Med Greklandsresa hägrande i fjärran maj, tänker jag på min gamla idol Mikis Teodorakis. Jag kom ihåg när jag mötte honom i Lund på 70-talet, när han uppträdde i Domkyrkan. Militärjuntan i Grekland hade störtats och Mikis T hade släppts från fängelset. Han var gulblek i ansiktet och såg ut att må bedrövligt.Men friheten och Sveriges stöd och grekernas tacksamhet var jublande! Sen kom 80- och 90-talen. T kom till Stockholm och dirigerade sitt eget verk Axion Esti med text av Odysseas Elytis, som nyligen fått nobelpriset. Vilken fest! Storkyrkan var smockfull; alla väntade på att T själv skulle anlända. Jag satt där vid en stenpelare och hade kameran i högsta hugg. Nu skulle jag få en bild av min idol. När jag tittade upp och följde de långa benen som stod vid sidan av mig såg jag MT , som stannat till på väg mot dirigentpulpeten.
Det blev en underbar föreställning. Kören sjöng som i trance, T dirigerade och sjöng med själv, publiken stod upp och applåderade, hyllade både kören, solisterna och mest av allt T själv.Tacksamhet, skönhet, glädje och solidaritet(var det då).
Just nu spelar jag en Cd med T och hans bästa sånger. Den är inspelad 1991 men köpt av mig på Kreta för några år sedan.
Vad gör han nu? Kan han inte komponera och sjunga längre? Ligger han på långvården? Har han tystnat? Är han senil? Har alla glömt honom?
Vad gärna man skulle vilja veta........
Postat i: Personer Permalink Kommentarer [0]
