Igår såg jag en underbar film på Zita i Stockholm. Filmen heter Agnes stränder och är en självbiografisk skildring av ett konstnärsliv, gjord av regissören Agnès Varda.
Agnès Varda är 81 år nu och hon har gjort filmer sedan 1954. Varför heter filmen Agnes stränder? Jo, hon menar att hennes liv har utspelats sig på stränder eller nära dem. Det har varit i Sète vid Medelhavet eller på Seines stränder i Paris, eller i USA i Californien eller på resor runtom i världen.
Aldrig, nej verkligen aldrig, har jag sett en så påhittig film! Den var som ett kalejdoskop; man snurrar lite och ser ett nytt mönster, en ny lustighet, nya bilder och konstellationer. Det var bilder från barndomen i Belgien med syskonen på rad och flickorna i den tidens märkliga baddräkter, eller ett besök i barndomens lägenhet hos ett par som samlar modelltåg för miljoner. Det var demonstrationer i Paris för kvinnors rätt till abort, krigsminnen, drottning Astrids död i bilolycka(den tidens Diana, sa Varda). Hon mindes moderns tårar över drottningens död och hon visste att modern stod just under det bemålade fönstret och grät 1935.
Vänner och konstnärer passerar revy. Hennes barn och barnbarn är med i samma vita kläder som familjen bar i filmen Mon Bonheur. Agnes själv byter kläder i varje avsnitt, vackra svallande tunikor, sjalar och byxor. I slutet av filmen slutar hon färga håret. Hon är gammal, hon skojar med sig själv, hon sörjer sin döda man regissören Jaques Demy. Hon sörjer alla de stora döda, de vackra, de geniala och i filmer förevigade.
Hon berättar om barndomens lekar, om båten i Sète där familjen bodde under kriget och där barnen var tvungna att ha korkbälten på sig hela tiden. agnes lagar nät. Hon bor med fiskare i många månader och ror. Hon fotograferar, demonstrerar, älskar och gör film. Musiken ackompanjerar hennes liv: Schubert, Brassens, filmmusiken.
Den här filmen måste man se mer än en gång!
Postat i: Blandat Permalink
