När jag nyss läste Ninas resa av Lena Einhorn på tunnelbanan, var det en kvinna som log mot mig och sa: "Bra, eller hur?"

Efter ett tag sa hon igen: "Ursäkta att jag stör igen, men du har väl läst Jerzy Einhorns självbiografi? Den del som tilldrar sig i Sverige är intressant också, inte bara skildringen av kriget och getthotiden."

Jag letade upp boken och märkte att jag inte hade läst hela. Vilken historia! Man får Sverige i slutet av 40-talet och början av 50-talet i ett nötskal. Nina och Jerzy två unga medicinare från Polen har överlevt, klarat sig undan förintelsen under tusen vedermödor. De kan återvända till studierna. De får en chans att komma till Köpenhamn och använda laboratorier där. När de är där får de veta att hemma i Polen har förföljelserna mot judarna tagit fart igen och den lilla spillra som överlevde och kom tillbaka dödas och lynchas på nytt.

Jerzy och Nina bestämmer sig för att stanna i Norden. Danmark tar inte emot flyktingar, så de tar sig till Sverige. I Stockholm får de hjälp av den märklige mannen Gilel Storch(som Lena Einhorn senare skildrat i en dokumentärfilm!), som lovar att hjälpa dem. De överlämnar sig till polisen, intervjuas, skickas tillbaka till Danmark, där de registreras och sen kan de ta tåget tillbaka till Stockholm igen och söka uppehållstillstånd.

Det man lägger märke till är att allt är både svårare och lättare än nu. Det finns ingen organisation för flyktingar mer än privata instanser som inom judiska församlingen, men å andra sidan kostar det så lite att bo och äta och avgifterna för en termin på Birkagårdens Folkhögskola, där Jerzy får börja är 90:-

Man ser också vad kontakter kan göra. De judiska kontakterna försöker hjälpa till, så för första gången är det inte negativt att vara jude, men i Uppsala finns det nazister bland universitetslärarna och en av dem stoppar Jeszys och Ninas medicinstudier efter fyra terminer. Men på nytt finns det andra som hjälper.

Sverige känns som ett ljust möblerat dockskåp: björkar, trasmattor, inga krig, aningslöshet, troskyldighet, blåögdhet, bortskämdhet- som en annan värld än den bombade, förödda kontinenten.

Polisen på Kronobergshäktet kan inte förstå när Jerzy anger sin nationalitet som jude. "Är du inte polack?" frågar han. Och Jerzy som nyss blivit itutad med våld och förödmjukelser i sitt födelseland Polen att polack är han minsann inte, ja, han vidhåller att han är jude inte polack. Så håller de på och den svenske polisen förstår ingenting, men denna intervju kommer att ställa till det för Einhorn och det ska dröja länge innan han får sitt svenska medborgarskap.

När jag läst delen om den första tiden i Sverige, började jag om från början, och nu är jag i Polen igen och läser om barndomen när Jerzy satt i sin pappa Pinkus skrädderiverkstad bakom spegeln och tittade på kunderna, som provade sina kostymer. Men spegeln sprack från kant till kant!