Har nu lånat Sju systrar av Margaret Drabble, en roman som jag snabbläste för några år sen och älskade. Men eftersom jag så gärna ville veta hur det skulle gå på slutet, så blev det som sagt forcerad läsning. Nu ska jag ha den till natt-tröstlektyr och läsa sakta, sakta. Förra gången jag läste var det på engelska Seven Sisters heter den i original, alltså samma titel för ovanlighetens skull.
Det är roligt att läsa om andra medelålders kvinnor men jag blir lite ledsen av det självförakt som genomsyrar skildringen av många av Drabbles huvudpersoner, eller så är vi väldigt löjliga helt enkelt och simpelt?! Oroar oss, sover uselt, blir tjocka, får ont i fötterna(knölar), får ledvärk, magkatarr, pigmentfläckar i ansiktet och på händerna, läser M magasin)och småskäms för det), blir övergivna av våra gamla män, svikna, bedragna, utkörda ut våra hem, blir änkor, är med i bokklubbar, simmar, gympar, vattentränar, bantar, läser om nyttiga juicer, skriver insändare, går på tusen olika ativiteter som inte förändra vårt liv ett enda dugg, är med i Amnesty, hävdar oss, utagerar, klnaprar piller, svarar på kontaktannonser, spelar teater etc
Ja, jag vet inte? Sannerligen inte. Människan är kanske löjlig rakt av alla åldrar och kategorier.
Postat i: Blandat Permalink
