Ibland är det inte boken det är fel på när läsningen går trögt, det har jag märkt! Jag vill att läsning ska gå fort och vara sugande och som att äta något, när man är riktigt hungrig. Efter det är man bara mätt och glömmer att man kan va hungrig tills nästa gång. Då vill man ha ny mat eller en ny lättsmält bok.
Men Orhan Pamuk och hans Snö är inte hamburgare och inte potatismos och köttbullar med ketchup. Jag får sluta med det och tugga lite bättre, äta mer raffinerat och vara lite mer sparsmakad helt enkelt.
Snö är så finurlig, så grym, så utstuderad, så vacker, så politisk, så mänsklig, så förvirrande, så engagerande att du vill läsa bitar högt, sluta läsa och hålla för öronen, förtvivla om människan, ge upp hoppet om förnuft och sans och vett, skratta, fnittra, gråta, skriva av några rader i en anteckningsbok, svära över den egoistiska poeten, slå igen boken, längta efter snö, sörja över mördade armenier, läsa Små citroner gula istället så man får lite ro!
Postat i: Böcker Permalink Kommentarer [0]
