"Jag skriver, förstår du. Fråga mig inte vad det ska tjäna till. För övrigt kommer jag aldrig att avsluta den här boken, för innan jag ens hade skrivit den första raden och visste vad jag skulle fylla den med, blod, skratt, tårar, rädsla, hopp, alltså allt som gör en bok till en bok och inte en halvgalnings trista avhandling, kom jag på titeln: Färden genom mangroven.
Jag ryckte på axlarna.
-Man färdas inte genom mangroven. Man spetsas på mangroveträdens rötter. Man begravs och kvävs i den bräckta dyn.
-Just det, precis så är det."
Citatet är ur romanen Färden genom mangroven av Maryse Condé. Den handlar om en man som hittas död i byn Rivière au Sel på Guadeloupe.
Det kom en man till byn och ingen visste vem han var. Han verkade rik men levde fattigt, på sätt och vis. Han var en enstöring men han umgicks med vissa personer och med kvinnor. Han uppsökte inte kvinnorna; de rymde till honom. Man kan inte säga att han tröttnade på dem för han bad dem inte komma. Han kunde lyssna. När han ville. Han ville helst vara ensam men inte i mörkret. Andarna jagade honom och till slut gjhorde människorna det också. De ville ha bort honom. Sen ville de döda honom. Någon gjorde det till slut. Varför? När många älskade honom?
Romanen är en kör av röster. Alla berättar om sin upplevelse av mannen. Det är en mustig skildring och liknar precis det som citatet säger att en roman ska handla om.
Postat i: Böcker Permalink Kommentarer [0]
