Romanen Glädjestranden går som följetång i P1 varje dag, så den kanske inte behöver min reklam. Men jag kan ändå inte nog rekommendera den i alla fall, för jag tycker så mycket om språket, alla detaljer, den bistra humorn, den karga bakgrunden därallt sker, ljuvt som dystert.
Det är härligt att lyssna på den och uppläserskan är skicklig, men tyvärr är det svårt att kunna lyssna regelbundet; därför har jag skaffat boken för egen läsning.
Jag kan bara inte förstå hur en författare kan leva sig in i miljöer så långt tillbaka i tiden och skildra dem så levande; också människornas känslor och tankar. Det är en sak att hitta på vilda historier ocm hur egyptiska faraoner levde eller Drottningen av Saba eller påhiuttad nunna från 1200-talet.
Men tidigt 1800-tal ligger nära; det finns många dagböcker, skildringar, dock mest från högreståndsmiljö. Kanske Rosen på Tistelön och andra romaner från tiden har gett Ellen Mattsson inspiration. Jag har aldrig läst Emilie Flygare-Carlén(men det kanske man ska göra?)
Varför blev aldrig denna roman nominerad till Augustpriset?
Jag kommer av ett brusand hav
På rätta glädjestranden.
Min kropp skall läggas ner i grav
men Gud upptager anden.
Ur mörker kommer jag till ljus,
från armod till Guds rika hus,
från oro till god vila.
(Sv ps 621:3)
Av Magnus Gabriel De la Gardie
Postat i: Blandat Permalink
