viveca sten blogg

Michael J Silverstein och Kate Sayre heter två amerikanska författare från managementföretaget Boston Consulting Group. I dagarna har de kommit ut med en bok där de undersöker kvinnors globala konsumtionskraft. På kuppen har man undersökt hur kvinnor har det i hela världen när det handlar om att leva, arbeta och kombinera jobb och familj.

De har tittar på faktorer som utbildning, möjligheten att göra politisk karriär, inkomstklyftor, spädbarnsdöd och sannolikheten att som födande mor överleva förlossningen, andel av hushållsarbetet och stressnivån. Tillsammans bildas ett index som kallas för Women´s World Index (WWI).

Det land som kommer bäst ut när alla dessa faktorer har mätts är faktiskt Sverige, tätt följt av Danmark, Norge och Finland.

 Faktum är att författarna kallar Sverige för "the most female-friendly nation on earth".

Samtidigt skriver de följande:

- den svenska kvinnan prioriterar andra människor och saker framför sig själv: hennes partner, barn, vänner, pengar och arbete kommer före hennes egna behov

- bara 23 procent av de svenska kvinnorna känner sig vackra ofta eller alltid - det globala genomsnittet är 33 procent. Hon känner sig framgångsrik 10 procent mindre än genomsnittet och något mindre älskad och uppskattad (63 procent jämfört med 67 procent)

Budskapet från Michael J Silverstein och Kate Sayre är dock kristallklart - det finns inget bättre land på jorden för en kvinna som vill leva och arbeta i ett jämställt samhälle.

Ikväll är det Hyrrokin. Namnet kommer från asatron och Hyrrokin var en jättinna som red på en varg med ormar som tyglar.

För drygt tjugo år sedan var vi ett dussin tjejer som läste juridik tillsammans på Stockholms Universitet. Vi kom från olika delar av landet och hade olika intressen men vi fann varandra när vi pluggade och så småningom tog varsin jur kand-examen.

Sedan dess träffas vi första lördagen i varje kvartal.

En gång om året tillbringar vi en helg hemma hos någon eller på ett sommarställe. I kväll är det julmiddag, i mars går vi på bio, i juni är det picknick och på hösten helgträff. Under årens lopp har vi gift oss, skilt oss, fått barn eller inte, skaffat hundar och katter, skrattat och gråtit.

För några år sedan gick en av oss bort. En alldeles för tidig, helt onödig död i cancer. Då sörjde vi tillsammans, och gör det fortfarande.

Vi har alla samma utbildning i bagaget, men våra livsval spänner över en bred skala. Några gick till rättsväsendet som advokater, domare eller polischefer. Flera är i riksdagen som föredragande eller jobbar på departement och en annan arbetar på ett stort statligt verk. I vår krets finns en skattexpert och en som har startat en leksaksaffär. Själv valde jag bolagsjuristvägen och så småningom författarskap. En flyger in från Rom och en annan tar tåget från Örebro medan den tredje tar bussen.

Med samma grundutbildning har vi gått olika vägar i livet. Ändå tror man att tiden har stått stilla när vi träffas. Det är fantastiskt hur vänskap kan bestå under så lång tid.

 HYRROKIN: bildsten från Hunnestadsmonumentet i Skåne

Luftslottet som sprängdes var jättebra!

Vi gick på smygvisning i förväg och var helt eniga efteråt - mycket bättre än tvåan. Noomi Rapace var strålande, berättelsen tätare och domstolsdramat väl berättat (i böckerna är det nämligen ingen ordning alls på juridiken - fråga vilken jurist som helst. Stieg Larsson var ute och cyklade när han beskriver rättegången om sanningen ska fram).

Dessutom vackra bilder från Stockholm och en som alltid välspelande Lena Endre.  Jag blir nästan lite sugen på att läsa om trilogin.

PS

Idag fick jag första exemplaret av den tyska versionen av I de lugnaste vatten i min hand. Den heter Tödlicher mittsommer! Det är inget att leka med. Men det är fantastiskt hur man ser på upplagor. I Danmark trycktes första upplagan av samma bok i 3000 ex. I Tyskland trycker man upp 3000 ex bara som förhandsexemplar till journalister och förlagsmänniskor. (!) Den 20 maj kommer den ut på riktigt i Tyskland.

Augustgalan var rolig och spännande. Mest rörande var Steve Sem-Sandberg som vann priset årets svenska skönlitterära bok: De fattiga i Lodtz. Han blev så tagen såg rösten inte bar. Då stockade det sig i halsen på  alla i publiken.

Dessförinnan hade Posten - som är  huvudsponsor sedan många år - ett mingel där vi presenterade boken Fred! 100 röster mot våld och krig.

Fantastiska fotografen Jeppe Wikberg och redaktören Sam Kapadia  på Max Ström förlag har givit ut boken som den 16 september i år (med Postens hjälp!) delades ut till alla sextonåringar i landet (drygt 120 000).

Den handlar om vårt förhållande till våld, krig, fred och trygghet. Vi har haft den stora freden i tvåhundra år men den lilla freden saknas många...

I boken har över 100 röster samlats, fotografer, skribenter, artister, soldater och ungdomar, för att säga samma sak: det finns alternativ. Det måste finnas alternativ!

Jeppe Wikström

Läs Jeppes bok och gå gärna in på www.peacepower.se om du är under 20 år.

Eller beställ den på: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9171261478 

På Adlibris får den fem stjärnor av fem och så här skriver en av de personer som lämnat en recension:

Årets viktigaste bok

Otroligt starka bilder och berättelser! Blandningen av allt från barnsoldater i Uganda till Jesus, Martin luther King och mer okända svenska tänkare gör bokens budskap lätttillgängligt men just därför också extra drabbande. Åtminstone hos mig väckte boken en lust att faktiskt själv göra något för att påverka som inte fanns där innan.

Ikväll ska jag gå på Augustgalan. Jag får verkligen chansen att kombinera nytta med nöje. Augustgalans huvudsponsor är nämligen Posten, kan det bli bättre? Kattis Ahlström är conferencier och här är nomineringarna:

En liten historia av Eva Adolfsson, Albert Bonniers Förlag

Städerna inuti Hall av Johannes Anyuru, Norstedts Förlag

Hotel Galicja av Per Agne Erkelius, Norstedts Förlag

Den siste greken av Aris Fioretos, Norstedts Förlag

Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar av Ann Jäderlund, Albert Bonniers Förlag

De fattiga i Å�ódź av Steve Sem-Sandberg, Albert Bonniers Förlag

Det ska bli riktigt spännande att se vem som vinner. Jag vågar mig inte på att gissa, det får andra göra, men en personlig favorit i fackboksklassen är Världens lyckligaste folk av Lena Sundström på Leopard förlag. den är både tankeväckande och intressant, inte minst när man jobbar i en dansk-svensk koncern.

 

Idag är det söndag. Äntligen! Vilodagen är här.

Problemet är bara att man packar den så full med saker.

Idag måste jag åka till Täby centrum och lämna in dotterns Ipod som krånglar hela tiden. Sedan borde jag åka till mormor på S:t Görans sjukhus och titta in en stund. I hallen står amaryllislökar som jag köpte igår och som behöver ställas ut i krukor. Posthögen är en enda röra - efter de senate veckornas intensiva jobb med manuskriptet har jag massor med kuvert och räkningar som måste tas om hand. I portföljen ligger fem mappar med olika dokument som ska läsas in till måndagens möten på jobbet.

Dessutom behöver jag ringa mamman till Leos bästa kompis och planera deras gemensamma födelsedagsdisco för hela klassen om två veckor ( i mitt nästa liv ska jag INTE ha barn som fyller år i december).

Vilodag? Knappast! (och då har min underbare man redan åtagit sig att veckohandla och sen följa med på sonens basketmatch).

Jag börjar redan känna mig som grisen inför advent - jag undrar om det finns ett liv efter jul...

Idag ska jag till Gustavsbergs Bibliotek och berätta om mina böcker.

Kl 14 är det dags i "Runda Huset".

Eftersom man alltid passserar Gustavsberg när man åker till Sandhamn är det nästan hemmaplan för mig. Jag vet inte hur många gånger jag har åkt förbi på vägen till Stavsnäs där man tar Waxholmsbåten ut till Sandhamn

När jag var liten åkte jag ofta dit med mormor, som hade ett ställe intill Stavsnäs, och som jag gärna hälsade på. Det fanns ett konditori mitt i Gustavsberg, med ljuvliga bullar och längder. När vi hade handlat färdigt gick vi på kondis och jag fick bulle eller bakelse och varm choklad.

Nu är min mormor 97 år och väldigt skröplig, men hon bor fortfarande hemma och nu är det jag som åker till henne och har med mig bullar.

Natten till onsdagen blev jag klar med redigeringen av nya boken! Yippieh, som jag har jobbat med den. Utgivningsdatum är nu satt till den 24 mars 2010.

Visst är det ett snyggt omslag!

Det var underbart att trycka på knappen för att maila iväg det klockan halv tre på natten. Dock inte lika underbart att gå upp några timmar senare för att få iväg ungarna till skolan.

Sedan följde jag upp sömnunderskottet onsdag kväll med att först gå och se den fantastiska föreställningen av Höstsonaten på Dramaten med Marie Göransson och Maria Bonnevier (se den!) och sedan fortsätta till Forums höstfest, som förlaget håller varje år.  Det var jättetrevligt och massor med spännande förlagsmänniskor och författare att prata med och plötsligt var klockan ett.

Det var inte roligt när väckarklockan ringde imorse.

Nu ska jag sova!

När man nu sitter och kämpar förtvivlat mot klockan för att få klart manuset är det ju underbart med lite sällskap av vår sibirier Mischa...

 ....förutom när hon lägger sig på tangentbordet...

Men visst är hon söt!

Papper överallt...precis som jag sa!

Har suttit hela helgen med manuskriptet som är i sista fasen. Det ska vara slutredigerat och lämnas in på onsdag och jag våndas över att klockan tickar.

Igår, lördag, gick jag upp klockan sex på morgonen (!) för att sätta mig och skriva. Jag har knappt rört mig från arbetsrummet den här helgen. Jag är omgiven av en röra av manussidor, uppslagna böcker om gamla Sandhamn och utprintade fakta från nätet där jag letat efter någon uppgift som behövde kontrolleras.

Jag har ringt till Gunilla på Sandhamn, som hjälper mig med faktagranskningen, hur många gånger som  helst för att fråga om olika saker.

Imorgon ska jag störta hem från jobbet för att fortsätta skriva så jag blir klar någon gång. Det får bli varmkorv till middag, det kan inte hjälpas. Stackars mina barn - det är ingen ordning hos familjen Sten när mamma ska bli klar med nya boken!

Hittade ännu fler vykort,  hos Sandhamns Tidning som Jenny Wickberg (vår granne) ger ut.

Såhär såg det ut för hundra år sedan:

Och såhär ser det ut idag!:

Besök gärna SandhamnsTidnings utmärkta hemsida om du vill se mer!

http://www.sandhamnstidning.se/

Jag fick ett mail från en läsare, Ted Bergman, som kände till att jag skrev om Sandhamn.  Han har samlat gamla vykort från Sandhamn och skärgården och lagt ut dem på webben med olika texter i anslutning som berättar om motivet på vykortet.

Det var fantastiskt att se de gamla bilderna - man flyttas utan vidare hundra år tillbaka i tiden. Eftersom jag bokstavligt talat är mitt i slutredigeringen av nya boken - vars parallellhandling utspelar sig just mellan 1900 och 1928, var det en dröm att få se alla dessa bilder från förr i tiden. Jag mailade bums till min redaktör Matilda så hon också skulle få se.

Här är länken - det är bara att njuta! Sandhamnsvykort till er tjänst.

http://goto.glocalnet.net/tedbe/sand/v.html

Tack Ted!

Vilken trevlig middag jag var på igår!

Min agentur, Stilton Literary Agency, hade bjudit sina författare på middag på restaurang. Inramningen var fantastisk - vi satt för oss själva på en slags hylla högst upp med väggar som var tapetserade med bokmotiv - det såg ut som om vi befann oss i ett bibliotek. Vad kunde vara mer passande?

Vi fick underbar mat och dryck och samtalet flödade.  Emma Hamberg och jag diskuterade filmatisering av ens böcker  (fast hon är mycket duktigare - hon skriver sina egna manus!) och med Karin Alvtegen diskuterade jag baksidan av att bli igenkänd och bedömd.

Middagen avslutades med ett fyndigt tal av Peter Englund där han konstaterade att en av hans favoritrepliker är att kunna säga: Ursäkta mig, jag måste tala med min agent!

Varma, glada Marie Ljungstedt satt mittemot,  en härlig kvinna med starka åsikter och underbart skratt

Jag kom hem klockan halv två inatt mätt och belåten men framförallt lycklig över alla spännande samtal under kvällen.

Ikväll har jag talat om mitt författarskap inför PX-klubben, en församling som består av gamla postkassörskor.

De samlas regelbundet och har alla arbetat i Posten, som kassörskor. Utbildningen till postkassörska upphörde på 60-talet men glädjen man då kände över att ha kommit in på den eftertraktade utbildningen kände inga gränser. Det var en stolthet som låg i luften ikväll, en lojalitet med Posten och sin yrkeskår som gick rätt in i hjärtat.

Jag talade om mina böcker samtidigt som jag rördes  av dessa kvinnor. Fyrtio år har de arbetat i Posten, några mer än så  - någon hade börjat som tonåring och gått i pension vid drygt 60. Tänk vilket engagemang, det är fantastiskt att efter så många år tala med sådan värme om sin arbetsgivare! 

En svunnen värld  - men drivkraften att göra ett förstklassigt jobb..."posten ska fram"... fanns kvar. 

Imponerande.

Nu har jag varit i Trångsunds bibliotek. Fullsatt, trevligt och Trångt!

Det är härligt att besöka biblioteken  - alla är så intresserade och det är urkul att berättta om böckerna. Massor med frågor och intressade åhörare.

och minsann var där några som faktiskt bor på Sandhamn. Vid Oxdjupet, på södra delen av ön.

En bra dag!

PS

Som dock avslutades med att maken ringde från Paris (eller om han möjligen är i Prag - minns inte riktigt, han reser så mycket) och meddelade att jaktlaget fällt en stor älg, så hans andel - 15 kilo! - måste hämtas på kvällen. Snacka om att komma ner från författarhimlen med en duns!