visthusmus

Tänk vad saker och ting kan falla på plats och vilka överaskningar livet har att bjuda. Stora som små.

I dag tog jag mig en promenad med hunden, vi svängde förbi affären i samma veva. När jag skulle gå över vägen in till affären kom en bil och i den bilen satt en kvinna. Hon stirrade på mig så där som om hon väntade sig att jag skulle hälsa. Jag kände varken igen kvinnan eller bilen och undrade varfor hon stirrade så.

När kon klev ur bilen såg jag att hon fortfarande tittade samtidigt som jag konstaterade att det inte var någon jag kände. När jag gick förbi henne kom hon fram till mig. "Åh en Borderterrier" sa hon och satte sig på huk och klappade Jaffa, min hund. "För två dagar sedan fick jag ta bort min Borderterrier" sa hon. "Hon blev 12,5 år" 

Vi började prata hund förstås och det visade sig att hennes hund Kryddan, kom från samma kennel som min Jaffa. Båda hundarna hade brutit en fot som valp. Den här kvinnan levde ensam sen några år tillbaka, precis som jag och hon funderade om hon skulle skaffa en ny hund. Hennes föräldrar hade varit dagmatte till hennes hund förut precis som mina var för några år sedan. Vi pratade om att man blev väldigt låst med hund men att det är ensamt utan.

Jag nämnde att jag hade svårt att åka någonstans eftersom jag inte hade någon som kunde ta hand om Jaffa. Vips erbjöd hon sig att bli helgmatte om jag behövde åka iväg.

Det passar ju så himla bra nu när jag ska åka till Gävle var sjunde vecka och då med tåg. Jag hade börjat fundera på om jag skulle ta med Jaffa då eller inte. 

Tänk vilka vändningar det kan bli i livet. Vi bytte våra telefonnummer där i affären och jag ska höra av mig när jag behöver hjälp.

Det kändes som om vi kunde stått där länge och pratat hund men jag hade potatis på spisen och fick skynda mig hem.

    //ha de