Igår såg jag en underbar film på Zita i Stockholm. Filmen heter Agnes stränder och är en självbiografisk skildring av ett konstnärsliv, gjord av regissören Agnès Varda.

Agnès Varda är 81 år nu och hon har gjort filmer sedan 1954. Varför heter filmen Agnes stränder? Jo, hon menar att hennes liv har utspelats sig på stränder eller nära dem. Det har varit i Sète vid Medelhavet eller på Seines stränder i Paris, eller i USA i Californien eller på resor runtom i världen.

Aldrig, nej verkligen aldrig, har jag sett en så påhittig film! Den var som ett kalejdoskop; man snurrar lite och ser ett nytt mönster, en ny lustighet, nya bilder och konstellationer. Det var bilder från barndomen i Belgien med syskonen på rad och flickorna i den tidens märkliga baddräkter, eller ett besök i barndomens lägenhet hos ett par som samlar modelltåg för miljoner. Det var demonstrationer i Paris för kvinnors rätt till abort, krigsminnen, drottning Astrids död i bilolycka(den tidens Diana, sa Varda). Hon mindes moderns tårar över drottningens död och hon visste att modern stod just under det bemålade fönstret och grät 1935.

Vänner och konstnärer passerar revy. Hennes barn och barnbarn är med i samma vita kläder som familjen bar i filmen Mon Bonheur. Agnes själv byter kläder i varje avsnitt, vackra svallande tunikor, sjalar och byxor. I slutet av filmen slutar hon färga håret. Hon är gammal, hon skojar med sig själv, hon sörjer sin döda man regissören Jaques Demy. Hon sörjer alla de stora döda, de vackra, de geniala och i filmer förevigade.

Hon berättar om barndomens lekar, om båten i Sète där familjen bodde under kriget och där barnen var tvungna att ha korkbälten på sig hela tiden. agnes lagar nät. Hon bor med fiskare i många månader och ror. Hon fotograferar, demonstrerar, älskar och gör film. Musiken ackompanjerar hennes liv: Schubert, Brassens, filmmusiken.

Den här filmen måste man se mer än en gång!

Det är mycket märkligt med omställning av tiden: plötsligt har man vunnit en timme men den vill på något sätt inte anpassa sig till mitt system den där timmen! Jag vaknade och ville bara upp, upp trots att det var mycket tidigt. Sen var jag sugen på lunch för tidigt och sen har jag väntat hela eftermiddagen på att det skulle bli dags att gå till kvällsjobbet. Nyss slängde jag i mig lite rester från gårdagens middag och packade väskan, men det var bara min armbandsklocka som var kvart över fem. Köksklockan var kvart över fyra!

Nu har jag en timme över som bara känns orolig. Nej, jag orkar inte göra nån nytta. Fy!

Det här betyder att jag med min kroppsliga klocka ska jobba till kvart över tio ikväll och jag får panik bara jag tänker på det. Och mörkt är det hela tiden.

Alice Munros noveller är ganska geniala men det där med att de är noveller gör att jag inte vill sätta igång och läsa. Noveller är ett skit: de tar bara slut precis när man lärt känna personerna och börjar gilla miljön. Då är det slut. Slut. Slut. Och så ska man börja vänja sig vid något helt annat. Nu vet jag precis varför jag inte gillar noveller.

Och inte vintertid. Och inte kvällsjobb.

Världen är full av stora och små problem, en del är pyttesmå som t.ex vad en bokgalning ska prioritera. Ska man läsa allt nytt som kommer ut och följa med i boksvängens böljor? Ska man välja något då och då bara och fullkomligt skita i det som ligger i tiden? Ska man gräva in  sig i sitt varma bokhörn och ägna sig helt åt klassiker? Eller ska man ägna sig åt ett ämne som t.ex Japan, om man nu tänker resa dit inom en snar framtid? Och så miljön och politiken och psykologin??

Kan man göra allt på en och samma gång? Nej, det kan man nog inte. Då blir man stressad och frustrerad och ska man följa med i bokvärlden slaviskt, då borde man åtminstone få betalt, samt jobba med det på heltid.

Jag slits mellan mina bokhögar vid sängen och försöker läsa klart en bok innan jag börjar på en annan, men ofta fungerar det inte alls. Som idag. Jag läser om Jane Austens hem i England och om en resa dit i SVD. Skribenten lovordar Persuation och genast får jag enorm lust att släppa Murakami och reseböckerna till Japan och läsa den i stället. Det som händer om jag gör så är att Murakamin aldrig blir avslutad, jag får inget veta om Japan och antagligen blir Persuation heller inte fullbordad eftersom nästa veckas Boktidning lördag kommer att innehålla något som får mig att börja på ytterligare ett projekt.

Det är tungt att vara bokoholic, finns det anonyma möten man kan gå på, där man går laget runt och bekänner sina boksynder?

Nyss lyssnade jag klart på en nerladdad bok. Den heter Dog Years och är skriven av den amerikanska poeten och författaren Marc Doty.

Jag hittade denna gripande berättelse på Jeanette Wintersons hemsida, där hon rekommenderade den varmt. Och jag håller med henne om att det var en vacker och skön skildring av människor som älskar hundar och varandra och som måste skiljas åt. Hundars liv är kort, även om de någon gång kan bli 15-16 år. Och människor försvinner hela tiden bort...

Författaren skriver denna bok under det år när USA drabbas av terroristattacker och när Tvillingtornen rasar och människor dör och förlorar nära och kära. Marc Doty mister sina båda hundar detta år och hans sambo sedan många år har gått bort några år tidigare. Alla sorger privata som allmäna får honom att fundera på sorg, sörjande och lidande. Har vi rätt att sörja en hund och lägga ut massor av pengar på medicin och specialkost för ett djur när hela världen lider och barn dör av svält? Eller när människor hoppar från brinnande torn och flygplan störtar till marken.

Dog years skildrar även resor som t.ex en vistelse i Mexiko, där författaren möter en vacker gatuhund, som han gärna vill ta med hem. Marc Doty förstår att det inte skulle fungera, särskilt inte som hans gamla hund hemma inte skulle klara av en ny, ung familjemedlem, men han inser också att han måste släppa sorgen och låta dem vars liv är på upphällningen få sin frihet.

Jag hoppas att denna fina hundbok snart kommer på svenska, så att alla hundälskare kan få ta del av den.

Just nu är jag drabbad av något virus och stannar hemma mestadels i säng och soffa. Där läser jag en Murakami som alla utom jag har läst nämligen Norwegian Wood. Den är underhållande och intressant som Murakamis böcker brukar vara. Man får veta rätt mycket om livet i Tokyo 1969 när det också där existerade en ungdomsrevolt på universiteten. Huvudpersonen är inte intresserad av denna och han ser revolutionärerna som rätt löjliga och bleka typer som tjatar fram sina mantran. Och det var väl så det var eg.?!

Han läser hela världslittraturen och umgås med två speciella flickor, den ena inbunden och psykiskt labil, den andra extrovert men också hon drabbad av livet och föräldrarnas tillkortakommanden. Vad som helst för lite kärlek!

Jag är i mitten av boken och undrar vekligen vem av kvinnorna som segrar?