Doktor Zjivago tar lång tid att läsa och för en gångs skull vill jag inte läsa något annat, inte varva med en annan bok. Men jag har en biografi över Pasternak som jag läser lite i ibland. Den är skriven av den kvinna som levde med honom de sista 14 åren av hans liv: Olga Ivinskaya. Boken heter I tidens våld på svenska.
Olga träffade Pasternak på redaktionen på den litterära tidskrift där hon arbetade. Hon dyrkade redan författaren på avstånd och hade läst hans dikter redan i gymnasiet. Pasternak blev omedelbart djupt förälskad och gjorde allt för att få träffa Olga. Han ringde varje kväll, trots att Olga inte hade telefon utan fick gå till grannen och svara!
När Pasternak kom i onåd efter att ha skrivit Doktor Zjivago blev det Olga som kom i kläm och fick sitta i fängelse upprepade gånger och efter hans död tillbringa fyra år i arbetsläger i Sibirien.
Hon kom ut levande därifrån och överlevde sin älskade med 35 år. Hon dog 1995.
Diktor Zjivago fick inte ges ut i Sovjet men smugglades ut till Italien där den kom ut. 1958 fick Pasternak nobelpriset vilket retade upp Sovjet-makten så till den milda grad. Olga är förebild för Lara i Doktor Zjivago.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Efter en helt nyutkommen roman(Kerstin Ekman) och en bok med konstessäer(Sammelsurium) blev det dags för en klassiker. Den uppsökte mig som en stark snöig längtan. Det var nog bilder från filmen som finns kvar i mitt minne, särskilt resan till Ural med tåget som far genom snöiga trakter; familjen som flyr revoutionens Moskva. De kommer fram till ett sommarställe som tillhör dem, det ligger där inbäddat i snö med frostiga rutor som svårligen låter sig avfrostas med ett andetag eller två.
Men jag letade inte fram filmen utan i stället boken: Doktor Zjivago av nobelpristagaren Boris Pasternak. Och nu är jag helt förlorad för världen. Jag vill inte jobba, inte förbereda lektioner, inte se på teve, inte vara med i Juholt-världen. Bara läsa och läsa och läsa om. Det finns underbara formuleringar om livet, döden, meningen med allt, konsten, livsglädjen. Förutom all spänning och all tragik och kärlek som utspelar sig under de år romanen fortskrider sitt berättande.
När romanen börjar har huvudpersonens mor just begravts och han står på den uppkastade gravkulle och gråter så att hjärtat vill brista. Hans far har lämnat familjen för länge sedan och nu är hans älskade mor också borta. Men han har sin morbror den intellektuelle och godhjärtade författaren som en gång ville bli munk.
Juri Zjivago hamnar hos en fin och god familj i Moskva där han uppfostras tillsammans med Tonia, familjens dotter och ett annat fosterbarn. De får mycket god utbildning och mycket konst och musik sig till livs. Juri blir läkare.
Medan han utbildar sig och medan det fortfarande dansas och muciseras i salongerna mullrar upproren och den begynnande revolutionen i bakgrunden. Snart bryter första världskriget ut.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Ulf Linde skriver som en Gud i det svenska språkets Parnass! Och där sitter han faktiskt i Svenska Akademien, om nu det är Sveriges Parnass?
Jag läser hans senaste bok Sammelsurium som är en essäsamling om konst- Det är allt från Ragnar Lyth till Christos Pankrator-ikonen i klostret i Sinai. Stor spännvidd alltså på konstiakttagelserna!
Att läsa Ulf Linde är för mig att få små uppenbarelser; aha-upplevelser som gör att jag känner mig intelligent men ändå mer att jag bugar mig i stoftet för en mycket mycket större intelligens, som är en "ögonöppnare".
Läs Lindes essäer om konst och bli upplyst!
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Ibland läser man i några dagar på tidningarnas kultursidor om en bok som väckt uppmärksamhet, kanske internationellt. Om det är en smal och tunn bok varar lovorden inte så länge. Boken köps nog in till biblioteken men vem minns vad det var den handlade om när månaderna har gått? Jag mindes bara vagt, när jag stod där igår på vårt fina bibliotek i Enebyberg(som folk i Enebyberg kämpat för att få behålla och lyckats med hittills!)
På framsidan finns ett foto av en mycket vacker kvinna lite lik en ung Greta Garbo. Hon sitter i en solstol på en strand med de snygga benen korsade framför sig. Hon ser ut att ta avstånd från något.
Bokens titel är: Varför kom du inte före kriget? och är skriven av Lizzie Doron från Israel.
Jag mindes att det handlade om en mor, författarens, som aldrig under hela sitt liv berättade om det liv hon levde före nazismen och Shoha, Förintelsen.
Nu läser jag historien om en enastående kvinna som aldrig någonsin kompromissade. Kanske var hon lite galen men som hon sa när en uttalat galen kvinna inte blev tillåten att vittna i Eichmann-rättegången: "Jag ber att få upplysa er om att den som förblivit vid sina sinnens fulla bruk, hans eller hennes vittnesmål bör inte räknas då det uppenbarligen är så att denna person har drabbats av en lätt Förintelse. Sarale behöver inte säga ett ord i vittnesbåset. Det räcker med att hon står där för att hela folket ska se vilken Förintelse Eichmann åstadkommit i hennes själ"
Helena som huvudpersonen heter, bor i fattiga kvarter i TelAviv där överlevande från Förintelsen ofta bosatt sig. Hon är mycket fattig och mycket stolt. Hela hennes släkt har dödats under nazismen och i början letar hon intensivt efter någon som klarat sig. Sen ger hon upp.
Hon vägrar ta emot skadestånd från Tyskland och hon vägrar använda en enda sak tillverkad där. Och hon protesterar mot Gud oavbrutet. Hon säger inte att han inte finns men om han finns har han begått ett oerhört stort misstag och är inte värd att upphöjas längre. På Försoningsdagen står hon i de frommas synagoga och räknar upp namnen på alla dem i hennes släkt som orättfärdigt dödats. Hon anklagar Gud.
Helena protesterar också mot krig och mot när staten Israel firar segrar och förhäver sig. Krig är alltid krig och har alltid oskyldiga offer menar Helena. Det är vid en fest vid ett sådant segertillfälle som hon presenterar sig med namnet Helena-Som-ett-offerlamm-till-slaktbänken.
De som inbjudit henne bleknar men sonen i huset blir professor och forskare i
Förintelsens historia på grund av denna enda presentation.
Det här är en bok som många borde läsa och ta till sig. Den har ett mycket djupt budskap men är ändå lättläst och rolig mitt i all sorg och galenskap.
Men dottern som skrev boken hade det inte lätt!
Lizzie Doron: foto sofia Runarsdotter
Svante Weilers förlag(bild)
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
Just nu gör jag ett avsteg från min Kerstin Ekman-läsning för att läsa en klassiker som vi valt till vår bokklubb. Det är Allt går sönder/Things Fall Apart av Chinua Achebe.
Jag har haft boken i min hylla i flera år men aldrig tagit itu med den. Nu blev jag tvungen. Det är så med en del böcker man får sig rekommenderade. Man vill gärna läsa dem men något håller en tillbaka. Man har inte lust med Afrika just då eller med svunna tider eller med kolonialism. Man vill barasläsa nytt och krytt eller gammalt och invant och rogivande.
Achebes bok är inte rogivande. Den är bitvis ganska hemsk. Den tilldrar sig hos ibofolket i Nigeria i slutet av 1800-talet och skildrar byliv enligt urgamla traditioner. Det betyder roliga händelser som fester och danser och vidlyftig matlagning men också hemska traditioner med svart magi, barnoffer(tvillingar dödas direkt), mord, sjukdom, olyckor, skövling av byar och familjers undergång. Kvinnornas liv präglas av barnafödande, barns död( ofta överlever en eller två av tio födda), uppassning av männen, evig matlagning, hårt jordbruksarbete.
Men slutet av romanen skildrar hur de vita kommer till Nigeria och hur den gamla kulturen går under. Jag har inte läst slutkapitlen ännu.
Achebe skriver fint; hans skildring är full av ordspråk och ofta humor mitt i eländet. Jag tycker inte att han skildrar traditioner som i större utsträckning var värda att behålla, men den övermakt och det förakt som kom att ersätta det gamla är heller inget att jubla över. Folks kultur måste få förändras i egen takt; det nya måste sippra in och folket måste få kunskap och få välja själva.
Bild från Mimmimaries blogg
Bild från Viktoria Bergmark design
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [0]
