Jag är lite missnöjd med barnteatern! Suzanne Osten borde se över denna pjäs lite. Hon skriver i en intervju i en broschyr om Unga Klara om hur teaterfolk som gör barnteater inte tar barn på allvar. Nå, det gjorde Unga Klara verkligen i Babydrama och de små liven tog till sig och levde i teatern, men Jag vet att jag är jag för att min lilla hund känner igen mig var precis så omständig och omtuggande som bara Gertude Steins texter kan vara. De kan vara finurliga också, ja ,visst och ibland var denna teater underfundig. En kvinna spelade ljuvlig piano, en annan har så stora runda förvånade ögon att bara åsynen av hennes ögon var teater nog. En kille hade röda långa fjädrar på händerna och han blev suggestiv som mördare wannabe.
Jag greps av det ofta upprepade att alla är rädda för något och en var mest rädd för att bli rädd.
Ett treårigt barn framför mig krälade runt och tittade inte på skådespelarna. Hon tittade på sin lilla röda väska och på sin mammas tunga och sin mosters ben. När aktörerna kom dragandes med en soffa dök den lilla ängeln ner under sittplatserna och gömde sig. Hon var teater.
Det var kul när alla fick russin.Det är inte kul när man blir så själfull och analytisk att man blir pretensiös?? pretantiös? pretto?
De löjliga preciöserna. De själfulla på Unga Klara. De genomanalyserade på Unga Klara. De som tar sina nojor på djupaste allvar.
Postat i: Teater och film Permalink Kommentarer [0]
