Jag har just avslutat min kära roman Glädjestranden! När jag läst de sista orden, började jag läsa från början igen. Boken börjar med att en drunknad man hittas, men när jag läste det första gången, visste jag inte vem den mannen var och inte vem flickan på den svarta hästen var heller. Med hela romanen läst blir början så annorlunda. Så gripande, sorglig men ändå vacker, precis som hela romanen.
Man skulle önska att det fanns en "sannningsbank" en frågelåda där man kunde ställa alla frågor och få ett rakt svar: Älskade Tora sin styvfar eller hatade hon honom? Visst älskade han henne, enormt, svidande. Tog Frank medaljongen när Tora hade tappat den eller hade Arvid tagit den föratt sälja och köpa brännvin för pengarna och sålde han den till Frank i stället? Varför tog Lauritz den arme och fattige, som fann liket, medaljongen, så att Tora aldrig mer fick tillbaka sin mest älskade sak, medaljongen med moderns hårlock? Den var inte av guld, den var av förgylld bläckplåt.
Hur går det sen för Tora? Kan hon driva gården, så och skörda, harva och meja utan Franks kraft och styvhet? Är Arvid för alltid förlorad? Super han sig till glömska och död, kanske dör han när hunden dör?
Vem skulle Tora gifta sig med? Det finns ingen. Och alla vargarna, de små toviga byltena fångade i fångstnätet? Ja, det vet vi hur det gick för dem.
Skriv genast en fortsättning på Glädjestranden snälla Ellen Mattsson. Jag går och läser Spendorville i stället!
Postat i: Blandat Permalink
