viveca sten blogg

"Tack vare dig började jag läsa juridik! " sa en av juristerna på dagens konferens "Bolagsjurist 2012" där jag höll ett föredrag om styrelsearbete.

Det visade sig att jag var hennes lärare på Jiken (Juridisk introduktionskurs) för femton år sedan på Stockholms Universitet.

Gissa vem som gick hem med ett leende på läpparna. Vilken komplimang!

Och nu över till en helt annan sak.

Facebook!

Jag har fattat ett beslut. Framöver kommer jag att ägna mer tid åt min Facebook sida och framförallt göra löpande inlägg där istället för här. Tyvärr är det jättesvårt att göra inlägg på den här bloggen från en iPhone eller en iPad (vilket man kan göra på Facebook) så för att det ska bli mer aktuella inlägg så kommer jag nu att prioritera Facebook. 

Välkommen dit och Gilla!

http://www.facebook.com/pages/Viveca-Sten/138846322899605

PS

Jag ska också börja skriva krönikor i Aftonbladet! Varannan lördag från och med mars, så hittar du mig i lördagsbilagan Härligt Hemma

Familjen Sten på Alla Hjärtans Dag: Maken i Paris, Camilla på utbildning, Alexander dåsar febrigt i tv-soffan och Leo är nedbäddad i vårt sovrum med tvn på och en hink bredvid ifall han kräks. Själv får jag sova i gästrummet i natt. 

Jag försökte skicka blommor till min käre man på hans kontor i Paris där han ska vara till imorgon kväll. Då meddelade den franska floristen att de kunde leverera de röda rosorna först på onsdagen, på eftermiddagen. Gick det bra?

Röda rosor den 15 februari?

Hallå, det är ungefär som att få julklapparna i mellandagarna eller dansa små grodorna på midsommardagen!

När jag pratade (ganska upprört) med den svenska blomsterförmedlingen och sa att min man jut reser hem på eftermiddagen erbjöd de sig att leverera buketten hem till oss istället för till adressen i Paris, då skulle han få den eftersom han ändå skulle komma hem på kvällen.

Det lät ju ännu bättre ... istället för att få den svindyra buketten överlämnad på rätt dag i Paris kunde jag nu få hem den. Som ett alternativ till att gå till vår lokala blomsteraffär och köpa en likadan bukett för en tredjedel av priset...?

Kanske inte.

Jag tröstar mig med att det är tanken som räknas. Jag tänkte ju skicka röda rosor till honom i Paris på Alla Hjärtans Dag.

Rättvisan har segrat!

Förvaltningsdomstolen har under fredagen dömt ut Landstingets upphandlingsbeslut att ta ifrån Röda Korset vården av torterade flyktingar och istället köpa det från ett privat vinstdrivande företag.

Röda Korsets Center för torterade flyktingar har bedrivit vård för tortyr- och svårt krigstraumatiserade flyktingar i 26 år. Hösten 2011 förlorade vi Stockholms läns landstings upphandling till företaget WeMind AB. Efter överklagan har vi nu fått rätt i förvaltningsdomstolen.

Det innebär att Röda Korsets Center för torterade flyktingar kommer att ge behandling till tortyr- och krigsskadade flyktingar under ytterligare fyra år.

Jag har suttit i styrelsen för stiftelsen i över tio år och idag är jag så lättad och glad över att Röda Korset fick rätt. Nu kan vi fortsätta att behandla de 400 patienter som idag får vård.

Det här var ett riktigt bra beslut!

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=10974&artikel=4959305

Röda Korset får fortsätta behandla torterade - Ekot | Sveriges Radio

sverigesradio.se

Röda Korset får fortsätta behandla torterade Röda Korset kommer att få fortsätta sin behandling av tortyrskadade efter en dom i Förvaltningsdomstolen...

Jag pratar mer med min redaktör än med min man just nu.

John och jag mejlar, lämnar meddelanden i varandras röstbrevlådor och sms:ar, Alltid är det någon liten grej som behöver diskuteras när man har fått 450 sidor fullklottrade med kommentarer...

Några axplock:

Min text:  "Hon insåg att hon bara hade fått några timmars sömn."

John: "Faktiskt har det gått 3,5 timme nu!"

Min text: "Det var full dag ute."

John: "Solen verkar stå väldigt högt på himlen trots att klockan bara är sex på morgonen?"

Min text: "Han slokade med axlarna."

John: "Hans axlar har redan nämnts tidigare i detta kapitel."

Så har jag det just nu. Det är inte lätt att vara en stackars författare...

PS

För övrigt är jag just nu omåttligt stolt över min dotter som varit i Rinkeby två gånger den här veckan som frivillig i Röda Korsets Läxhjälp. Igår läste hon engelska med en tioåring och hjälpte en sjuttonåring med hans uppgift i svenska.

Jag sitter med mitt manus och pc:n framför mig och skriver och skriver och skriver.

Det är en sällsynt lyx att få skriva på dagtid, jag blir nästan tårögd över hur bra det går när man inte är stressad som en skållad råtta hela tiden :)

Tystnaden i huset är befriande, när barnen gått till skolan kopplar jag upp mig och tar fram mina manussidor och begraver mig i texten. Just nu är jag nästan folkskygg, jag tackar nej till alla förslag om lunch eller fika, jag vill bara ägna mig åt min bok och inte bli störd.

Golvet i mitt arbetsrum är belamrat med manussidor där min redaktör skrivit små kommentarer i kanten. Så här kan det låta:

Nub text:  "Han vände sig om från fönstret och i hans blick såg Nora en diffus rädsla."

Redaktörens kommentar: "Varför diffus? Hur ser man att en rädsla är diffus?"
 

Min kommentar: "Blir det bättre om jag skriver "en specifik rädsla?"

Jag gillar Facebook!

Det erkänner jag med glatt humör. Jag gillar att kunna följa kompisar och att uppdatera och jag tycker att det 'r kul att lägga upp roliga bilder liksom att titta på andras finurliga bilder. Jag gillar att se hur bekanta har det och att plötsligt få ett hum om gamla vänner och hur deras liv har utvecklat sig.

Men det har varit svårt med skiljelinjen mellan privat och offentligt. Jag får många vänförfrågningar från mina läsare och där har jag varit kluven - om jag accepterar alla personer som jag aldrig har träffat blir det snart svårt att hålla något alls privat. Och den delen har jag uppskattat på Facebook - att kunna dela med sig till vänner och bekanta upplevelser som jag och familjen har varit med om  utan att det blir helt offentligt (ja, jag vet att det är ganska offentligt ändå men det har ändå känts som en mer privat sfär.)

Nu har jag hittat den perfekta lösningen -  nu har jag öppnat en sida som heter: Viveca Sten Författare!

http://www.facebook.com/pages/Viveca-Sten/138846322899605

Välkommen dit när som helst. Där kommer jag att göra uppdateringar, lägga upp foton och göra små betraktelser, Den är även  öppen för utländska läsare, så ibland blir det en del på engelska.

Det är bara att titta in!

Igår tog jag steget och anslöt mig till Mac-familjen! Efter flera månaders funderingar över vad jag skulle skaffa för att ersätta min uråldriga pc så blev det en Mac.

Barnen dömde omedelbart ut den!

Mac suger, uttalade sig trettonåringen tvärsäkert. Min kära dotter bara fnös, och min sextonårige son skakade på huvudet och suckade.

Men jag, som hade gjort en informell undersökning bland mina författarkollegor, som alla sjunger MacBookens lov, hade bestämt mig.

Nu har jag suttit hela dagen och fnulat. Jag ska erkänna att det tog ett tag att lista ut hur man kommer igång. Men bildspelen är fantastiska och när jag fixade internetanslutning för Macen via min iphone var jag omåttligt stolt :)

Nu är nästa uppgift att flytta över alla mina dokument och powerpointpresentationer till min nya Mac. Det kan bli en utmaning.,,

Just nu befinner jag mig i en intensiv redigeringsfas. Jag är nämligen mitt i arbetet med den nya boken som ska heta: I Stundens hetta

Det är en historia som utspelar sig på Sandhamn under några fruktansvärt varma dagar kring midsommar, med fruktansvärt mycket folk, fruktansvärt mycket fylla, och fruktansvärda mord...

Berättelsen sker under några få dagar, och huvudsakligen på Sandhamn. Den kommer ut runt midsommar 2012.

Den här gången  hände något mycket överraskande medan jag skrev - jag kunde inte själv lista ut vem som var mördaren förrrän precis i slutet!

Meryl Streep måste vara den bästa skådespelerskan i sin  generation! Om inte hon får en oscar för sin rollprestation i Järnladyn, då ska inte det priset utdelas!

Överord? Inte alls. När Meryl Streep spelar Margaret Thatcher är hon inte bara kusligt porträttlik, till och med hennes hals och händer är rynkiga och fårade, hon går precis som en gammal, förvirrad kvinna och rör sig med små avmätta rörelser. Fantastiskt.

Jag och maken på filmpremiären

Efter visningen gick vi med goda vännerna Jan och Anette på nya trestaurangen Miss Voon på Sturegatan. De blandar svensk mat med en asiatisk touch, det var vackert upplagt och jättegott!

Det var naturligtvis oemotståndligt att få en inbjudan till invigningen av Hotell Post i Göteborg för en tidigare postis som undertecknad. Att Invigningen skulle bli en jättefest med ljusspel, utomhuskonsert med kända artiskter och öerdådig skaldjursbuffe gjorde inte saken sämre :)

Jag lyckades få med mig min kära dotter också och det var supermysigt att få tillbringa ett dygn med henne, en riktig mamma-dotter utflykt i flärdens tecken.

Och ja, invigningen var överdådig med artister som Timbuktu, Danny, Tove Styrke och inte minst Sissel Kjyrkebö. Vilken fest!

Vi ägnade oss åt kändisspotting så det knakade. Klädkoden var smoking, så det fanns en uppsjö av fantastiska klänningar att beundra och ännu flera att racka ner på, även om min kära dotter nog var hårdare i sina omdömen än jag var.

Själv hade jag på mig ett litet reafynd från NK.

Det vankades hummer, ostron, spädgris och allt möjligt. Petter Stordalen, ägaren och initiativtagaren, höll ett tal vid invigningen där han vrålade ut att den här kvällen var han inte norrman - han var en göteborgare som hette Glen i en norrmans kropp.

Lite senare hamnade Camilla och jag i samma hiss som Petter och då fick vi varsin stor kram.

Oj så länge sedan det var som jag skrev ett nytt inlägg! Jag ber om ursäkt, det har varit resor och fullt upp de senaste fyra veckorna.

Julen tillbringades på Barbados med goda vänner och tjocka släkten som bor där (valda delar i alla fall). Det var ljuvligt och 27 grader i luften och i vattnet. Underbart. Dessutom kom dottern hem efter sex månader med volontärorganisationen Up with people´, så det var härligt att få vara tillsammans igen.

Ljuvlig solnedgång från vår balkong

Knappt var vi tillbaka så var det dags att packa v'äskorna igen för att åka till Schweiz där det vankades skidåkning i några dagar. Om det är någon sport jag bara älskar så är det utförsåkning. Jag kan åka närsom helst och varsom helst. Men det är klart att alperna är lite extra roligt.

Den grekiska tjejen i min skidgrupp hade en skidjacka i svart mink med huvan kantad av svart räv. (!). Jag tittade på mitt åtta år gamla skidställ, inköpt på rea i Sälen, och tänkte att detta kanske var en metafor för ekonomin i både Grekland och Sverige - overspending respektive budgetkontroll :)

Moi i pisten

Den här veckan är det "bara" Göteborg som ska få ett besök. Imorgon ska jag vara med på den festliga invigningen av nya Hotell Post i Göteborg. Camilla och jag åker dit och det ska bli jättekul att få en liten mamma-dotter utflykt.

Just det - jag är omåttligt stolt över att jag på egen hand har lagat diskmaskinen genom att leta rätt på en fånig mojäng som kallas backventil vilken behövde rensas. Tänk att en enda ynklig olivkärna kan ställa till med så mycket elände!

Nu känner jag mig som ett tekniskt geni som sparat minst 1000 kr på uteblivet servicebesök och inser att nämnda summa med fördel kan spenderas på den fina klänningen jag såg på rean.

Vi hörs 2012!

Vi firade lilla julafton i lördags med halva släkten och det var precis som en riktig julafton.

Fast bättre, för som Camilla sa, nu har vi fått en julafton men vi har flera dagar kvar som man kan njuta av medan alla andra stressar ihjäl sig.

Hon har en poäng min kära dotter!

Huset är helt julpyntat, amarylissar i varje hörn som har slagit ut, hyacinterna doftar och julgransljusen glimmar. Vi har en jättesöt gran, inte stor, men mycket gullig. I skafferiet står lådor med knäck och chokladkola och pepparkakor och alla julklappar är utdelade (nästan).

Men ingen stress!

Och dessutom skickade jag igår in mitt nya manus till förlaget. Yippieh! Nu ska jag ha jullov och för första gången på fem år inte gå upp varenda morgon och jobba med manuset medan familjen sover. I år ska jag bara läsa böcker, spela spel och lata mig i mellandagarna.

Hmm, jag undrar om jag kan vänja mig vid det.... 

Vilken upplevelse det var att gå på Svenska Hjältargalan som visades på TV4 i fredags.

Inte ett öga var torrt!

Det ´var otroligt inspirerande att få höra berättelserna om de olika hjältarna och mest inspirerande av dem alla (och det är inte lätt att välja!) var ändå Lisbeth Malm som på egen hand stoppade ett knivslagsmål i spårvagnen. Tre vuxna män slogs och hon avbröt bråket trots att ingen annan i spårvagnen kom till hennes hjälp! Vilket civilkurage!

Dessutom hyllades bBoxningstränaren och Malmöprofilen Dialy Mory Diabaté, mer känd som "Dallas", för sin livsgärning på Svenska Hjältar-galan. Han satt vid samma bord som jag och det var verkligen en inspirerande person!

Dessutom träffade vi många spännande personer som var på galan, bl a Elisabeth Thand Ringqvist, som är VD för företagarna och vackra Ulrika Bengtsson från TV4 som vi också satt tillsammans med. Vid fördrinken pratade vi bl a med Stefan Einhorn, min författarkollega från bokförlaget Forum och hälsade på vår tjusiga jämställdshetsminister Nyamko Sabuni.

Jag tillsammans med goda vännen Cilla

Äntligen kom min kära dotter hem igen till oss!

Hon har varit borta i fem långa månader, ända sedan juli, för att resa med organisationen Up With People, som turnerar i olika världsdelar med en show och förenar detta med volontärarbete.

Under den här perioden har de besökt Colorado, Mexico, Minnesota, Ohio, Arizona och slutligen tillbringat den sista månaden i Fillippinerna, med två avslutande veckor i Manila.

Camilla, har undervisat i slumskolor, byggt jordvallar mot erosion, målat om skolbyggnader och planterat träd för att binda jorden och undvika översvämningar respektive ökenutbredning.

Jag fick hem en dotter som är överväldigad av intryck men lycklig och stolt över allt de hsr uträttat! Både hon och jag grät när vi sågs på Arlanda. Nu ska de bli härligt att få fira jul tillsammans hela familjen!

Äntligen är hon hemma! Åh vad jag har längtat.

Leo och Camilla när hon kom ut genom tullen.  

Det var en ung man som inte ville släppa taget om sin storasyster!