viveca sten blogg

Idag hälsade jag på min mormor, 97 år gammal, men fortfarande hemmaboende.

Fram tills hon var 96 var hon i strålande form, aktiv, pigg, reste över hela Europa och klarade sig själv. Hon firade 95-årsdagen med ett hejdundrande kalas och släktingar kom resande från när och fjärran.

Men hösten 2007 föll hon illa i hemmet och bröt lårbenshalsen. Det var jag som hittade henne efter två dagar och efter det är ingenting sig likt.

Hon låg på sjukhus länge, magrade av, tappade livslusten. Nu är det hemtjänst fem gånger om dagen, hon har ingen aptit, ständigt ont i höften, närminnet sviktar. När hon inte längre går ut blir det ingen mental näring, hon tacklar av andligen och fysiskt.

Min mormor, som alltid var så glad och stark när jag växte upp. Min mormor som alltid fanns där för mig.

Jag brukade hälsa på henne på landet och bo där så ofta jag kunde om somrarna. Vi plockade blåbär och svamp tillsammans, tranbär om hösten när frosten nupit till. Min mormor talade sju språk och kunde konversera vem som helst, var som helst. Hon var alltid snygg i håret och en gång i veckan tog hon manikyr. Ibland tog hon med mig på sina resor och då skämde hon bort mig hela tiden.

Nu är hon späd som en fågel, och jag saknar den hon var... så mycket.