viveca sten blogg

Imorgon lämnar vi snö och is för att åka till varmare trakter.

Egentligen är jag en riktigt julkramare men i år känns det underbart att bara sticka iväg. Krafterna är på upphällningen efter en lång och intensiv höst och bara tanken på att ha ett dussin människor på julmiddag gör mig svimfärdig. Så istället åker vi med goda vänner till Ras Al Khaimat för att sjunka ner i en solstol, läsa böcker, umgås med våra vänner  och bada med ungarna

Kvar i huset är bara kissekatten och vår gulliga kattvakt som också  ser till huset. De får njuta av alla amaryllisar och hyacinter som nu står i full blom.

När man ser ut genom fönstret och flingorna yr kan jag ångra mig lite grann, men bara en aning.

Nu är allting packat, taxin kommer kl 05:20 imorgon bitti. Ikväll ska vi ta ett glas champagne som jag fick i julklapp från mitt förlag, och sedan gå och lägga oss tidigt!

 God Jul!

I Stockhoolm snöade det under torsdagen 45 cm och dessutom blåste det 15 sekundmeter.

Om man bortser från att man var om en dränkt katt efter tio minuter utomhus så var det ju alldeles underbart!

Julstämningen infinner sig med stormsteg, i köksfönstret ramas rutan in av en vit bård, och utanför är tallarna snötäckta.

Jag har nu köpt alla julklappar (jippieh!) och förbereder mig för att verkligen, verkligen, gå in i total julstämning med fullständig avkoppling och julefrid.

Först ska jag bara fixa allt annat, förbereda 2 veckors frånvaro på jobbet, skriva julrim och  beta av alla mail som har samlats under dessa hektiska veckor.

Nu lackar det mot jul!

När någon frågar om jag har en dold talang brukar jag faktiskt svara att jag kan rimma på vad som helst.

Det är faktiskt nästan sant, det finns nämligen några ord som det inte går att rimma alls på. Ett av dem är silver. Det går faktiskt inte att rimma på SILVER, men nästan allt annat.

I somras intervjuades jag av Ment TV som försökte sätta mig på det hala. Kan du rimma på kölhalning, log reportern och det stod klart av hans leende att det inte skulle gå.

Men jag log lika oberört tillbaka och diktade; Om någon utsätter dig för en kölhalning, så är han nog en knöl...eller en galning.

Därför älskar jag julen då man får frossa loss i julrim. I vår familj ska alla klappar förses med vers, och sedan ska varje vers andäktigt läsas upp högt innan klappen får packas upp. Alla klappar delas ut en i taget så att man får total uppmärksamhet. Iblandd sitter vi halva natten innan alla har fått sina paket:

Hos familjen Sten måste varje klapp,

förses med en rimmad lapp,

som fyndigt indikerar gåvans innebörd,

Annars är julen förstörd!

Efter några trötta inlägg är nu humöret på topp. Boken är klar och jag är så otroligt nöjd med resultatet! Det känns så bra, jag lever fortfarande i fiktionens värld och ser mina karaktärer framför mig.

Nu har jag dessutom tid för julmys!

Igår var jag superefffektiv och åkte efter jobbet till Kista Centrum som har kvällsöppet. På två timmar fixade jag nästan alla julklappsinköp. Sedan kom jag hem till barnen och vi drack the i köket och tittade på Bridget Jones på tv.

Äntligen, äntligen känns det som att det lackar mot jul. När vi satt där i köket, me snötäckta träd utanför, njöt jag för första gången i december en känsla av julefrid...

Det sak bli absolut underbart att få några mysiga veckor med familjen!

Klockan är kvart i ett på natten och jag har just lagt sista handen vid manuskriptet till I grunden utan skuld.

Nu är det klart. Bättre än så här blir det inte. Det är det bästa som jag har skrivit och det är vad jag förmår.

Jag känner mig lite gråtmild, berättelsen tar tag och när jag lade till några sista rader om hur en av nyckelpersonerna går bort grep det mig.

Blir det fler böcker?

Jag får ofta frågan. Jag har utlovat en trilogi - här kommer den tredje delen.

Hela helgen har jag suttit och slutredigerat manuskriptet som ska slutgiltigt in på tisdag. 

Jag har gått upp tidigt, tidigt för att hinna med så mycket som möjligt men jag har ändå suttit instängd i arbetsrummet mest hela tiden.  Med undantag för Leos födelsedagsdisco i fredags kväll, och föräldravandringen lördag kväll, har jag knappt sett barnen, än mindre gjort något med dem.

Imorse gjorde jag visserligen Luciafrukost med lussekatter och pepparkakor och nystekta pannkakor, men sedan försvann jag in i manuskriptet igen och nu känns det som om december bara försvinner utan ett enda mys tillsammans.

Lojala Camilla försökte trösta. Hon fick svininfluensa (på tisdag ska skolan vaccinera!) och påpekade att hon ändå var för dålig för att koka knäck eller baka pepparkakor. Pojkarna hade datadag så de ville hur som helst bara spela. Min kära man tittade på den nyinköpta boxen med Rome från BBC och lagade sedan oxfile med gratinerat hemgjort mandelpotatismos för att muntra upp mig.

Men faktum kvarstår, decembermyset lyser helt med sin frånvaro just nu och jag känner mig som en usel mamma som inte hinner med någon julstämning.

Jag har lovat mig själv att aldrig, aldrig, aldrig mer lägga en slutredigering i december. Det är lite tungt just nu.

Ikväll ska vi föräldravandra.

Det är kvällen före Lucia och förmodligen en av de stökigaste nätterna på året. Fältassistenterna anser att Lucianatten och Valborg spelar i samma division. Polisen och socialtjänsten är väl förberedda, och rustade för vad som kan hända.

I vår kommun lägger man ut föräldravandringen centralt. Alla som har barn i åttan eller nian i en skola i kommunen får sig en helgkväll tilldelad. Redan i augusti fick vi veta att det var vår tur den 12 december.

På en middag häromkvällen diskuterades ämnet. -Det skulle jag aldrig ställa upp på, sa en pappa. Mina barn är inte ute och festar. Varför ska jag offra en lördagkväll för att se till andras ungar?

- Just därför, är min åsikt. Och förresten, hur kan han vara så tvärsäker på att det inte kommer att hända något i hans familj?

Har  man tonårsbarn kommer åtminstone en eller flera, förr eller senare, att dricka alkohol vid något tillfälle,  sannolikt mer än han eller hon kan kontrollera. När den dagen kommer hoppas jag innerligt att det finns en annan förälder ute i natten som kan ta hand om mitt barn och hjälpa till.

Därför kommer jag ikväll att med glädje ta på mig långkalsonger, vantar och dunjackan, avstå från allehanda glöggpartyn och sluta upp tillsammans med fältassistenterna. Jag tror inte att jag kommer att tycka om det jag får se, men det  är definitivt viktigt att göra det.

Med tre egna barn är det förbanne mig en solidaritetesfråga att ställa upp!

Från en fest till en annan.

Igår var det juristmiddag och vi fick en strålande kväll. Festkommitten började med västerbottenpaj med löjrom och creme fraiche. Sedan vankades det helstekt oxfile med bulgur och otroligt goda stekta bifftomatskivor med philadephiaost-röra ovanpå. Till avslutning fick vi saffran-lime-parfait med björnbär.

Mums!

Ikväll ska Leo och hans bästa kompis David ha disco för hela klassen för att fira sina 11-årsdagar. Tack och lov inte hemma hos oss utan hos David. Jag hade inte pallat 30 pigga elvaåringar en hel fredagkväll efter den här veckan.

Då blir det pizza, cocacola och massor med läsk och godis. De ska dansa och leka Ryska posten och Snowball. 

Det är tur att man inte behöver sitta hemma och rulla tummarna dagarna i ända...

Ikväll är det juristinvasion hos familjen Sten. Alla Postens jurister som jobbar i Stockholm kommer hem på julmiddag till oss.

Jag dukar och fixar runt omkring, en festkommitte på tre personer lagar mat och ordnar dryck. Vi blir sexton personer och det i och för sig stora matsalsbordet är töjt intill bristningsgränsen.

I år har jag dukat på temat vitt, silver och grönt. Servetter ombundna med glitter, silverlöv  och murgröna som spritts ut på den vita duken, och silvriga ljus i höga kandelabrar. Riktigt fint om man får säga det själv.

Det är femte gången vi gör det och det brukar bli väldigt lyckat. Middagen avslutas med charader och en julklapp - alla tar med sig varsin fint inslagen pocketbok som man gillar och sedan är det julklappsutdelning.

Eftersom det varit rätt mycket senaste tiden har jag inte hunnit skriva mitt tal än men jag satsar hårt på att hinna med det på tunnelbanan idag på väg till jobbet!

Bjällerklang!

Igår var en lång dag.

Jag gick upp tidigt för att springa på löpbandet i källaren. Passade på att titta på ett avsnitt av Arkiv X samtidigt (vi har köpt en box). Sedan bar det av till Arlanda där vi hade heldagskonferens. Därifrån åkte jag raka vägen till City ochTisdagskollegiet för att hålla fördrag.  Det gick över förväntan, mycket trevlig och intresserad publik massor med frågan.  Sedan skyndade jag mig hem och öppnade ytterdörren vid niotiden.

Ingen hade dock saknat mig särskilt mycket visade det sig.

Minstingen befann sig i sovrummet med sin far. De tittade på Rambo med Sylvester Stallone (suck) och såg knappt upp när jag kom in - inte ens katten verkade särskilt intresserad. Min fjortonårige son höll på att chatta intensivt med en kompis om ett gemensamt skolarbete. En pliktskyldig kram var allt som vankades. Min kära dotter låg sjuk (snälla gud, låt det INTE vara svininfluensan, vi ska vaccinera oss på fredag) och halvsov. Hon vinkade bara matt och sa att honville vara ifred.

I brist på bättre började jag duka till julfesten för mina medarbetare som kommer hit på middag på torsdag kväll.

Sedan gick jag och la mig!

Och sedan vaknade jag förstås klockan fem imorse, alldeles för tidigt, med ett huvud som snurrade av allt som ska göras!

Ikväll ska jag hålla ett författarföredrag på Tisdagskollegiet, en sammanslutning med ambitionen att erbjuda nutidsintresserade människor:

"en oas för goda möten med likasinnade genom att erbjuda föredrag där man kan ställa frågor till några av Sveriges mest insiktsfulla bedömare i aktuella ämnen. I Tisdagskollegiet får Du möjlighet att få veta mer om vad som händer just nu i liv och samhälle och träffa andra med samma intresse."

Under året träffas man en tisdag i månaden och i år har bl a ekonomijournalisten Olle Rossander, näringslivsjournalisten Margareta von Platen och Lotta Gröning som är politisk kommentator på Aftonbladet hållit föredrag.

Själv ska jag prata under rubriken: Från chefsjurist till deckarförfattare.

Jag känner mig hedrad över att vara inbjuden men undrar om jag verkligen kan göra förväntningarna rättvisa...

Tomten finns i Tomteboda!

Om man skriver till Tomten i Tomteboda så får man faktiskt svar. Där sitter nämligen några tomtenissar (från Posten!) som hjälper Tomten att besvara de drygt 100 000 brev som kommer varje år. Från alla möjliga håll skriver barnen som önskar sig allt från leksaksbilar till nallar och godis.

Varje barn får också en liten julklapp . Det gäller bara att ange en avsändadress som kommer det både ett svar och en gåva.

Runt om i landet har dessutom små röda brevlådor för julpost till Tomten placerats ut, lagom höga för små barn som vill posta brev.

Det är bara att skriva till Tomten, 105 00 Tomteboda! Frimärke behövs ej.

igår fick jag tillbaka manuskriptet från min redaktör Matilda. Nu är det finlir, de sista, sista putsningarna ska till innan manuskriptet går till sättning. Ett ord här, ett meningsval där. Jag smakar av och funderar, prövar och testar.

Timingen är halvbra. December är som vanligt proppfull med  julkonserter, glöggpartyn, uppträdanden i skolan och naturligtvis är det hysteriskt mycket på jobbet. Inatt vaknade jag klockan två och kunde inte somna om förrän efter en och en halv timme. Det bara snurrade i huvudet av alla saker som skulle fixas.

Meningen är att jag ska få med mig korrekturet över jullovet så att det kan lämnas tillbaka den 10 januari.Jag har knappt vågat tala om för familjen att jag ska släpa med mig ett korrektur på julresan. Men om tidplanen ska hålla finns det inget alternativ. Jag får smussla lite i en solstol

Men när jag får arbetsro, när jag får sitta i fred med manuskriptet och riktigt väga orden på guldvåg... då är det ju så roligt. Jag älskar verkligen min nya bok!

Igår gick jag en Master Class på Akademin för det uttrycksfulla ledarskapet.  Akademin har grundats av Lena Ahlström och är ett utbildningsföretag som,

"från scenspråkets värld, vill förena förmågan att skapa uttrycksfullhet, med kompetensen att personligt leda en organisation i privat, offentlig och ideell verksamhet. "

Lena och jag var kollegor på SAS på 90-talet och där byggde hon mycket framgångsrikt upp ett center för interkulturella relationer. Nu ser hon till, i sällskap med scenproffs som Reine Brynolfsson, Jonas Karlsson, Jessica Zandén och många många andra, att ledare hittar sitt rätta uttryck och blir bättre på att framföra sina budskap.

Den här gången var det Rickard Wolf som tillsammans med Lena och duktiga Sophie Tolstoy Regen (logonom) och Jimmy Meurling (scenframställning) höll i undervisningen som bl a innehöll moment där man ensam på en scen fick utföra en särskild uppgift som speglade en viktig händelse i ens liv. Spännande, engagerande och en stor personlig utmaning!

Rikard Wolf

Igår firade vi vår nittonåriga bröllopsdag. Det känns rätt okej, för att inte säga väldigt bra. Nästa år är det tjugo år, i dessa dagar, när så många skiljer sig, känns tjugo år underbart. Vår kära dotter uttryckte sig dock krasst när vi nämnde att det blir tjugo års-jubileum nästa år.

- Det kommer att kosta, Pappa! 

Dessutom fyllde Leo elva år. Han föddes klockan tjugo i två på eftermiddagen den 1 december 1998.

Perfekt, sa min käre man då. Nu blir det inga fler dyra restaurangbesök på 20 år. Spagetti och köttfärsssås blir det hädanefter. Han skulle ha kommit på Nobeldagen, men var en tidig rackare. Jag skulle lämna in ett manuskript och hade verkligen inte tid med en baby i förtid. PC:n följde med till BB, så övertygad var jag om att det var falskt alarm!

Igår kväll blev det ingendera. Leos klass hade julfest för stora och små. Vi festade loss på den första julskinkan och köttbullarna. Inte så tokigt det heller. Det får bli champagne en annan gång!