Min nya läsning efter Potatisskalspajen är Bengt Olssons roman Syster. Jag befinner mig mot slutet av boken och skulle helst vilja låsa in mig i ett helt tillslutet rum och läsa romanen till ända!

Jag beundrar författaren som kan åstadkomma en så tät och annorlunda skildring av en familj och av en ung flickas inre liv.

Alla som har varit i den speciella underposition som det är att vara lillasyster eller bara att vara mellan barn och vuxen, kan nog identifiera sig med huvudpersonens alla fantasier, försökt till magi, de onda tankarna, det evigt kantrande humöret, den översvallande glädjen, den himmelsskriande sorgen. Sunamivarning hela tiden, men bara i det inre, ingen ser, ingen kan gissa.

På ytan ser de bara en vanlig flicka, lite lillgammal, lite förnumstig, rolig: så klok, så ung, så oförstörd. Inom kroppsmurarna råder kaos, hatet glöder, vågorna suger, stupen lockar, hemtrevligheten krockar. Men hur ska denna roman sluta? Jag bävar: det får bara inte vara så att boken går i kvav som ett skepp som inte orkade segla ända fram och gick till botten med allt sitt ostindiska porslin.

Jag vill ha en roman som segrar!

Potatiskskalspajen gick i kvav under den sista seglatsen på 25 sidor crika. Idel smält maschmallows där.

Jag har just sett Avsked, en japansk film om japanska ceremonier kring död och avsked av döda.

Det var en mycket imponernade film och man sögs in miljöer, gester, tillvägagångssätt, skönhet och äckel. Huvudpersonen är musiker och har varit det sen han var barn och så blir han arbetslös och måste förtjäna pengar. Utan att riktigt fatta hur det går till har han blivit anställd på en begravningsbyrå som har hand om ceremonin när den döde ska kläs tvättas, kläs fin, sminkas och till sist placeras i kistan och bäras ut ur sitt hem. Allt detta ska begravningsfolket göra som en sorts stilfull teater med de närmast sörjande som publik.

Att arbeta med döda står inte högt i Japan och huvudpersonen får det svårt. Han fru lämnar honom och en gammal vän vill inte att hans familj ska hälsa.

Men om denna dödsceremoni sköts fint och stilfullt betyder den mycket för de sörjande och detta uppfattar den f.d musikern snabbt. Han inser att han gör ett viktigt arbete och till sist kommer hans fru tillbaka och förståratt mannens jobb är betydelsefullt.

Filmen är mycket bra men lite väl lång och på slutet pekar regissören med hela handen. Det är onödigt.

    Fritt Fall av Juli Zeh är en mycket spännande och originell bok, som jag håller på att läsa just nu. Den har länge legat vid sängen och väntat på att jag skulle börja eftersom jag hade så svårt med hennes tidigare bok Örn och ängel. Men den här är helt annorlunda; inte tråkig, inte obegriplig, inte skruvad så det stör skildringen. Men som sagt originell. Ibland läser jag om meningar och formuleringar gång på gång föratt förstå eller föratt kunna njuta riktigt. Och ändå läser jag ju inte på originalspråk utan på svenska. Måste var en bra översättare!

Två gamla klasskamrater och en gång soul mates, har kommit fram till medelåldern och de är inga vänner längre utan konkurrenter. Den ene föraktar den andre, den andre är bara trött på alla problem som vänskapen frambringar. Men de träffas och äter middag en gång varje månad. Den ene är gift och har en liten son. En sommardag när fysikern med sonen gläder sig åt att få tre veckor i ensamhet för forskning vid datorn och just ska köra sonen till ett scoutläger händer det fruktansvärda: sonen blir kidnappad. Det som krävs av fadern för att hans son ska komma tillbaka är inte pengar utan ett gräsligt brott. Han tvekar aldrig; han bara gör! Men vad hände? Var det ett veck i tiden?

Polisen som ska utreda fallet är dödsdömd, en plötslig cancer växer därinne i huvudet. Och han som nyss har träffat en tjej och för en gångs skull inte vill dö alls.... han har läst en artikel av en fysiker om tiden. Han tänker på denna artikel när han närmar sig pappan som har fått sonen kidnappad.

Aj, aj. Fritt fall, hur ska det gå utan skyddsnät?