Jag hittade en sida med citat av berömda personer, bl.a Somerset Maugham. Om böcker sa han: "Det enda viktiga i en bok är den betydelse den har för dig"
Det är tankvärt. De som är med i en bokklubb kanske förundrar sig ibland över hur vissa böcker inte alls tilltalar några i gruppen medan andra är lyriska. Sen finns det vissa som nästan aldrig blir drabbade av en bok och andra som går i taket hela tiden. Man kan ju undra vad det beror på?
Jag trodde annars att jag inte precis behövde identifiera mig med en romans huvudpersoner för att bli intresserad, eftersom det ju också finns något som är "bra litteratur" bara så där. Men man kan avstå från "bra litteratur" om man inte har lust att anstränga sig just då, eller kanske blir illa berörd.
Jag orkar t.ex inte med årets nobelpristagare. Hon är en fin och bra författare och om man orkar pilla i sig hennes skruvade och hjärtskärande boksidor och vara koncentrerad hela tiden, ja, då får man sig säkert något starkt till livs. Men måste det vara så otroligt jobbigt?Varför kan hon inte skildra skräckväldet i Rumänien mer lättillgängligt? Är stilen ett kamouflage? I så fall kan man undra varför den premieras.
Jag har läst klart Människans slaveri idag och jag tycker att jag fick ut väldigt mycket av den, även om jag inte är en ung man kring sekelskiftet. Man känner igen viljan att lära, att försöka ta till sig konst och kultur och förstå vad som finns där ute i den hittills nästan slutna världen. Jag kan också identifiera mig med huvudpersonens dåliga kärleksfixeringar, även om Mildred är väl osympatiskt skildrad för att bli föremål för en så himlastormande kärlek. Maugham var ju homosexuell och detta med onda kvinnor kanske får stå för honom och hans speciella fixeringar. Eller är kanske Mildred eg. en man som M var kär i som ung och som obarmhärtigt avspisade honom?
Nu övergår min läsning till Ellen Mattsson och Glädjestranden. Ellen Mattsson är en av mina favoriter. Hon är en underbar stilist.
Postat i: Blandat Permalink Kommentarer [3]
Gott nytt bokdecennium Kristina!
önskar qi
Skrivet av qi den 31 december, 2009 kl. 17:14 #
Det är språket, orden som endera drar läsaren in i de mest otroliga äventyr bland boksidorna eller som får en att känna och analyser- vilja analysera det man läser. Tror jag.
Jag håller på med boken om Sonia Tolstoy sedan förra veckan och jag är helt tagen fascinerad och inser att även Tolstoy var ett av dessa enorma egon som världslitteraturen är fylld av. Han älskade kvinnor, och blev ju upp över öronen förälskad i Sonia redan när hon var i yngre tonåren.
Men å vilken skitstövel han är mitt i allt. Och hon är en så typisk produkt av sin tid: hon är kvinnan som städar, slätar över och tillåter - och som genomlever bråken, grälen - för hennes make är ju en så "stor författare" tillika greve (le comté) som hon respektfullt kallar honom.
Och mitt i allt blir jag själv helt fascinerad av deras liv tillsammans och kan känna en liten längtan efter att ha fått uppleva (den tiden).
Jag har en så stark dragning till 1800talet...
Skrivet av Inkan© den 01 januari, 2010 kl. 17:32 #
Ibland undrar man hur i h...e de kvinnor som verkligen nådde toppen lyckades göra det. De hade så många odds mot sig. Jag såg nyss första delen av filmen om Maria Monessori. Det svek som hennes älskare och kollega utsatte henne för skulle ha stoppat de flesta. Jag väntar med spänning på nästa avsnitt för att se hur hon blev "den stora pedagogen".
Hälsningar Kristina
P.S jag vurmar också för sent 1800-tal och tidgt 1900, men varje gång jag läser om Ellen Key eller Fogelstadkvinnorna, tänker jag på att de inte kunde ana att vi skulle få två världskrig+Förintelsen fy!
Skrivet av Kristina den 01 januari, 2010 kl. 21:35 #