Vi fick biljetter till Konserthuset igår av några vänner som inte kunde utnyttja sina biljetter. Det var musik av Sibelius och av Carl Nielsen.
Det var en en överraskning att jag fick en så stark upplevelse av musiken. Först spelades Okeaniderna, ett kort stycke som skildrar vatten och vågor- majestätisk böljesång- står det om i programmet. Och det var det verkligen, för jag kände att jag satt vid en havsstrand och lyssnade på det överväldigande bruset av vågor som rullar in mot stranden. Ljudet kommer till ett klimax och dör så sakta ut, rullar iväg. Och så börjar allt om igen.
Carl Nielsens musik reagerade jag på som jag brukar med långa klassiska stycken dvs. jag hänger med en stund och sen börjar jag tappa tråden och tänka på annat. Detta trots att den fantastiske klarinettisten Martin Fröst spelade med själ och kropp.
Sist kom höjdpunkten Sibelius Symfoni nr2 D-dur op 43. Det lilla programhäftet talde om hur symfonin var uppbyggd, beskrev vad träblåsarna och stråkarna gör och när och varför. Det är fantastiskt viktigt för en som jag som inte kan så mycket om hur klassisk musik är uppbyggd: jag brukar bara lyssna. Jag tycker att det var en av de första gångerna som jag inte bara kände musik utan också förstod.
Symfoni nr 2 är ett oändligt vackert och sorgligt stycke som Sibelius skrev långt borta från Finland när han och hans hustru hade givit sig av för att glömma sorgen efter den lilla dotterns Kirstis död.
Det ska bli mer Sibelius i framtiden och det känns härligt att det alltid finns nya saker att upptäcka och glädja sig över(kanske trösta sig med när miljöhotet känns påträngande)
Postat i: Musik Permalink Kommentarer [1]
Skrivet av Ann den 16 december, 2007 kl. 22:42 #