visthusmus

Jag trodde inte att de skulle bli så jobbigt. Bara en katt kan man tycka. En katt som egentligen levt sitt eget liv, kommit och gått som han ville men han var inte bara en katt han var Nisse.

I 17 år drygt har han funnits i stallet. Alltid på plats, pockade på uppmärksamhet och hoppade glatt upp i någons knä bara för att få gosa.

När vi mockade till våra hästar satt han i boxen eller i skottkärran för att försäkra sig om att vi såg honom.

När han var yngre följde han gärna med ut i hagen när vi skulle ta in hästen. Som en hund kom han när vi ropade. Alltid där. Hans revir var inte stort och han gick aldrig iväg någon längre bit.

När man närmade sig stallet kunde man se in vit prick någonstans på något av hans favoritställen. Där satt han och spanade efter råttor. Han var den bästa jägaren i sin glans dagar. Ingen gick säker och han tog både stort och smått. Sen kan man väl tycka att han kunde låta harungarna vara när han ändå inte orkade äta upp allt och Tofsvipans duniga ungar som var ett lätt byte kunde han väl låta bli. Men en katt är en katt och Nisse var en duktig jägare.

I går somnade han in i mina armar. Det känns så overkligt att han inte kommer att vara i stallet i dag när jag kommer dit.

Jag kan ändå känna en sorts glädje, att han fick finnas i våra liv i drygt 17 år. Det faktum att han hade det bästa tänkbara kattliv man kan önska sig, kommer så småningom att väga upp den sorgen, att han inte längre finns.

Men vi glömmer dig aldrig Nisse! Vila skönt nu. 

     //Ha de!