visthusmus

Jag funderar en hel del på varför och hur jag blev den jag blev. Då menar jag inte som barn utan hur jag blev den vuxna människa som jag är i dag. Jag är fullt medveten om att både arv och miljö spelar in. 

Men jag är benägen att tro att miljön vi växer upp i har störst inflytande på hur vi blir formade.

Jag kommer ihåg när vi var små. Mina föräldrar hade några vänner med barn som vi umgicks mycket med. Papporna jobbade på samma jobb och vi bodde i samma radhusområde som en av familjerna. På söndagarna gjorde vi utflykter tillsammans, ofta var alla fyra familjerna med ibland var det två eller tre familjer som hittade på något.

Söndagsutflykt

Den familjen som bodde på vår gata hade två döttrar i nästan samma ålder som jag och min syster. Vi lekte ofta hemma i lekparken och i skogen och vi hade sällskap till skolan. 

När vi alla familjer samlades och gjorde något tillsammans, vid jul tex när vi hade julpyssel eller liknande, då hände något konstigt. Vi blev ingenting värda, min syster och jag. Vår kompisar på gatan ville absolut inte vara med oss. De slog sig ihop med barnen från en annan familj. De hade fyra barn två flickor och två pojkar. De var en lyckoklöverfamilj sas det bara för att de hade två barn av varje kön. Våran grannflicka och yngsta pojken från den familjen skulle gifta sig när de blev stora det hade de sagt i flera år trots att de inte ens var fyllda tio. De barnen hade fina kläder, de visste hur man uppförde sig och var alltid välkammade och rena.

Vi fick inte vara med och leka med dem. Vi blev hänvisade till barnen i den fjärde familjen, en familj som också hade fyra barn, tre flickor och en pojke. Dessa barn var mer vilda än tama och ingen ville leka med dem för pojken slogs och bråkade. Vi förstod tidigt att dessa barn hade en lägre rang och var ingenting att vara med. De hade inte så fina kläder och de var rufsiga och okammade i håret. Trots att våra pappor jobbade på samma arbetsplats så var de helt klart inte fina nog.

Oftast drog min syster och jag oss undan till ett annat rum där vi valde att leka med varandra. 

Jag hatade dessa träffar men på den tiden fick inte barn ha någon talan. Jag tror att det präglade mig och min syster, det gjorde oss små och blyga. Först som vuxen fick jag mod att ta tillbaka mitt liv och känna att jag också hade ett värde men som barn var det bara att gilla läget.

Det är viktigt att vi som vuxna ser till att inget barn hamnar i skymundan och att de får veta at de är värdefulla, antingen de är välkammade eller inte. 

     //ha de!

Jag sätter mig på bänken, lyfter upp min hund så hon sitter brevid mig. Här har jag suttit åtskilliga gånger, oftast för att vänta att min dotter ska komma tilbaka från sin ridtur.

För 19 år sedan gjorde jag det för att jag inte ville lämna en nioårig liten tjej utan tillsyn i stallet. Nu sitter jag här för att jag trivs här.

Det här var det stall vi hamnade i när vi köpte vår första ponny. Många stall har passerat och många hästar likaså. Nu har vi flyttat tilbaka där det en gång började.

 
Körbron till logen

Om jag blundar kan jag se min dotter och hennes kompisar komma ridande på sina ponnier. Vägen från skogen, samma väg som jag snart kommer att kunna se min nu 28 åriga dotter komma ridande på. Skillnaden är inte så stor trots snart 20 år. Samma stallplan, samma bodar och byggnader. Stallet med sina vitkalkade väggar. Det varma ljuset och ljudet inifrån stallet. Samma dofter, mark, hö och häst.

Solen sänker sig bakom skogen, nu kan man se det nya bostadsområdet som byggs mellan stallet och skogen. Där låg våra sommarhagar förut, nu är det en byggarbetsplats. 

Ny hästagare, nya vänner. Ingen från den "gamla" tiden är kvar här, vi var bland de första som flyttade in vår häst här, nu är vi tillbaks. Det känns som att komma hem. Som om alla dessa åren i andra stall inte existerat. 

Det finns ett lugn här som gör gott.

Jag flyttar mig lite på bänken för att följa solen innan den går ner i skogen bakom de nya husen. Nu hör jag hovar mot gruset och en stund senare kan jag se den vita hästen komma på grusvägen ifrån skogen. Det kunde varit för 19 år sedan men det är det inte. En snabb flaschback innan jag återvänder till nuet.

Ja följer min dotter och vår häst in i stallet, där sitter Nisse vår stallkatt. I 17 år har han troget hållit mössen i schack. Precis som då ingeting har egentligen förändrats, inte här i alla fall. 

     //ha de!

När jag växte upp fanns alltid min Mamma till för oss barn. Hon hjälpte oss syskon att komma iväg till skolan och hon väntade med mellis när vi kom hem. Hon var alltid hemma.

När jag blev större, tonåring, då hade hon svaren på alla frågorna. Hon stöttade och hon uppmuntrade.

När jag fick egna barn var det Mamma jag vände mig till när de var sjuka. Eftersom hon var sjuksköterska så var hon min sjukvårdsupplysning. När något av mina barn skulle till läkaren var hon den jag frågade om hon kunde följa med och hon svarade alltid, ja. Min son var väldigt sjuk när han var liten och Mamma var med på många av de svåra undersökningarna och hon var den som höll fast honom när han skulle röntga sina njurar. Hon torkade mina tårar och hon gav mig förklaringar till alla hemska undersökningar och behandlingar.

När min son sedan blev frisk satt hon tåligt i källaren och hörde på när han spelade på min brors trummor och hon följde med på skogsutflykter och på sagostunder med mina barn. På sommaren cyklade vi till ån för ett morgondopp, tidigt, tidigt innan badet fylldes med folk.

När man blir gammal och sliten är det svårt att stå

Nu är det omvända roller. Jag visste inte då att jag en dag skulle hjälpa min Mamma att resa sig ur stolen, hon som var så aktiv med vattengympa och skogspromenader. Eller att jag skulle bli tvungen att stötta henne de korta stunder hon orkar stå eller gå, att jag skulle mata henne, byta bjölor på henne och torka henne i stjärten när hon varit på toan. 

Man vet inte vad framtiden bjuder, mycket kan man påverka men inte allt.

Var rädd om varandra.

     //Ha de!

Det mesta är grått just nu. Det händer ingenting i mitt liv. Det enda som ändrat sig är blodtrycket-som gått upp, konditionen-som gått ner och vikten som gått upp.

Vädret är grått, grått, grått och jag har just ingenting att de fram emot. Känner tristessen. Jag tycker att jag står och stampar på samma ställe, jag har svårt att se framåt för jag ser ingenting där. 

Jag söker inspiration och mening men kan just nu knappt få ihop till ett blogginlägg. Jag är trött, jobba och sova är det enda jag sysslar med tycker jag. Vissa nätter sover jag två timmar, vissa tio. Jag hittar ingen rytm.

Jag vill känna att våren är på väg, jag vill höra trasten jag vill se solen, känna värme. Jag vet att det kommer men det dröjer ju så länge. 

Ja, ja, jag vet att det bara är jag själv som kan förändra, JAG VET! Varje kväll när jag går till sängs tänker jag; i morgon ska jag...

Nästa dag företar jag mig inget, jag sitter vid köksbordet och tittar ut på det gråa, gråa. 

I morgon ska jag.

     //ha de!

I min lilla miniserie om vad människor ångrar mest när de ligger på sitt yttersta, har jag kommit till den sisat punkten. Allt enligt en sjuksköterska som jobbade med döende personer och som frågade dem vad de ångrade mest i sitt liv. 

En kort resumé över de fyra vanligaste svaren med det vanligaste först.

Nummer ett på listan, det som de allra flesta ångrade var: 

"Jag önskar att jag hade haft modet att leva mitt liv som jag själv önskade och inte som andra förväntade sig att jag slulle leva."

Som nummer två och då främst bland männen.

"Jag önskar att jag inte jobbat så mycket"

Nu har vi kommit till nummer tre på listan.

"Jag önskar att jag hade haft mod att visa mina känslor." 

Här är den fjärde vanligaste orsaken, som människor på sin dödsbädd, ångrade.

"Jag önskar att jag hade hållit bättre kontakt med mina vänner"

Nu till det sista på listan. Kanske inte det sista för någon annan men det sista av de fem saker som den här sjuksköterskan dokumenterade. Alla förstår nog att listan kan bli hur lång som helst och vi kan nog lite till mans komma på egna saker att lägga till. 

I vilket fall som helst, här är hennes sista.

"Jag önskar att jag tilåtit mig att vara lycklig."

Allt för många hade för sent insett att man kan välja att vara lycklig. De hade fastnat i gamla vanor och på grund av rädsla för förändring hade de för sig själv och för andra låtsat vara nöjda. Även när de djupt inom sig längtade efter att skratta ordentligt och vara lite galna.

När de nu låg på sin dödsbädd spelade det alls ingen roll längre vad folk tyckte om dem.

Tänk vad underbart det skulle vara att släppa taget kratta och vara lite galen långt innan man hamnar där.  

Livet är ett val. Det är ditt liv, ditt val. Välj klokt. Välj för din egen skull.

     //ha de!

Nu har jag kommit till den fjärde saken på listan över vad en döende person ångrar mest i livet. Informationen har jag hittat på en sida som heter "Inspitation and Chai". Där berättar en kvinna om när hon under en tid jobbade med döende människor. Hon frågade dem vad de ångrade mest i livet.

Här är svaren.

Nummer ett på listan, det som de allra flesta ångrade var: 

"Jag önskar att jag hade haft modet att leva mitt liv som jag själv önskade och inte som andra förväntade sig att jag slulle leva."

Som nummer två och då främst bland männen, låg:

"Jag önskar att jag inte jobbat så mycket"

Nu har vi kommit till nummer tre på listan.

"Jag önskar att jag hade haft mod att visa mina känslor." 

Här är den fjärde vanligaste orsaken, som människor på sin dödsbädd, ångrade.

"Jag önskar att jag hade hållit bättre kontakt med mina vänner"

Ofta hade en döende människa tidigare i livet inte sett fördelarna med att hålla kontakten med sina gamla vänner, inte förrän i livets slutskede. Då var det ofta svårt och ibland omöjligt att hitta de gamla vännerna.

Många hade blivit så inskränkta i sina egna liv att de låtit gyllene vänskap glida ifrån dem. De sjuka människorna beklagade att de inte annsträngt sig mer och gett vänskapen den tid och omvårdnad den förtjänade.

Det är vanligt att man i det hektiska livet man lever låter vänskapen stiga åt sidan för mer materiella saker men när man står inför det faktum att man snart ska dö så känns de detaljerna i livet oviktiga. Det var inte pengar eller status som var det viktiga, upptäcker de. 

Ofta var de dock för sjuka och trötta att hantera denna uppgift. De insåg ändå att det viktigaste handlade om kärlek och relationer och att de slulle vårdat dem mycket bättre.

Så var rädda om varandra medans tid finns.

     //ha de! 

Jag har berättat, i två delar, om vad den som ligger på dödsbädden ångrar mest i sitt liv.

Som nummer ett högst upp på listan ligger:

"Jag önskar att jag hade haft modet att leva mitt liv som jag själv önskade och inte som andra förväntade sig att jag slulle leva."

som nummer två och då främst bland männen, ligger:

"Jag önskar att jag inte jobbat så mycket"

Nu har vi kommit till nummer tre på listan.

"Jag önskar att jag hade haft mod att visa mina känslor."

Många undertrycker sina känslor för att det inte vill trampa andra på tårna. Som ett resultat av det nöjer de sig med en medioker existens, de visar aldrig vem de är eller vilken person de verkligen skulle kunna vara. En del blir t.o.m. sjuka av den bitterhet de bär på.

smile

Vi kan inte kontrollera andra människors rektioner. De skulle nog inledningsvis reagera, om du ändrar ditt sätt genom att vara ärlig och visa äkta känslor. I slutänden kan det ändå höja relationen till en helt ny hälsosammare nivå.

Som föräder gör man ofta misstaget att försöka på ett eller annat sätt att styra sina barns känslor. "Det är väl inget att tjuta för!" eller "Nu stannar du på ditt rum tills du inte är arg längre!". När vi i stället borde säga: "Ut med det bara så känns det bättre"

Skratta, gråt och skrik! På något sätt ska det ut.

     //ha de!

.....fortsättning på vad man ångrar mest när man ligger på sin dödsbädd.

Personer som ligger inför döden blev tillfrågade av en sköterska vad de ångrade mest i livet. I går skrev jag om det som var först på listan:

"Jag önskar att jag hade haft modet att leva mitt liv som jag själv önskade och inte som andra förväntade sig att jag slulle leva."

Nu kommer jag till nr två av de saker en döende person ångrar mest.

"Jag önskar att jag inte jobbat så mycket"

Det svaret gav alla manliga patienter. De ångrar att de inte engagerade sig mer i sina barns uppväxt och att de inte lade mer tid på att umgås med sin partner. Många av männen och även vissa kvinnor ångrade djupt att de hade värdesatt att klättra på karriärstegen och tjäna pengar i stället för att umgås med familjen.

Slow down

Genom att förenkla sin livsstil och göra medvetna val på vägen är det möjligt att leva utan den höga inkomst så många strävar efter. Genom att ta det lugnare och skapa mer uyrymme i sitt liv blir man gladare och mer öppen för nya möjligheter.

Tänk på det, vad kan vi göra avkall på?

     //ha de!

Efter det att min man och jag separerade för tio år sedan har jag försökt hitta någon form av balans i min tillvaro. För att göra det söker jag medvetet och omedvetet saker som kan ge mig det. Oftast är det i form av ord som kloka människor säger eller skriver.

Ni som läser min blogg vet att jag är en stor beundrare av Paulo Coehlo. Han är oljan i mitt maskineri. På Facebook får jag, med jämna mellanrum, ta del av hans ord och tankar i form av inlägg han gör.

I ett av de senaste inläggen refererar han till en sida som heter "Inspiration and Chai", warmth for the Soul and the Body (värme för själen och kroppen). Där skriver en kvinna om när hon jobbade med döende människor. Hon frågade dem om det var något de ångrade i livet. 

Här är den vanligaste orsaken, av fem, som de döende sa att de ångrade mest.

"Jag önskar att jag hade haft modet att leva mitt liv som jag själv önskade och inte som andra förväntade sig att jag slulle leva."

När människor inser att deras liv nästen är över och ser tillbaka på det, är det lätt att se hur många drömmar som har blivit oupfyllda. De flesta hade inte uppfyllt ens hälften av sina drömmar och måste dö med vetskapen om att det berodde på val de själva gjort eller inte gjort.

Fulfille youre Dreams

Det är viktigt att försöka uppfylla så många av sina drömmar som möjligt. När man förloar sin hälsa, är det för sent. Hälsa ger en frihet väldigt få inser när man är frisk. Först när man inte har hälsan förstår man.

Börja i dag!

     //ha de!

Jag känner en kvinna som nyligen blivit mamma. Dottern är 7 månader nu. Den här kvinnan är redan expert på att vara förälder. Hon talar gärna om för andra, mer osäkra mammor, hur man ska göra och inte göra som förälder. Hon vet allt och hon låter omgivnigen få veta att hon är den expert som andra mammor borde rådfråga om de får problem.

Jag kan inte låta bli att le i smyg, vilket självförtroende! Jag har också svårt att vara tyst och försöker ibland "sätta henne på pottkanten" så att säga men hon är helt säker på att hon vet bäst och låter ingen gammal trebarnsmamma komma och tala om för henne hur barn fungerar.

Jag lägger inte så stor kraft på det eftersom jag vet att hon så småningom kommer att inse att hon visste ingenting om barn och föräldraskap när dottern bara var 7 månader. 

Hon kommer att märka att barnet förmodligen förr eller senare kommer att hamna i någon trotsålder eller flera, kanske få problem i skolan, komma i förpubertet och i pubertet, få kärleksproblem, jobbproblem, kärleksproblem igen mm, mm. Gång på gång kommer föräldraskapet att sättas på prov.

Man tror att man är en expert, det trodde jag också. I mina ögon var jag den bästa mamman. Se på mig jag gör rätt. Även om jag inte lekte expert inför andra så visste jag det själv. Kruxet med barn och barnuppfostran är att man blir aldrig färdiglärd. Det är hela tiden barnet och barnets behov som styr det man kan och det man lär sig. Kvittot kommer egentligen först när barnen är vuxna. Då ser man vad man gjorde rätt och vad man gjorde fel. 

Det är helt underbart att märka att woow.... jag har verkligen lyckats, när man ser sina vuxna barn och de val de gör och de personer de blivit och veta att man varit högst delaktig. Lika väl som man fylls av skuld och ånger när man ser det man gjorde fel. Inget går att ändra i efterhand, ångerveckan är för länge sedan passserad. Viktigast är nog ändå att man hela tiden väljer med sitt hjärta och väljer det som man känner själv är det bästa valet. Man kan inte göra på något annat sätt. Då först är du en expert!

     //ha de!

Tänk när man var barn och tonåring vad rädd och orolig man var för så mycket. Jag var det i alla fall. Självförtroendet låg på noll och allt nytt jag skulle göra gjorde mig orolig.

Det kunde vara något så enkelt som att vi skulle få en vikarie i skolan, en ny klasskompis eller bara ta bussen till stan. 

Jag minn en gång när min Pappa skulle åka till Liege på jobb och den här gången skulle Mamma följa med. Farfar skulle vara hos oss. Jag tyckte om Farfar men han var en man med gamla bestämda åsikter om hur barn skulle behandlas. Pappa och Mamma skulle vara borta en vecka.

De första dagarna gick bra men sedan steg min längtan efter Mamma och min oro blev så svår att hantera för en tioåring så jag kunde inte gå till skolan. 

Gråta fick man inte göra för Farfar, stackars Farfar han visste inte hur man skulle behandla ett ledset, oroligt barn. 

Nästan direkt fick vi barn vykort från våra föräldrar. Jag minns ett från Holland men tulpaner på. Man kunde se ett fält med vackra tulpaner och det satt ett doftprov med tulpandoft på kortets framsida. Jag hade det kortet med mig överallt till och med under kudden när jag sov. Jag minns att jag grät mycket och veckan verkade oändlig.

Men Mamma och Pappa kom hem och allt var väl frid och fröjd men varje gång jag luktade på kortet kunde jag känna samma förtvivlan som jag gjorde då. Jag undrar om den där veckan har påverkat mig som vuxen. Alla mina rädslor som jag har nu, flyga, åka hiss?

Jag har kvar det vackra kortet men doften av tulpaner är sedan länge försvunnen.

Som vuxen oroar man man sig inte för saker på samma sätt, visst man är orolig att det ska hända barn, barnbarn, föräldrar och vänner något och man kan oroa sig för framtiden och världen i stort. Det är ändå inte på samma sätt, inte den där malande stora oron som ligger i magen och inte vill försvinna.

Tänk vad mycket man kunde gjort om man inte varit så himla rädd för allt när man var liten. Det känns som om det skulle gjort mer nytta med ett bra självförtoende då, det är väl det här som är livserfarenhet kan jag tänka.

     //ha de!

Vi sitter hemma hos min Mamma och Pappa och äter. Egentligen var mina föräldrar bjudna hem till mig men Mamma ville inte gå hemifrån så jag fick ta bilen och maten hem till dem i stället. 

Nu sitter vi runt deras stora köksbord, Mamma, Pappa min syster och jag. Vi pratar och skrattar men Mamma är inte riktigt med längre. Hon pillar i sig lite av laxen och när hon kommer till bönorna tittar hon på min syster och frågar vad hon ska göra med dem. Ibland verkar det som om hon försvinner i en värld av handlingsförlamning. Hon vet inte hur hon ska göra, som nu med bönorna.

Hon sitter tyst största delen av tiden, borta i en annan värld och vi kan se att hon är på väg någonstans. 

Min syster är förtvivlad hon föreslår åtgärder för att Mamma ska bli bättre och hon vill umgås så mycket som möjligt med Mamma för alla förstår vi att Mamma är på väg bort. För mig är det på ett annat sätt. Jag har redan passerat förtvivlan för mig är hon redan borta på något vis. Nu önskar jag bara att Mamma får somna från denna värld som hon alltid förfasat sig för. "Låt mig aldrig hamna där" sa hon när hon var frisk. Då kunde vi skoja bort det. Inte längre. 

Då och då tittar Mamma upp från tallriken, när hon möter våra blickar glimmar det till i hennes ögon och hon ler. Sedan sjunker hon tillbaka i sin värld. Inte ens rökningen verkar vara lockande, de gånger hon tar sig kraft att gå ut på altanen för att röka, går hon sakta, står och vaggar på varje steg som om hon tvekade att ta nästa. Pappa försöker skoja och liknar henne vid en kameleont som har ett gungande sätt att ta sig fram.

Lilla Mamma, jag önskade dig inte det här. Nu kan vi bara se till att du har det bra och vi kan bara ge dig vår kärlek.

Var rädda om varandra 

     //ha de!

1995 köpte jag min första mobiltelefon. En Ericsson A2618s i en snygg grön färg. Telefonen väger 147 gram nästan precis vad min nuvarande telefon väger men var ändå mycket klumpigare än den jag har i dag.

Jag minns att det var inte så många som hade mobil då och en gång när jag var ute och åt lunch med en väninna så ringde min telefon. Alla i restaurangen vände sig och stirrade och jag kände hur jag rodnade och tyckte att det var väldigt pinsamt.

Jag kommer ihåg att jag ställde ett ultimatum, telefonen eller jag, när min man ville ha med sig telefonen på semestern. Kan ni tänka er det i dag? Det var i och sig för att min man skulle få vara ifred från sitt jobb. Jag visste att den skulle ringa en hel del annars under vår semester. Jag fick min vilja igenom den gången sedan har jag aldrig ställt sådana krav mer. 

Nu möter man folk på stan som obesvärat går och pratar "för sig själv" alltså i mobilen. För några år sedan skulle man bli klassad som idiot. Det ventileras åsikter och hemligheter högt och tydligt på stan och man märker att folk inte är så noga med sitt privata längre och inte andras heller för den delen. Man kan få reda på både det ena och det andra antingen man vill eller ej.

Jag kan ibland tycka att det är synd när man ser ett gäng personer, vuxna i allmänhet och ungdomar i synnerhet, som går tillsammans på stan och alla pratar med någon annan i telefonen. 

Samtidigt är jag nästan lika nördig själv men bara nästan, jag får ångest om jag glömmer telefonen hemma någon dag och undrar hur det ska gå en hel dag utan den. Jag försöker i alla fall att inte prata i telefonen när jag umgås med vänner och jag stänger ofta av ljudet på den när jag inte vill att den ska störa.

Så glöm inte de samtalen då man ser varandra i ögonen det kan aldrig en mobiltelefon ersätta.

     //ha de! 

Visst kan man då och då se en ko eller en häst som rymt ur sin hage, men nu har det hänt tre gånger på två dagar.

I fredags "hittade" jag två hästar på rymmen. De gick i kanten av en väg som inte har väldigt mycket trafik men när de bilar som kommer dyker de plötsligt upp bakom ett backkrön. Dessutom brukar de köra väldigt fort på den sträckan. Jag stannade och tog fram en repgrimma som jag har i bilen. Min fasa var att hästarna inte ville bli infångade och bege sig ut på vägen och bli påkörda men jag behövde inte oroa mig, de stod snällt kvar och betade. Jag tog den ena hästen i grimman och trodde helt klart att den andra skulle följa med. Men nej, det hade den inte tänkt sig, det blev att gå två gånger. De bilar som passerade lyckades jag göra uppmärksamma på de lösa hästarna så de saktade ner.

Jag släppte dem i en hage i det närliggande stallet och även om det skulle vara så att de inte hörde dit så var det bättre att vara där i fel hage än på vägen.

Dagen efter när jag åkte hem från jobbet tog jag en liten omväg hem för att slippa ett vägbygge med tillhörande trafikstockning. 

Döm om min förvåning när jag möter en kalv mitt på vägen. Alldeles ensam på denna ganska trafikerade sträcka. En snabb tanke for igenom mitt huvud...ska jag ta repgrimman och försöka fånga den?? Nej, jag slog bort tanken eftersom kor inte brukar vara lika medgörliga som hästar och dessutom hade det börjat bildas köer. Om jag hade gjort som jag först tänkt så ville jag i alla fall inte att min misslyckade jakt skulle bevittnas av ett gäng bilister i kö. Jag gjorde det enda jag kunde för den lilla kalven, jag ringde trafikinformationen så de kunde ropa ut en varning till bilister på väg förbi. Hur det gick för den ensamma kalven fick jag inte veta men jag hoppas att den nu går med sina vänner i sin hage igen.

Jag åkte hem och tog hunden med mig ut i skogen i tron om att jag skulle hitta trattkantareller trots ett par dagars kyla. När jag närmade mig stigen som leder till mitt svampställe hör jag ett dunkande. Ut ur skogen kommer ett svart sto i full gallopp, hon kastar en blick åt mitt håll och fortsätter sedan vägen bort mot gården som ligger i skogsbrynet. Långt borta kunde jag höra en annan häst gnägga välkomnande och jag tänkte att den här rymmaren hittade i alla fall hem själv.

Märkligt ändå med dessa tre tillfällen inom loppet ev två dagar. Är det ett tecken, i så fall för vad? Eller bara en tillfällighet? I vilket fall som helst så räcker det, inga fler lösa djur tack.

     //ha de!