Mot slutet av den fantastsikt underhållande boken om Gertrude och Alice blir historien sorglig och bitter. Gertrude lever för fullt nästan ända fram till slutet. Hon lever upp enormt när andra kriget tar slut och åker kors och tvärs i Frankrike för att hälsa på amerikanska soldater. Hon och Alice flyger till Tyskland till den amerikanska basen där och de uppmärksammas på alla tänkbara sätt. Men plötsligt får Gertrude problem med magen och det visar sig vara en elakartad cancer som är omöjlig att operera. Ändå tar inte G "no for an answer" så hon mer eller mindre tvingar fram en operation. Alice ser hennes bår rullas bort och sen ser hon henne aldrig mer för G dör under oprationen.

Före ingreppet har G skrivit ett testamente där hon delar sina ägodelar mellan Alice och sin brorson Allan Stein. Eftersom det mesta av värde är tavelsamlingen, som G vill ska gå i samlad klump till ett museum, så finns det inte mycket för Alice att leva på. Det finns en del ,men Alices stora kvarvarande uppgift är att få alla G´s manuskript tryckta. Till det krävs mycket pengar.

Alice är nedbruten av sorg och hennes hjärna fungerar inte så bra. Familjen Stein oroar sig för tavlorna. Efter Allans död blir det hans fru som bekymrar sig mest. Hon vägrar betala ut några pengar till Alice och till slut konfiscerar hon tavelsamlingen, så när Alice kommer tillbaka till Paris efter månader i ett kloster, är det bara vita fläckar på väggarna på rue Christine 5.

Alice bor i bara ett rum för att spara på värme. Hon lever på soppa. Hon säger upp hembiträdet. Till sist blir hon utkastad ur sin bostad därför att alla hyresgäster köper sina lägenheter men Alice har ju inte råd!

Hon får ett litet uppsving i och med att hennes receptsamling trycks i en kokbok och hon får flera recept och artiklar införda i berömda tidskrifter. Hon köper parfym och handskar och en fin hatt med mycket fjädrar!

Alice blir katolik, mycket föratt försäkra sig en plats i himmelen där hon hoppas få träffa Gertrude.

Hon dör några dagar före sin 90-årsdag och blir begravd i samma grav som Gertrude på Père Lachaise. Hennes namn står på baksidan av gravstenen. Jag var där för några år sedan och inspekterade sanningen i att dödsdagen för G är fel och att hennes födelseort i USA är felstavad. Jag hade glömt att ha med mig en blomma, men på skräphögen där folk kastade vissna blommor, låg en alldeles fin och levande krukväxt, en gul krysantemum, tror jag det var. Så jag tog den och satte på damernas grav. Antagligen skulle Alice ha rynkat på näsan åt ett sådant återbruk, men Gertrude skulle nog ha sagt att en blomma är en blomma är en blomma om det så inte är en färsk ros.