Igår slutade en betydelsefull person och författare sitt liv. Det kändes så sorgligt att höra om hennes död och sorgen var tvådelad, åtminstone för mig! När jag läste Evas bok i början av 80-talet var det en stor upplevelse, likaså fortsättningarna: Kains bok och Noreas saga. Det grep tag; detta var något nytt: ett nytt sätt att skriva och ett nytt tilltal.De bibliska myterna införlivade med den vanliga kvinnans liv och prövningar. Simon och ekarna kändes för mig som något verkligt, som om jag var släkt med Simon, Karin och alla de andra personerna, och den lille mystiske mannen med den platta hatten förde mig till Sumerernas land, till den gamla mytiska kulturen vid Tvåflodslandet. Att föra in en mytisk person i den mycket reella verkligheten i arbetarkvarteren i Göteborg, nazimens tid, andra världskriget, ja, det tyckte jag var genialt, medan andra tycket att den mytiska världen var påklistrad och förstörde en realistisk roman.

Men alla som har varit vid Omberg vet att det finns andra verkligheter än den man kan se med de vanliga prosaiska ögonen, och den lille mannen dyker upp vid Omberg i Drottning Ommas land!

Det fortsatte flera år i rad: en ny bok av Marianne Fredriksson kom och jag läste och njöt, kanske inte lika mycket som jag gjorde av de första  tre, men jag drogs med i berättelsen från Romariket i Han som vandrar om natten och i den tjocka berättelsen Blindgång, som visserligen tilldrar sig i Sverige men som också har så många gripande småhistorier från andra länder instoppde i handlingen.

Berättelsen om den stora båten som Noa lät bygga  var också underbar!

Sen började det hända något tråkigt: Romanerna blev sämre och sämre, inte mycket och inte katastrofalt men sämre. De grep inte längre på samma sätt, var inte lika genomarbetade, det fanns slentrian och upprepningar i dem och värst var det med den sista som kom för ett halvår sen: Den borde aldrig ha fått komma ut. Den ställde en underbar författare i ett löjets skimmer. Det är min åsikt och jag har verkligen läst varenda ord av MF; de flesta romanerna många, många gånger.

Det är detta som ger mig dubbel sorg och det borde inte ha fått hända om inte förlagen till varje pris ville tjäna en hacka och sko sig på en författare som sålde storkovan men som pga sjukdom hade mist sitt goda omdöme mot slutet av sin skrivarkarriär. Då borde hon ha fått hjälp att avstyra ett hopplöst romanprojekt.

Men det som var bra räcker och finns kvar och kan läsas om och om igen. Hoppas att MF får frid och ro och glädje i den nya världen dit hon gått och slipper det smärtsamma såret att aldrig bli uppskattad av den snorkiga finkulturkritikerkåren! Bara kärlek.