viveca sten blogg

Tillbringade måndagskvällen på vackra Nationalmuseum där M magazine korade årets Mappie, priset till outstanding kvinnor 50+ som utmärkt sig under året. Det var en strålande tillställning i de magnifika lokalerna som inleddes med ett spännande föredrag om kvinnor i konsthistorien av Margareta Gynning.

Sedan serverades det gourmet-tallrik och vitt vin och så kom själva korandet.

And the winner is...Elisabet Höglund.

Kvinnan som förenat journalistik, high hair och elegant tango i Let´s dance var den självklara vinnaren och strålande glad dessutom. Men när hon berättade om hur det var att åldras i tv var det inte lika roligt, uppdragen som försvann, gliringarna om hennes utseende, samma sak som även Stina Dabrowski vittnat om. Trist!

Good for you Elisabet som vann med sådan stil!

Årets kulturmappie gick inte heller av för hackor. Den formidabla prima primadonnan Kerstin Dellert svepte in i elegant utstyrsel med Musse Pigg-tröja, handväska med pingviner och supertjusig pälsbrämad grå cape.

Vilken kvinna!

Sedan fick vi en fin goodie-bag innan vi åkte hem med massor av kul saker som alla barnen plundrade så fort jag kom hem. Dottern lade beslag på mascaran och vackert halsband med matchande armband, pojkarna tog varsin chokladkaka och själv behöll jag anti-rynkrämen (anti-sagging-system...kan det bli bättre!!!) och själva tidningen.

En mycket lyckad kväll.

Idag tog vi en lång, lång vinterpromenad runt barnens badsjö. Solen gnistrade och snönknarrade under fötterna, Fantastiskt!

Sedan skulle jag ta ett s k färdighetstest som en bekant skickat över för skojs skull. Jag loggade in på datorn och  satte igång. För säkerhets skull skrev jag in mig som A. Anka...

Det var aviserat som ett personlighetstest, men fråga efter fråga handlade om olika matematiska uträkningar. Efter tjugo minuter tröttnade jag fullständigt och klickade fram till slutet. Jag täntke att jag skulle kunna hitta fram till den verbala delen, som var den som intresserade mig. Då tröttnade emellertid systemet på mig, och spottade ut mig. Det var shut down hela vägen.

Men skam den som ger sig.  Jag skrev in mig igen som Annika Anka, och satte igång testet på nytt. Denna gång fyllde jag i några matematiska svar så att jag faktiskt kom till den verbala delen som jag samvetsgrant fyllde i. Efter en hel timmes klickande fick jag svaret. Vilken besvikelse. Det motsvarade verkligen inte förväntningarna.

Jag trodde att jag skulle få en lysande analys av hela min personlighet. Istället kom det två rader:

Du har besvarat 35 frågor rätt av 44 stycken. Du hade alltså 80 procent rätt. Tack för din medverkan.

Snacka om waste of time. Tack för kaffet, typ.

Fick ett argt mail från en läsare som hittat ett fel i I de lugnaste vatten.

I det efterföljande tackordet hade jag nämligen stavat fel på namnen på personer som hjälpt mig med min research. Det var naturligtvis oförlåtligt slarvigt och jag rodnar vid blotta tanken. Det var bra att läsaren uppmärksammade detta och jag verkligen se till att inte upprepa detta någonsin igen.

Men såhär skriver personen:

"...personligen tycker jag det är skitdåligt, slarvigt och oförskämt mot dessa personer som tagit sig tid att hjälpa dig och du inte ens kan ta dig tid och kolla deras namn, fy skäms!"

Jag läser det flera gånger och förundras över att man i ett mail kan uttrycka sig på ett sätt till en okänd person som man förmodligen inte skulle komma på tanken att göra om man stod ansikte mot ansikte.  Jag har svårt att föreställa mig att avsändaren skulle uttrycka sig så drastiskt om vi hade träffats och talats vid. Men när man anonymiserar och dessutom skriver istället för talar så händer det något. Plötsligt skärps tonen och språket förgrovas. Jag har sett det i andra sammanhang och blir lika förvånad varje gång. 

I bloggosfären ser man många exempel på att alla hämningar brister när upprörda känslor uttrycks skriftligt rätt ut i Cyberspace. Men ändå, om man inte kan tänka sig att säga något personligen, varför är det då  okej att skriva det?

PS

Det blev en liten humoristisk tvist på det arga mailet. Avsändaren - som grälade så argt på mig för att jag hade stavat namnen fel - hade nämligen missuppfattat titeln på min bok och skrev "I det lugnaste vattnet" istället för "I de lugnaste vatten". Så det blev ett gott skratt av alltsammans till sist.
 
 

Är i Köpenhamn torsdag-fredag i tjänsten.

Här är vintrigt och snöigt. Taxichauffören associerar omedelbart till Karl X och hans invasion av Köpenhamn när de gick över isen vid Stora Bält när han hör att jag kommer från kalla Sverige.

Själv sliter jag med danskan. Jag vet hur man ska uttala orden för att det ska bli "riktigt gott", men jag känner mig som en fåne när jag ska "tale dansk." Efter att ha jobbat hela nittiotalet inom SAS är jag van vid att ha danskar som kollegor, och förstår i stort sett det mesta, men inte är det lätt.

Nu har jag i alla fall börjat ta lektioner. Jag sitter med en lärare och "snakker dansk" i en dryg timme. Efteråt är huvudet som fullt av bomull, jag är så trött av koncentrationen att jag knappt kan prata vare sig på danska eller svenska. Men jag har gett mig sjutton på att jag ska våga prata lite mer på danska. Om inte annat får jag väl ta mig "en lille en" för att få hjälp på traven..

PS

Igår lät jag min dotter få fri tillgång till bloggen. Stolt och rörd är jag över hennes inlägg. Jag tor att jag vet vem som kommer att bli familjens riktigt framgångsrika författare....

Jag tänkte prata lite om min mamma.

   Du som läser det här känner henne som en jurist som extraknäcker som författare. Du som läser det här kanske till och med har läst hennes böcker och gillar dem. Du som läser det här kanske har varit på Sandhamn, gått runt bland de små husen, undrat om hon är ute just nu och vart hennes hus i så fall ligger.

   Du som läser det här kanske beundrar henne, för att hon klarar av att jonglera så mycket; att hon kan skriva böcker och jobba som chefsjurist på ett av Sveriges största företag samtidigt som hon uppfostrar tre oregerliga ungar (varav en är mycket duktig på att balansera skedar på näsan och en annan tenderar att glömma sin jacka på ställen den kanske inte borde glömmas).

   Du som läser det här kanske tror att du känner henne.

   Men så här är det: hur mycket du än beundrar henne så är det inte tillräckligt, för min mamma är en fantastisk människa.

   Min mamma är den som ringer hem mitt på dagen bara för att kolla att jag är okej, när jag ligger hemma och är sjuk. Min mamma är den som kommer hem med två liter Ben&Jerrys Chocolate Fudge Brownie-glass när jag har blivit dumpad och har legat hopkrupen i en boll under täcket hela dagen, gläntar lite på sagda täcke, sticker in glassen och en sked och säger: Jag är där uppe om du behöver prata om det. Min mamma är den som säger att det är helt okej för mig att ta hem tjugofem vansinnigt stökiga tonåringar på min födelsedag, trots att hon har migrän och vet att ljudnivån kommer att ligga på samma nivå som en  startande jumbojet, vad jag än har sagt i förväg.

   Min mamma är den som skriker på mig i tjugo minuter när jag kommer hem en halvtimme försent, och som sedan kramar om mig och frågar om jag FATTAR hur orolig hon har varit. Min mamma är den som gick upp klockan fem på morgonen och gick ut för att möta mig när hon insåg att de av misstag hade låst mig ute på Midsommarafton, trots att jag sa att det var okej och att jag kunde gå de 300 meterna hem utan sällskap. Min mamma är den som tjatar tills mina öron blöder om att jag ska städa upp mitt rum (jag hävdar fortfarande att det inte är mitt fel - jag är genetiskt programmerad att stöka ner). Min mamma är den som får ett nervöst sammanbrott när jag blir förkyld och den som blir helt galet lycklig när jag kommer hem och har fått MVG.

   Min mamma är den som sitter med tungan i mungipan i flera timmar i sitt nedsläckta arbetsrum och skriver, och flyger en och en halv meter upp i luften om man avbryter. Min mamma är den som engagerar sig så mycket i sina karaktärer att hon gråter floder när hon tar livet av någon i en bok. Min mamma är den som går i småsmåsmå cirklar och drar handen genom håret medan jag läser ett utdrag ut manuset och som när jag är färdig frågar "Nååååå?" som om min åsikt var det viktigaste i världen. Jag känner ingen som jobbar så hårt som min mamma, som lägger ner hela sin själv i sitt arbete på samma sätt som hon, och som försöker att göra så bra ifrån sig som möjligt - lika mycket för sin egen skull, som för att hon vill göra folk glada. Hon vill att folk ska få ut någonting av hennes böcker.

   Jag älskar min mamma. För att hon är pedantisk, neurotisk, knäpp och sammanhållen. För att hon är smart och begåvad och för att hon låtsas som att hon gillar fullkornsflingor trots att vi vet att hon äter dem för att de är nyttiga. För att hon är klok som en bok, kramar om mig trots att jag är en decimeter längre än hon är, och för att hon fortfarande insisterar på att det är tomten som lägger saker i våra julstrumpor.

   Min mamma är mer än en författare och jurist och bloggare. Hon råkar vara min mamma också. Och jag vet hur sliskigt och löjligt det låter när jag säger det - för det har sagt tusen gånger förut - men det spelar ingen roll för mig att hon råkar vara framgångsrik och begåvad som fasen. Hon är en av de bästa människor jag känner, och jag hoppas att jag bara kan få henne att fatta ett FRAGMENT av hur viktig hon är för mig genom den här texten.

   Mamma, du är fantastisk. Förlåt för att jag totalsabbat tonen i din blogg med det här vansinnigt klyschiga och superemotionella inlägget. Men du borde faktiskt veta bättre än att ge en 17-åring fri tillgäng till din blogg.

Idag hälsade jag på min mormor, 97 år gammal, men fortfarande hemmaboende.

Fram tills hon var 96 var hon i strålande form, aktiv, pigg, reste över hela Europa och klarade sig själv. Hon firade 95-årsdagen med ett hejdundrande kalas och släktingar kom resande från när och fjärran.

Men hösten 2007 föll hon illa i hemmet och bröt lårbenshalsen. Det var jag som hittade henne efter två dagar och efter det är ingenting sig likt.

Hon låg på sjukhus länge, magrade av, tappade livslusten. Nu är det hemtjänst fem gånger om dagen, hon har ingen aptit, ständigt ont i höften, närminnet sviktar. När hon inte längre går ut blir det ingen mental näring, hon tacklar av andligen och fysiskt.

Min mormor, som alltid var så glad och stark när jag växte upp. Min mormor som alltid fanns där för mig.

Jag brukade hälsa på henne på landet och bo där så ofta jag kunde om somrarna. Vi plockade blåbär och svamp tillsammans, tranbär om hösten när frosten nupit till. Min mormor talade sju språk och kunde konversera vem som helst, var som helst. Hon var alltid snygg i håret och en gång i veckan tog hon manikyr. Ibland tog hon med mig på sina resor och då skämde hon bort mig hela tiden.

Nu är hon späd som en fågel, och jag saknar den hon var... så mycket.

Fick försäljningssiffrorna för nya pocketen som kom den 19 januari igår.

40 000 ex har sålts och den ligger etta på Månpockets försäljningslista.

Tjoho!!!

Firade igår kväll med ett glas rosévin från nya favoritmärket Boschendal (rosé i januari när det är minus elva grader och masssor med snö ute...? Absolut, jag är mycket förtjust i rosévin och dessutom får man inte huvudvärk!)

Det känns lite häftigt faktiskt.

40 000 ex på ett bräde. Och på måndag börjar dessutom tävlingen om bästa omslag i Metro. Det blir spännande.

Är lite trött på att vara tonårsmamma just nu.

I lördags ringer fjortonårige sonen. - Jag kom på en sak. Min mobil är stulen...den låg i fickan på jackan som hängde i omklädningsrummet till Friskis & Svettis och den blev stulen för två dagar sedan...i torsdags!

I torsdags?!?

Insikten om att han är det enda av barnen som har ett abonnemang istället för ett kontantkort och att mobilen inte var låst vilket innebär att någon har haft 48 timmar på sig att ringa för hundratusentals kronor får mig knäsvag. Innan jag fått tag på telefonbolaget och spärrat kortet samt försäkrat mig om att ingen har ringt är jag alldeles svettig. 

Sedan glömmer elvaåringen i rask takt två basketbollar på träningen samt meddelar att hans jacka med mobilen i fickan är stulen från omklädningsrummet vid baskethallen. Jackan hittar vi dock dagen efter - den var inte stulen, bara kvarglömd.

När jag kommer hem idag och går in i tv-rummet får jag ett spel. I rummet hittar jag: 3 muggar med intorkad varm choklad i botten, 1 stor te-kopp, popcorn på hela golvet, 10 st tomma DVD-´fodral med skivorna utspridda huller om buller, ett otal serietidningar spridda överallt, alla soffkudddar på golvet och en halvfull tub handkräm samt en toapappersrulle på soffbordet.

Sonen skyller på lillebror, storasyster skyller på mellanbarnet, mellanbarnet hävdar att han städade allting kvällen innan, jag får ett smärre utbrott till och hotar med allt från popcornförbud till indragna veckopengar om detta upprepas.

- Vad kul du är när du kommer hem, säger dottern syrligt.

Suck.

Tillbringade lunchtimmen med att bli fotograferad för Bonniers Bokklubbs medlemstidning - Bokspegeln.

Den kommer ut tio gånger om året och i varje nummer har den en utvald huvudbok som skickas ut till medlemmarna. 

Och gissa vems bok som är utvald mycket snart ......

Jag träfffade också Katarina Wennstam vars nya bok Alfahannen fått mycket uppmärksamhet. Den handlar om  mäns våld mot kvinnor och utspelas i den svenska filmbranschen med åklagaren Madeleine Edwards som huvudperson än en gång.

Katarina har på ett beundransvärt sätt satt fokus på övergrepp och det våld som många kvinnor utsätts för.

I helgen följde jag med maken på konferens utomlands. Massor med gubbar (mycket få kvinnor!) samlades för att tänka kloka tankar om utvecklingen på fastighetsmarknaden.

Mig gick det ingen nöd på, medan han satt inlåst i ett varmt konferensrum fick jag åka skidor och bada i hotellpoolen. Mycket trevligt på alla sätt och vis.

Ena kvällen stod jag och pratade med en grupp fruar över en drink. Det var bara jag som hade ett eget jobb, ingen annan. Det var knappt jag tordes knysta om att jag var författare, än mindre yrkesverksam jurist. Dock slank det ur mig att det faktiskt var så illa när vi stod där och pratade.

Damerna gjorde stora ögon. Men du arbetar väl inte heltid i alla fall? Jo, det var jag tvungen att tillstå.

Då säger en av kvinnorna - vacker, med blonda slingor, knappt 40, samma kvinna som just sagt att hon verkligen försöker följa med på makens affärsresor så att han inte ska känna sig ensam, och samtidigt berättat om hur väl omhändertagna barnen på 3 och 5 år är när hon är borta, både hennes egen gamla nanny från uppväxten och en tysk aupair och dessutom deras filippinska hushållerska passar barnen, och hennes föräldrar är förresten också där - denna kvinna ser på mig med stora ögon när jag säger att jag jobbar på dagarna och utbrister:

- Oh, I could never do that, I could  never leave my children!

Ridå! 

Går så smått och funderar på nya böcker....

Jag brukar alltid skriva ett synopsis innan jag börjar. Det är en slags kortversion av en bok - omkring 15-20 sidor där jag skriver ner hela handlingen från början till slut. Jag delar upp handlingen i olika dagar så att jag vet vad som ska hända varje dygn. Sedan går jag metodiskt igenom handlingen dag för dag och tar med alla turer och villospår.

Dessutom skriver jag ett persongalleri där alla karaktärer beskrivs i detalj. I persongalleriet lägger jag också in beskrivningar på huvudpersonerna och andra karaktärer osm förekommer i mer än en bok.

Om jag till exempel i bok två i serien har beskrivit Margit, Thomas poliskollega som "mörkhårig, med ilsket röda slingor i det korta håret", så skriver jag in detta i persongalleriet för den tredje boken så att jag ska komma ihåg det och inte plötsligt utrusta Margit med halvlångt blont hår. (man skulle ju önska att minnet räckte för att komma ihåg sådana saker utantill, men så bra är det tyvärr inte...)

Jag brukar också skriva första och sista kapitlet direkt. På så sätt vet jag hur det ska börja och hur det ska sluta. Då har jag ramarna klara och sedan är det bara att skriva på.

Och nu går jag och grunnar...

Som författare får man ett antal gratisexemplar av sina egna böcker.

Normalt är det 25 ex av den inbundna upplagan och 30 stycken av en pocketutgåva. Utländska översättningar brukar röra sig mellan 5 och 10. Om det sedan blir omtryck så dimper det ner 15-20 stycken för varje gång man trycker fler.

Första gången det kom hem en kartong var det en fantastiskt upplevelse. En hel hög med blanka böcker som bara var mina. Nu börjar det bli fullt i hyllorna...

Häromdagen damp det ner ett gäng av den tyska översättningen. En dag senare kom det hem en kartong med trettio pocketböcker av I den innersta kretsen. Sedan hittade jag ett paket med fem stycken danska utgåvor. I hyllorna trängs redan inbundna och pocket om vart annat av de svenska böckerna.

Det börjar bli dags att investera i nya bokhtllor...

För nu är min sedan i måndags kraschade hårdddisk återuppstånden!

Tack och lov för unga whiz-kids med den senaste IT-tekniken. 

Efter en vecka med lätt hysteriska övertoner har underbare T lyckats överföra allting på den gamla hårdddisken till en ny som är instoppad i den gamla burken. Allting finns magiskt igen: bilderna, dokumenten, mailen och framförallt - alla mina mödosamt nedladdade låtar via I-tunes (lagligt nedladdade och betalda dessutom!) så att min förlängda  kroppsdel I-poden inte är tom.

Halleluja!

Och jag ska ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG mer låta bli att ha en säker back-up. Det svär jag på.

Det här var inte min vecka!

Det började som sagt med att hårddisken kraschade i hemdatorn i måndags. I tisdags brakade en klädgarderob ihop - alla hyllorna rasade samman och det blev en enda röra längst ner på golvet som måste sorteras och tas hand om.

I onsdags skulle jag skicka över de sista 20 korrektursidorna till mitt förlag - Forum. Jag stoppade ner dem i ett grönt madraserat kuvert och postade alltsammans. På fredagen ringde min redaktör: var är brevet?

Efter viss förvirring visar det sig att jag har lyckats skriva fel postbox och fel postnummer. Brevet har gått iväg till fel adressat helt enkelt och den enda välsignade gång har jag INTE skrivit någon avsändaradress.

Jag kommer på mig själv med att tänka att jag måste ringa Posten, tills jag inser att jag redan är på Posten Dock har jag skrivit på "Forum" på kuvertet! Det kanske finns hopp!

Efter ett antal telefonsamtal  visar det sig att kuvertet befinner sig på Tidskriften Forum, istället för Bokförlaget Forum, dit innehavaren av postboxen har vidarebefordrat den (vilket ju trots allt var bra med tanke på att kuvetet annars hade försvunnit fullständigt).

På fredagen skulle vi gå på föreställningen av Måsen på Stockholms stadsteater. Då visar det sig att min käre makes flyg från Amsterdam kommer in först efter att föreställningen har börjat. När jag ringer stadsteatern för att byta biljetterna har tiden precis gått ut för att få göra det. Det slutar med att jag skänker biljetterna till en i och för sig mycket tacksam kollega och åker hem och äter pizza med barnen.

Vilken vecka.