Min nya läsning efter Potatisskalspajen är Bengt Olssons roman Syster. Jag befinner mig mot slutet av boken och skulle helst vilja låsa in mig i ett helt tillslutet rum och läsa romanen till ända!
Jag beundrar författaren som kan åstadkomma en så tät och annorlunda skildring av en familj och av en ung flickas inre liv.
Alla som har varit i den speciella underposition som det är att vara lillasyster eller bara att vara mellan barn och vuxen, kan nog identifiera sig med huvudpersonens alla fantasier, försökt till magi, de onda tankarna, det evigt kantrande humöret, den översvallande glädjen, den himmelsskriande sorgen. Sunamivarning hela tiden, men bara i det inre, ingen ser, ingen kan gissa.
På ytan ser de bara en vanlig flicka, lite lillgammal, lite förnumstig, rolig: så klok, så ung, så oförstörd. Inom kroppsmurarna råder kaos, hatet glöder, vågorna suger, stupen lockar, hemtrevligheten krockar. Men hur ska denna roman sluta? Jag bävar: det får bara inte vara så att boken går i kvav som ett skepp som inte orkade segla ända fram och gick till botten med allt sitt ostindiska porslin.
Jag vill ha en roman som segrar!
Potatiskskalspajen gick i kvav under den sista seglatsen på 25 sidor crika. Idel smält maschmallows där.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [2]
