Ann Heberleins bok var verkligen intensiv och snabbläst; jag läst det sista idag på morgonen. Det är svårt att säga om det är en bra eller inte så bra bok, det känns som att recensera någons innersta och svartaste känslor och tankar och yttra sig om svärtans kvalitet.
Boken är drabbande, så mycket kan jag i alla fall säga och den sätter i gång många egna tankar i huvudet. Men det känns verkligen tröstlöst att inse hur lite hjälp det eg. finns för människor med svåra depressiva tillstånd: terapier, mediciner, men inget som botar eller förändrar på djupet. Det gäller att döva och dämpa och söva.
Det är märkligt att inte vetenskapen har kommit längre i sin forskning kring hjärnan, men det är klart tvångströjornas och de kalla badens och elchockernas och lobotomiernas tid är inte alltför avlägsen.
Och vad lätt det är att glida iväg in i tankebanor som att nog går det väl att skärpa sig lite och tänk på barnen och stackars hennes man och kan hon inte fröjda sig lite över att vara så efterfrågad och vacker och populär. Tänk alla fula dumma obegåvade djävlar som lider av samma sjukdom!! Men de kanske är för dumma för att komma till skott eller så är de döda för länge sen?
Postat i: Blandat Permalink
