ett samtal mellan fadern och en vän till honom. "Vi är så oroliga för Carl, han verkar sjuk och svag och kommer nog aldrig att bli något. Och hur ska det gå, vi är ju så fattiga, tänk om han inte kommer att kunna försörja sig. Vad ska det bli av honom?"

Carl blev djupt tagen av det han hörde. Han satte sig och pluggade latin som en galning. När nästa känsla av att han skulle svimma kom, så stålsatte han sig och kämpade emot allt han kunde. Efter någon vecka upphörde svimningsattackerna och han kunde gå till skolan igen. Han tog snabbt igen vad han missat och blev bland de bästa i klassen, men inte den allra bäste för han hade snabbt upptäckt vad det innebar för negativa saker av utsatthet och avundsjuka och mobbing att vara alltför bra och lysa.

Jung visste sedan när han blev äldre att han hade haft en neuros som han bekämpat och övervunnit. Det var genom denna händelse och förstås flera andra, som han kom att ägna hela sitt liv åt människans själsliv och åt människan värld med olika myter och drömmar.

Jungs stora självbiografi har nyligen givits ut i ny upplaga på Natur och kultur. Boken heter: C.G Jung Mitt liv.

Det är en bok som jag läst i av och till under nästan 20 år. Den är enorm och för mig förklarar den hela tillvaron och framför allt religionens roll och myters och drömmars budskap i människans liv. Man kan läsa boken många gånger och i olika stadier av livet. Varje gång upptäcker man något nytt och man lär sig något på djupet om man tar boken till sig i alla dess dimensioner.

Boken är inte svårläst till skillnad från Jungs vetenskapliga skrifter.

Jag har två nya böcker under läsning. Den ena är Kerstins Ekmans Herrarna i skogen och den andra Khaled Hosseinis Flyga drake.

Dessa böcker är bra att varva, för Kerstin Ekmans lysande essäer om skogen måste läsas sakta och omsorgsfullt och en liten bit i taget,  medan Hosseinis roman pockar på snabb läsning: spänning, mycket känslor- ibland så smärtsamma att man måste lägga ifrån sig den och ta lite "skog" emellen.Boken handlar om två pojkar i Afghanistan på 60-talet och om de förvandlingar och krig som landet går igenom. Det är en bok om feghet och svek, stolthet, kärlek och heder.Just nu har jag passerat mitten och huvudpersonen har flytt med sin far och nyss kommit till USA. Kommer han att möta vännen han svek så bittert igen?

Inatt kunde jag inte sova och jag började läsa om hur Kerstin Ekman en gång skulle hålla ett föredrag. Hon hade skrivit stödord på papper men så upptäckte hon att hon inte kunde hitta sina glasögon. Hon började gräva i fickorna och tvangs plocka ut både det ena och det andra bl.a en stor grankotte. Alla i församlingen trodde att kotten var pedagogisk och full av mening. Glasögonen var inte med, men kotten gav upphov till ett fritt föredrag om "den härlige Frukten Kotten", som den beskrevs av 1600-talsfredsivraren, jämtlänningen och alkemisten Anders Kempe. Enligt honom kunde granmedicin bota det mesta från tbc, tandvärk, feber och kikhosta. Själv hade han varit ute i krig och blev efter det en för myndigheterna farlig fredsvän som skrev panfletter mot kriget. För det fick han gå i landsflykt från det ena landet till det andra.

Kerstin Ekmans kotte i fickan var eg. till för att tända i spisen med men den gav upphov till mycket annat som föredrag och bokkapitel. Jag vill att Herrarna i skogen ska räcka länge länge. I den finns precis allt: vackert språk, härliga naturskildringar, skrönor, sagor, fakta, fantastiska personer från alla århundraden, poesi, men framför allt en stor och djup kunskap om vad skogen har betytt för människan. Och jag är bara på s.119 av 539!

Sjon kallar sig en isländsk författare, som eg. heter något annat. Han fick ett fint litterärt pris för något år sedan från Nordiska Rådet. Boken han fick pris för heter Skugga-Baldur och är en liten tunn sak med en massa fåglar på omslaget. Den ser vårlig och glad ut, men det är den väl inte eg.

Jag hade haft boken i min överlastade sängbokhylla i säkert ett år men aldrig börjat läsa, men så hade jag plöjt klart Svinalängorna och ville byta miljö. Island kunde väl duga! Ja, så det dög!!!! Jag hamnade i den mest fantastiska lilla historia man kan drömma om: Det är mitten av 1800-talet och en grym präst som kallas Skugga-Baldur är ute på rävjakt.Han lurar på en räv. Räven lurar tillbaka, gömmer sig i snön, liknar en sten. Prästen är lika uthållig han, väntar ,försöker läsa rävhonans tankar.En nästan omärklig rörelse avslöjar rävnosen, ett skott smäller av och prästen stoppar räven innanför västen. Men hämnden bor i bergen bland lavinerna och hämnden bor i en nyss död flicka som heter Aba. Hon som blev såld som sexleksak till besättningen på en båt som förliste.Hon skulle ha blivit begraven på den sanka kyrkogården och den vidriga prästen skulle ha tvingas läsa några verser över henne den utvecklingsstörda som han föraktade. Skugga-Baldur visste inte att han begravde 40 kg koskit och skräp och lump i stället, medan den som älskade Aba begravde henne i sin trädgård skrudad i den vackraste av alla isländska, rosenbroderade dräkter.

Aba älskade fåglar. Hon visste allt om dem och om deras fina fjädrar och hon samlade i sitt korta liv pengar föratt köpa sig själv en vacker skrud, utifrån och in. Island var en isolerad ö på 1800-talet, men det finns i boken en ung man som har studerat i Köpenhamn. Han dricker te från Darjeeling, han skriver brev till H.C Andersen och han tar hand om Aba som i sin tur tar hand om hans gård och djur. Utvecklingsstörda brukade dödas direkt av barnmorskan, men Aba fick leva.

Författaren Ulla Isaksson skrev en gång en roman som blev mycket omtalad. Den heter De två saliga. Sent i livet skrev hon en annan ännu mer omtalad bok: Boken om E. Det blev hennes sista verk..

Ulla Isaksson var i 30 år gift med författaren och litteraturvetaren Erik Hjalmar Linder. De delade allt både liv och arbete och skrev tillsammans den strålande tvåbandsbiografin över Elin Wägner. I kärlek och tillit var de verkligen "de två saliga". Ulla I berättar att de levde tätt, tätt intill varandra; de älskade varandras kroppar, de kysstes och smektes och kunde inte vara utan varandra. De kunde också gräla våldsamt och t.o.m slåss när det var riktigt illa, men de försonades alltid och skrattade åt Ullas hetsiga temperament och Eriks envishet.

De satt i sin arbetslya och skrev tillsammans och och Ulla läste allt Erik skrev och tvärtom.  På kvällarna läste de högt för varandra ur världslitteraturen och ur den svenska poesins samlingar av guldkorn. De reste ofta till Kreta, som båda älskade. Det var deras paradis liksom sommarhuset i skärgården.

Jordiska paradis tar slut. Lyckliga äktenskap brukar ta slut genom att den ena partnern dör men Ullas och Eriks långa liv tillsammans slutade i en utdragen tragedi. Erik började långsamt tappa kontrollen över sitt liv. Han började glömma, fick black-outs. Ganska snabbt blev han altmer dement. Det är hemskt nog, men det allra värsta var att E i sin demens tog avstånd från sin älskade Ulla. Han kunde fortfarande vara rar och söt mot barn och barnbarn och personal på vårdhemmet, men mot Ulla var han kall och drog tillbaka sin kärlek. Ulla levde i helvetet när hennes älskade försvann allt längre bort från henne.

Allt detta berättar hon gripande och innerligt ömsint om i sin bok Boken om E som utkom 1994.

Om E hade dött plötsligt skulle U ha fått sörja och klaga i full odelad förtvivlan, men nu måste hon sörja också att E inte vill kännas vid henne och alla lyckliga år de haft tillsammans. Det är fruktansvärt smärtsamt.

Först försöker hon på olika sätt att få E att minnas. Hon tar med foton, böcker, bilder, dikter, men E är fullkomligt likgiltig. Hon förstår till sist att E ´s hela värld har gått sönder och hennes kärlek och krav gör honom illa. Därför skjuter han bort henne. Han måste släppa allt och gå in i en egen, ny värld, där ingenting är som förr. han har levt ett helt liv med ordet och pennan. Nu finns bara kvar dagarnas gång, maten, sömnen och väntan på döden.

Ulla kapitulerar till sist och börjar bygga på en egen värld utan E. Jag läste just på Google att hon levde ytterligare 6 år efter E´s död. jag undrar mycket över hur hon hade det. Jag såg också att man kan lyssna på när hon berättar om sin bok om E i Minnenas television, som man också kan lyssna på via datorn.

Jag rekommenderar alla att läsa Boken om E. Det är en vis bok om livets hårda villkor och kärlek och åldrande.

När jag nyss läste Ninas resa av Lena Einhorn på tunnelbanan, var det en kvinna som log mot mig och sa: "Bra, eller hur?"

Efter ett tag sa hon igen: "Ursäkta att jag stör igen, men du har väl läst Jerzy Einhorns självbiografi? Den del som tilldrar sig i Sverige är intressant också, inte bara skildringen av kriget och getthotiden."

Jag letade upp boken och märkte att jag inte hade läst hela. Vilken historia! Man får Sverige i slutet av 40-talet och början av 50-talet i ett nötskal. Nina och Jerzy två unga medicinare från Polen har överlevt, klarat sig undan förintelsen under tusen vedermödor. De kan återvända till studierna. De får en chans att komma till Köpenhamn och använda laboratorier där. När de är där får de veta att hemma i Polen har förföljelserna mot judarna tagit fart igen och den lilla spillra som överlevde och kom tillbaka dödas och lynchas på nytt.

Jerzy och Nina bestämmer sig för att stanna i Norden. Danmark tar inte emot flyktingar, så de tar sig till Sverige. I Stockholm får de hjälp av den märklige mannen Gilel Storch(som Lena Einhorn senare skildrat i en dokumentärfilm!), som lovar att hjälpa dem. De överlämnar sig till polisen, intervjuas, skickas tillbaka till Danmark, där de registreras och sen kan de ta tåget tillbaka till Stockholm igen och söka uppehållstillstånd.

Det man lägger märke till är att allt är både svårare och lättare än nu. Det finns ingen organisation för flyktingar mer än privata instanser som inom judiska församlingen, men å andra sidan kostar det så lite att bo och äta och avgifterna för en termin på Birkagårdens Folkhögskola, där Jerzy får börja är 90:-

Man ser också vad kontakter kan göra. De judiska kontakterna försöker hjälpa till, så för första gången är det inte negativt att vara jude, men i Uppsala finns det nazister bland universitetslärarna och en av dem stoppar Jeszys och Ninas medicinstudier efter fyra terminer. Men på nytt finns det andra som hjälper.

Sverige känns som ett ljust möblerat dockskåp: björkar, trasmattor, inga krig, aningslöshet, troskyldighet, blåögdhet, bortskämdhet- som en annan värld än den bombade, förödda kontinenten.

Polisen på Kronobergshäktet kan inte förstå när Jerzy anger sin nationalitet som jude. "Är du inte polack?" frågar han. Och Jerzy som nyss blivit itutad med våld och förödmjukelser i sitt födelseland Polen att polack är han minsann inte, ja, han vidhåller att han är jude inte polack. Så håller de på och den svenske polisen förstår ingenting, men denna intervju kommer att ställa till det för Einhorn och det ska dröja länge innan han får sitt svenska medborgarskap.

När jag läst delen om den första tiden i Sverige, började jag om från början, och nu är jag i Polen igen och läser om barndomen när Jerzy satt i sin pappa Pinkus skrädderiverkstad bakom spegeln och tittade på kunderna, som provade sina kostymer. Men spegeln sprack från kant till kant!

Igår slutade en betydelsefull person och författare sitt liv. Det kändes så sorgligt att höra om hennes död och sorgen var tvådelad, åtminstone för mig! När jag läste Evas bok i början av 80-talet var det en stor upplevelse, likaså fortsättningarna: Kains bok och Noreas saga. Det grep tag; detta var något nytt: ett nytt sätt att skriva och ett nytt tilltal.De bibliska myterna införlivade med den vanliga kvinnans liv och prövningar. Simon och ekarna kändes för mig som något verkligt, som om jag var släkt med Simon, Karin och alla de andra personerna, och den lille mystiske mannen med den platta hatten förde mig till Sumerernas land, till den gamla mytiska kulturen vid Tvåflodslandet. Att föra in en mytisk person i den mycket reella verkligheten i arbetarkvarteren i Göteborg, nazimens tid, andra världskriget, ja, det tyckte jag var genialt, medan andra tycket att den mytiska världen var påklistrad och förstörde en realistisk roman.

Men alla som har varit vid Omberg vet att det finns andra verkligheter än den man kan se med de vanliga prosaiska ögonen, och den lille mannen dyker upp vid Omberg i Drottning Ommas land!

Det fortsatte flera år i rad: en ny bok av Marianne Fredriksson kom och jag läste och njöt, kanske inte lika mycket som jag gjorde av de första  tre, men jag drogs med i berättelsen från Romariket i Han som vandrar om natten och i den tjocka berättelsen Blindgång, som visserligen tilldrar sig i Sverige men som också har så många gripande småhistorier från andra länder instoppde i handlingen.

Berättelsen om den stora båten som Noa lät bygga  var också underbar!

Sen började det hända något tråkigt: Romanerna blev sämre och sämre, inte mycket och inte katastrofalt men sämre. De grep inte längre på samma sätt, var inte lika genomarbetade, det fanns slentrian och upprepningar i dem och värst var det med den sista som kom för ett halvår sen: Den borde aldrig ha fått komma ut. Den ställde en underbar författare i ett löjets skimmer. Det är min åsikt och jag har verkligen läst varenda ord av MF; de flesta romanerna många, många gånger.

Det är detta som ger mig dubbel sorg och det borde inte ha fått hända om inte förlagen till varje pris ville tjäna en hacka och sko sig på en författare som sålde storkovan men som pga sjukdom hade mist sitt goda omdöme mot slutet av sin skrivarkarriär. Då borde hon ha fått hjälp att avstyra ett hopplöst romanprojekt.

Men det som var bra räcker och finns kvar och kan läsas om och om igen. Hoppas att MF får frid och ro och glädje i den nya världen dit hon gått och slipper det smärtsamma såret att aldrig bli uppskattad av den snorkiga finkulturkritikerkåren! Bara kärlek.

Den israeliske författaren Amos Oz har skrivit en essä om fanatism, som jag just har läst.

Han lever i Israel och var tidig med att försöka kämpa för fred i ett hopplöst område av världen. Han har kommit fram till att ingen har rätt och ingen har fel: Israelerna har rätt till landet och palestinierna har också det och det enda som kan lösa problemet är det tråkiga som ingen av parterna vill ta i med tång nämligen kompromissen.

Kompromissen kostar, den är bitter, den är besk, den är tråkig, oskön, oheroisk, men den sparar liv och den ger båda folken ett hem, ett land.Även om de måste dela hall eller kök!

Fanatism, det är att tro sig ha absolut rätt. Det kan gälla så viktiga saker som ett land eller en religion eller kanske om man får röka eller om man måste vara smal eller om man är vegetarian eller pascifist.

Den fanatiske pascifisten kan döda för sin tro, säger Oz!

Vad är boten mot fanatism? Humor, självkritik, se på sig själv med andras ögon. Det är också att kunna leva sig in i en annans liv. Hur tänker en självmordsbombare? en kvinna som fått sitt hus nerbränt och sina söner dödade? en utmotat bosättare? en fattig orientalisk jude som lever som i biblisk tid?

Det finns inga givna svar på något, inga fullkomliga lösningar. Alla måste inte älska alla, men alla har rätt till liv och ett visst mått av respekt och frihet.

Hela vår tillvaro är en stor kompromiss och döden är segraren i alla grenar.

Ibland är det inte boken det är fel på när läsningen går trögt, det har jag märkt! Jag vill att läsning ska gå fort och  vara sugande och som att äta något, när man är riktigt hungrig. Efter det är man bara mätt och glömmer att man kan va hungrig tills nästa gång. Då vill man ha ny mat eller en ny lättsmält bok.

Men Orhan Pamuk och hans Snö är inte hamburgare och inte potatismos och köttbullar med ketchup. Jag får sluta med det och tugga lite bättre, äta mer raffinerat och vara lite mer sparsmakad helt enkelt.

Snö är så finurlig, så grym, så utstuderad, så vacker, så politisk, så mänsklig, så förvirrande, så engagerande att du vill läsa bitar högt, sluta läsa och hålla för öronen, förtvivla om människan, ge upp hoppet om förnuft och sans och vett, skratta, fnittra, gråta, skriva av några rader i en anteckningsbok, svära över den egoistiska poeten, slå igen boken, längta efter snö, sörja över mördade armenier, läsa Små citroner gula istället så man får lite ro!

Jag läser fortfarande Snö av Orhan Pamuk. Det går lite långsamt, men det går framåt. Det kom ju en bok om Katharinaklostret emellan.

På bussen hem läste jag om hur en slöja/huvudsjal bränns och hur publiken på teatern i Kars laddar för upplopp. Jag förstår att snart bryter det ut enorma oroligheter, för det har författaren laddat för de senaste 20 sidorna. Folk kommer att dö; studenten får sitt huvud krossat, men hur går det för "Slöjbrännerskan", blir hon lynschad?

Han är inte riktigt  min älskling herr Pamuk, men vissa sidor är han rasande intressant. Det är som om han ransonerade sina godbitar. Som om han drar till sig och skjuter bort, tilltalar och tråkar ut. Får se om jag orkar resten av denna snöstorm?!

En bok som jag köpte åt mig själv i julklapp är en sprillans ny som heter Katarinaklostret vid Mose berg i Sinai av Gunnel Katharina Wahlström, utgiven i år på Carlssons förlag.

Klostret är det äldsta fungerande i världen och ligger mitt i stenöknen i Sinai. Förr var det oerhört mödosamt för pilgrimer/turister att ta sig dit, men de senaste åren har det blivit alltför lätt! Det har byggts väg, som tar turisterna nästan ända fram till klostrets murar och det finns en liten flygplats inte så långt borta. Detta betyder att turistströmmen är strid, men klostret är bara öppet fem dagar i veckan och endast mellan 9-12.

Massturismen till Sharm-El-Sheik från bl.a Sverige gör att många människor väljer att följa med till Katharinaklostret på en dagstur, eftersom det inte finns mycket annat att göra om man vill ta snork-och badledigt en dag. Intresset för och kunskapen om platsen är inte alltid så framträdande!

Jag hade drömt halva mitt liv om att få komma till Sinai och Katarinaklostret och eftersom jag också tycker om att snorkla, valde vi att åka till Sharm för något år sedan. Dagsturen till klostret blev ändå en besvikelse. Det första misstaget var att vi inte fick veta något om den stora temperaturskillnaden mellan Sharm och Sinai, så vi åkte dit med bara en extra kofta och i sandaler. Vi hade behövt jeans, strumpor, vindjacka, handskar, halsduk.... som jag frös!

Sen var det bristen på tid i klostret. Först skulle vi äta på vägen och när vi kom fram skulle en ganska snacksalig och ointressant guide prata minst  i 30 min utanför klostret. När vi väl kom in i kyrkan, föstes vi igenom och fick knappast stanna. Efter det tyckte folket i vår turistbuss att det räckte och det enormt fina ikonmuseet som finns på området ville de knappast titta på. Jag tiggde mig till lite extra tid och lyckades få gå ett varv till i kyrkan och en snabb tur genom ikonmuseet. Sen bar det av i ilfart till närmaste stad för shopping och åter shopping.

Klostret är berömt för sina handskrifter, som man just nu håller på attgöra digitalt tillgängliga och för sina ikoner, en del från 500-talet.

Eftersom jag missade så mycket på min resa till Sinai och inte hann lära mig nästan något alls om allt som finns inom Katharinaklostrets murar, är Wahlströms bok ett jublande fynd för mig. Sakta, sakta ska jag ta mig igenom boken och suga i mig information och inspiration. Handskrifter har stulits från klostret, gamla bibeltexter har återfunnits under nyöverskriven text... det är historier att ta del av som är mycket mer spännande än alla DaVincikoder och dessutom är historierna sanna!

Just nu har jag bara kommit så långt att jag har fått följa med författaren upp på en nattvandring till Mose berg, där hon och hennes sällskap sätter sig föratt invänta soluppgången.

Fortsättning följer.

Det här boktipset är kanske inte för de unga utan för dem som står lite efter mitten av livet och tittar ut över det som ev. är kvar. Boken heter En given väg och är skriven av Patricia Tudor Sandal. Denna spykolog, terapeut och pedagog har skrivit många böcker om hur man ska/kan leva och mycket av det är givande och bra. Ibland har jag tyckt att förf. citerar lite väl mycket ur olika skrifter; citaten och boktitlarna  har fullkomligt haglar och man har inte  hunnit inte fastna vid ett namn, så har det kommit ett nytt. Det är mindre så den här gången. De böcker och filosofer som tags upp är givande och intressanta och- viktigt i denna bok- författaren berättar mer personligt om egna upplevelser, känsloroch  problem.

Idag läste jag ett avsnitt om "att vara rädd för rädsla". Jag kände igen mig mycket och tog till mig av författarens hemska men tydligen nyttiga upplevelse. Hon berättar att hon har varit ganska mörkrädd och rädd för att vara ensam men att hon lärt sig att klara av det, för att kunna vara i sommarhuset och skriva i ensamhet. Men så blev det ett nytt hus på en ny plats och  den gamla rädslan återkom. Ändå åkte hon ensam till det nya huset, gick en promenad vid havet i mörkret och försökte koppla av. Förutom mörker och ensamhet har förf. alltid varit rädd för stora hundar. När hon går där i mörkret kommer plötsligt två stora skuggor farande. Två schäfrar hoppar på henne, sliter i hennes kläder och drar omkull henne.Det är som om alla mardrömmar hade tagit form! Som tur är kommer hundägaren genast och avvärjer situationen. Darrande av skräck räddar sig förf. in i huset. Men nu är allt skräck för mörker borta. Hon har klarat sig helskinnad ur något mycket värre! Varför har hon eg. varit rädd för mörkret?

Vi ska inte låta våra rädslor lamslå oss utan se dem i vitögat och utmana dem och lära oss något av dem." Först när vi förmår ta emot allt och ge det en mening kan vi komma i harmoni med oss själva"