Jag är lite missnöjd med barnteatern! Suzanne Osten borde se över denna pjäs lite. Hon skriver i en intervju i en broschyr om Unga Klara om hur teaterfolk som gör barnteater inte tar barn på allvar. Nå, det gjorde Unga Klara verkligen i Babydrama och de små liven tog till sig och levde i teatern, men Jag vet att jag är jag för att min lilla hund känner igen mig var precis så omständig och omtuggande som bara Gertude Steins texter kan vara. De kan vara finurliga också, ja ,visst och ibland var denna teater underfundig. En kvinna spelade ljuvlig piano, en annan har så stora runda förvånade ögon att bara åsynen av hennes ögon var teater nog. En kille hade röda långa fjädrar på händerna och han blev suggestiv som mördare wannabe.
Jag greps av det ofta upprepade att alla är rädda för något och en var mest rädd för att bli rädd.
Ett treårigt barn framför mig krälade runt och tittade inte på skådespelarna. Hon tittade på sin lilla röda väska och på sin mammas tunga och sin mosters ben. När aktörerna kom dragandes med en soffa dök den lilla ängeln ner under sittplatserna och gömde sig. Hon var teater.
Det var kul när alla fick russin.Det är inte kul när man blir så själfull och analytisk att man blir pretensiös?? pretantiös? pretto?
De löjliga preciöserna. De själfulla på Unga Klara. De genomanalyserade på Unga Klara. De som tar sina nojor på djupaste allvar.
Postat i: Teater och film Permalink Kommentarer [0]
Det börjar som ett svindlande möte. Du ser isbergen blåna, du ser en öppen vak i några sekunder och så plums dyker en vacker kejsarpingvin upp med ett plask, nästan rakt in i ditt ansikte.
Den är så vacker och fri och levnadsglad. Den väntar på alla de andra för att få börja den långa vandringen. Efter tre dagar har alla kommit och de börjar gå. Som finklädda gubbar på ett enda led mot golfbanan går de och går, men rätt som det är tappar de stilen och börja simma och paddla fram i stället. När det blir nerför åker de kana. Och plötsligt är de inte farbröder utan barn som roar sig, och sen skyndar sig hem till kvällschokladen, våta i baken och med bara en vante.
Det är 40 grader kallt. Det är 20 dagsmarscher till häckningsplatsen, men alla lever och alla går och solen är där. Vid de bruna klipporna samlas alla och snart börjar en ljuvlig kärleksfest. Jag tror aldrig jag har sett några varelser para sig så snyggt som kejsarpinviner. De smeker ömt varandras halsar och näbbar och lutar sig mot varandra huvud mot huvud i graciösa turer.
Efter parningen är det bara att vänta på att ägget ska utvecklas. Det tar sin lilla tid. Föräldrarna står där i snön i den järntunga tystnaden. Efter en evighet kommer ägget ut och förvaras mellan mammans fötter. Fram till nu har händelseförloppet varit vänligt och livsbejakande men nu börjar eländet, det första i en enda lång rad av ödesstunder, livsfarliga situationer och möjlig död.Snart måste mamman iväg och skaffa mat till sig själv och den blivande ungen och nu ska pappan ta över. De måste i iskylan byta bo på ägget och passa det från mammafötterna till pappans. Det är enormt klurigt. De övar och övar rörelserna och så schvipp byter de. Många klarar det men inte alla. Filmen visar ägg som rullar ut i kylan, spricker sönder och....så var allt förgäves för det föräldrarparet.
Det var första gången det knöt sig i strupen på åskådaren och det blir bara värre och värre. Papporna står där och vaktar men det blir snöstorm och det blåser så hårt att en del ramlar omkull och deras ägg rullar mot döden. Efter ett tag kläcks ungarna och sticker fram sina små huven och spanar in i isen. Kallt, kallt. En del tittar fram för mycket och fryser ihjäl på ett ögonblick. Pappan petar förvirrat på den snabbt djupfrysta lilla dunbollen. Snart måste mammorna komma med mat för nu håller alla på att svälta ihjäl. Pappsen spyr upp en sista rest av fisksoppa i ungens näbb.
Under tiden går och går dampingvinerna mot havet och fisken. 20 dagar igen! De når öppningar i isen och kastar sig ner med fröjd och frenesi, öppnar näbben och bara skyfflar in fisk och räkor. Underbara lycka. De simmar, de forsar fram, de är i sitt rätta element.
Men vem lurar om inte en hemsk säl med sylvassa tänder och han har bara väntat i månader på att få fylla sin sälmage med kungspingvinhona. Mager men tydligen god.
Fortsättning följerPostat i: Teater och film Permalink Kommentarer [1]
Postat i: Teater och film Permalink Kommentarer [0]
