viveca sten blogg

Det är lördag eftermiddag och det är bästa stunden i veckan!

I hela mitt liv har jag alltid älskat den här tiden mellan tre och fem på eftermiddagen. Det man behövde fixa efter veckan är fixat, dessutom återstår hela söndagen av helgen, men de här blå timmarna innehåller en oändlig känsla av frid och avkoppling.

Ska man bort på kvällen behöver man inte fixa till sig än på länge, ska man vara hemma kan man slå sig ner i soffan med en kopp the och läsa en bra bok. Så småningom tänder jag några ljus, sätter på en bra skiva och tar ett glas vin med maken. Till och med kissen brukar komma och stryka sig mot fötterna.

Frid i huset råder.

Går upp jättetidigt för att flyga till Köpenhamn över dagen.  Jag försökte ta mig dit i redan fredags för en vecka sedan, men då var planet så försenat p g a snöovädret att det slutade med att jag åkte hem från Arlanda igen (efter att ha tillbringat evigheter på E4:an i köerna).

Flyger hem senare än jag tänkt mig och inser att det blir en riktigt lång dag. När jag landar är klockan redan halv sju och barnen är ensamma hemma. Jag känner mig som världens sämsta mamma när  jag inser att mina ungar kommer att få middag tidigast vid åttatiden - i alla fall om jag ska hinna hem, svänga förbi Konsum på vägen och sedan laga något  att äta.

Jag ringer hem och Alexander, fjortonåringen svarar. Han hör på min röst att jag är trött och lite uppgiven, men jag ska göra Pasta Carbonara såfort jag är hemma försäkrar jag med ursäkande stämma.

När jag stiger innanför dörren är det dukat fint i köket. Alexander har kokat upp rikligt med pastavatten och stekt bacontärningar och rivit massor med parmesanost.  Jag stoppar i spagettin och inser att jag glömde att köpa ketchup på vägen hem och dessutom håller mjölken på att ta slut, det glömde jag också köpa. - Inga problem, säger min underbare son, jag springer ner till torget och köper det.

Vi äter vår spagetttimiddag först tjugo i nio. Men det smakar jättegott - särskilt med ketchup (!) till - och jag tänker att om man har så underbara ungar, och en så genomsnäll Alexander, så kan man inte vara en heltigenom usel mamma!

Trafikproblemen växer. Tågen går inte, tunnelbanan är inställd. Min dotter ringer och kan inte ta sig till skolan för alla bussarna är inställda i området. Det tog mig 1 timme och 40 minuter (!) att köra till jobbet.

Infrastrukturministern är hårt ansatt av alla arga resenärer. Hon vill kalla in militären för att röja järnvägsspåren, men då ilsknar banverket till. Ska deras personal konkurreras ut av armén? Hur man än vänder sig har man svansen bak...

SLs informatörer talar om extremt väder och får medhåll av SJ. Under tiden fungerar ingenting, minst av allt informationen. Jag kommer knappt upp för backen till sonens skola för kommunen har inte hunnit snöröja.

Jag drar mig till minnes att det inte ens är tio år sedan det var svinkallt i Stockholm på vintern. En nyårsnatt frös vattnet till vårt hus i ledningen från gatan. Så ovanligt är det inte med  kyla och snö i Mellansverige. Men de som budgeterar för snöröjning och dylikt kanske har kortare minne än vi andra.

Under tiden funderar jag på hur jag ska ta mig till ett möte på Hornsgatan på Söder i Stockholm. Stockholmspolitikerna har nämligen i sin vishet bestämt att man inte får köra med dubbdäck på just centrala Hornsgatan. "För det behöver man ju inte i stan"!

Men vi som bor i förorterna och inte kan ta oss ut från garageuppfarten utan dubbdäck... vad ska vi göra? Det är så dumt att man tar sig för pannan.

Titta ut genom fönstret! vill jag ryta till politikerna och beslutsfattarna. Vi bor för f-n i ett nordligt land!

Usch vad vi är sjuka just nu!

Camilla har haft feber och hosta i tre omgångar sedan jullovet. Lennart har haft samma sak i två omgångar - passligt nog på helgerna, så att han inte belastar jobbet och resandet (OBS - ironi!). Sedan nio dagar är Leo sjuk, han hostar och är febrig, och själv har jag en magnifik bonnförkylning. Jag snörvlar och nyser så det står härliga till.

Vi skulle kunna hissa pestflagg hos familjen Sten som vi har det.

Jag åkte till hälsokostaffären och köpte allt som jag såg i hyllorna. Flytande näringsmedel, en enorm flaska Mivitotal, echinea gard som ska lindra förkylningen, tarmbakterieförstärkare som ska hjälpa immunförsvaret, rosenrot för att pigga upp och bota tröttheten, järntabletter för säkerhets skull och C-vitamin för det är alltid bra att få i sig i vintertider.

Frukosten består numer av fler piller än flingor. 

Inte för att jag vet om det hjälper men tron ska ju kunna försätta berg sägs det, så jag tar en näve av allt och hoppas på det bästa.

Atchooo!

Tillbringade förmiddagen med traditionell svensk syselsättning - skotta snö! Vi har en bred garageuppfart och den var till bredden fylld med snö. Maken var sjuk så jag skottade på.

När jag kommit halvvägs insåg jag det orimliga i att jag, som dessutom också var på väg att bli förkyld, slet med skoveln medan min unga friska tonåring Alexander fortfarande låg och drog sig i sängen! Sagt och gjort, en tvångskommendering (och en muta senare) tog han hand om resten.

När jag veckohandlat slog jag mig på eftermiddagen ner i soffan och läste Liza Marklunds nya bok: Postcard Killers.

Den har inte precis höjts till skyarna av kritikerna, många hårda ord har yttrats i tidningsspalterna. Som  förströelse var den inte så tokig, tyckte jag som läste igenom den på några timmar. Dock kunde jag inte låta bli att reta mig på en del engelska direktöversättningar. Till exempel : "det var inte hans påse chips". Nog finns det svenska uttryck att ta till istället.

Kan dock inte låta bli att imponeras över Lizas fenomenala förmåga att skapa bestsellers. Postcard Killers lär vara tryckt i 1,3 miljoner ex. Wow!

Nu har jag fått det första exemplaret av nya boken i min hand. Den är så fiiiin!   

Fastän jag har läst manuskriptet dussintals gånger, trots att jag har lämnat synpunkter på omslaget, baksidestexten, fliksidorna, ja, det  mesta, så är det inte samma sak som att få den färdiga boken i handen.

Jag kunde inte heller motstå frestelsen att snabbläsa den igen. Det är en helt annan sak att läsa en bok jämfört med att sitta med lösa manussidor. På kvällen skummade jag igenom den på en dryg timme och självklart hittade jag massor med små detaljer som jag gärna hade velat ändra på... men nu är det för sent. Jag undrar dock om jag inte ska ge mig på manuset igen inför pocketversionen....

I grunden utan skuld är dedicerad till min yngste son, Leo, som är elva år. Han är familjens egen spelevink, en ung man som verkligen har glimten i ögat och alltid showar loss. De andra två liknar utseendemässigt sin far helt och hållet men Leo är mig upp i dagen. Förutom möjligen att han vill bli artist eller programledare när han blir stor.

Det första exemplaret gick därför självklart som gåva till Leo. Dedikationen löd:

Till Leo, familjens egen enmansföreställning!

Och han blev jätteglad!

Tjohoo!

Gissa vem som just fått reda på att hennes bok ligger etta på Pockettoppen?!?

50 000 sålda exemplar på fyra veckor,  bara gissa vem som firade idag!

Stor grön Prinsesstårta och en redig flaska champagne fick det bli. Vi delade rättvist inom familjen - barnen åt större delen av prinsesstårtan och maken och jag tog större (läs hela) delen av champagnen. Alla blev nöjda och jag går omkring med ett stort, stort leende på läpparna. Yippieh, säger jag bara. Yippieh!

Nu gäller det bara att hålla tummarna för nya boken som kommer den 24 mars.

Life is good :)

Imorgon ska juryn sammanträda för att kora vinnaren i Månpocket och Metros tävling om vem som kan göra snyggast nytt omslag till pocketversionerna av I den innersta kretsen respektive Skynda att älska, av Alex Schulman. LÄS den om du inte redan har gjort det, det är en oerhört ömsint och rörande skildring av relationen mellan en far och en son.

http://www.metro.se/2010/01/22/55267/vinn-juryplats-i-omslagstavling/

Förutom att Alex och jag sitter i juryn ingår även representanter från Månpocket och Metro och en Club Metro-medlem. Vi ska träffas tidigt torsdag morgon och ha frukostmöte  och tänka kloka tankar. Dessutom är det så att  jag bara älskar frukostmöten.  Det är är perfekt att träffas över en caffe latte och goda mackor, då tänker man bäst på hela dagen!

Vinnaren får 50 ex av boken med sitt eget omslag samt alla böcker som Månpocket ger ut under året, det är nästan hundra titlar, så det är ingen dålig belöning.

Jag har varit inne och tittat på nätet och det är jättekul att se alla fina förslag på omslag. Det är fantastiskt vilken fantasi folk har. 

När man har barn i skolan gillar man inte Alla Hjärtans Dag, hur många rosor man än får av sin egen man.

Alla Hjärtans dag är en plåga i skolan, en riktig ångestframkallare som skapar fullständigt onödig press på barn och ungdomar och medför stress och ångest i skolmiljön som kan vara nog så jobbig att hantera ändå.

Unga tjejer går med ont i magen i flera veckor i förväg därför attde är rädda för att inte få något kort alls eller att de ska få från fel person. 

Och det är inte ens en svensk högtid! Det är bara en fånig, amerikansk uppfinning som hittats på för att öka kommersen i februari som traditionellt är en svag handelsmånad.

Om man vill fira Alla Hjärtans Dag så borde det åtminstone göras utanför skoltid. Hur vissa skolor t o m kan tillåta rosförsäljning på skolområdet är en gåta för mig. Många ungdomar är tillräckligt pressade ändå. Att bygga på det med amerikansk kommersiell utpressning är förskräckligt.  

Söndag eftermiddag var det dags för musicalbesök med vår elvaåring - Leo. Han fick det som en födelsedagspresent och kombinationen av bra musik och f d Idol-artister är oemotståndlig för en ung man som vill bli antingen artist eller programledare när han blir stor.

Grease är också en musical som knappast går att förstöra, kända låtar, massor med fart och dans, kan det bli bättre?

Dock visade det sig att huvudrollsinnehavarna bleknade fullständigt bredvid Sara Sommerfeld som spelade Doris, den tuffa tjejen som egentligen mest vill bli älskad. Sara spelade skjortan av alla andra och stod helt i fokus när hon befann sig på scenen.  Marie Serneholt och Seba

stian Karlsson hade inte en chans - vilken talang!

Kvoteringsdebatten har tagit fart igen sedan moderaterna gjort en kovändning och antytt att man är öppna för lagstiftning. Genast börjar debatten. Det är ovärdigt att tvinga in kvinnor säger några, man kan inte göra våld på ägaanderätten säger andra. Om vi inte tvingar igenom det händer det ingenting menar förespråkarna. Peggy Bruzelius går hårt ut i Veckans Affärer och hotar med att avgå från alla styrelseuppdrag om man tvingar igenom kvoteringen.

Oförstående betraktar jag debaklet. Så mycket hårda rop kring införandet av kvotering.

Vi har ju redan kvotering!

Om man blott har omkring femton procent kvinnor i styrelser så har man naturligtvis redan kvotering. Fast av det manliga könet! Kvotering är inget nytt i de här sammanhangen...

Personligen tror jag att alla grupper mår bra av att vara tvåkönade - oavsett om vi talar om dagispersonal eller börsbolagsstyrelser. Jag tror att man får ett bredare perspektiv och större gemensam kompetens. Jag tror att det finns en livsfarlig risk för att man ägnar sig åt tunnelseende om alla tänker likadant.

Att en kvoteringslag skulle vara ett orimligt hårt slag mot äganderätten tycker jag ska värderas i ljuset av nuvarande lagstiftnings ingripandemöjligheter, t ex expropriation, person- och företagsbeskattning, könskvoterad föräldraförsäkring m m m.

Det finns dock ett argument som är så dumt så att det faller på sin egen orimlighet. Det är när någon föraktfullt avfärdar kvoteringsdebatten med orden - då ska vi väl snart kvotera in norrlänningar och chokladätare och hundälskare och alla slags minoriteter.

Det finns bara två grupper som människor på denna jord tillhör: antingen ingår man i det manliga könet eller så ingår man i det kvinnliga! Utesluter man det ena könet så försvinner hälften av befolkningens samlade kompetens. Det är något att fundera över!

I förrgår skrev jag om Elisabet Höglund som utsågs till Årets Mappie på M Magasins gala på Nationalmuseum. Då stod hon i blickfånget, stolt och glad, festsminkad och uppspelt.

Två dagar senare är hon på omslaget till Expressen, gråtfärdig och på väg att lämna TV4s program Förkväll.  Fotot i tidningen är medvetet valt - den speglar en trött och ledsen kvinna i sextioårsåldern. Hon ser verkligen sliten och nedstämd ut, långt ifrån den glamorösa uppenbarelsen på Nationalmuseum. Avståndet mellan himmel och helvete är kort, ena minuten utvald och korad, andra minuten oönskad och bortvald. Dessutom eldar tidningen på om konflikten mellan henne och de andra två programledarna. Ju mer drama desto bättre.

En kär vän till mig hängs ut i pressen med namn och bild och tidningen slår sig för bröstet med en fet svart rubrik: Vi avslöjar! Trots att regelverket har följts till punkt och pricka är skadan skedd och det finns ingen mottagare för svaromål. Kvar är bara den personliga integriteten som ifrågasätts publikt trots korrekt beteende och fullständig regelefterlevnad.

Vår näringsminister försöker navigera mellan kraven på att bevara skattebetalarnas pengar och rädda jobben på SAS och SAAB. Hur hon än gör kritiseras hon hårt och obarmhärtigt. Antingen handskas hon vårdslöst med skattemedel, eller så är hon hjärtlös inför människors försörjningsmöjligheter.

Det ska fan vara teaterdirektör sa någon en gång. Det ska fan vara offentlig person, kan man tycka. Kraften i media upphör inte att förvåna. Men varför måste alltid allting vinklas från värsta möjliga håll? Varför frodas de stora rubrikerna endast i den mylla som består av konflikter, misstänkliggöranden och svek? När såg vi sist en artikel som faktiskt handlade om att någonting gått bra, utfallit bättre än väntat eller mottagits positivt?

Man brukar säga att vi har de ledare vi förtjänar. Men har vi den massmedia vi förtjänar, det är frågan?

Tillbringade måndagskvällen på vackra Nationalmuseum där M magazine korade årets Mappie, priset till outstanding kvinnor 50+ som utmärkt sig under året. Det var en strålande tillställning i de magnifika lokalerna som inleddes med ett spännande föredrag om kvinnor i konsthistorien av Margareta Gynning.

Sedan serverades det gourmet-tallrik och vitt vin och så kom själva korandet.

And the winner is...Elisabet Höglund.

Kvinnan som förenat journalistik, high hair och elegant tango i Let´s dance var den självklara vinnaren och strålande glad dessutom. Men när hon berättade om hur det var att åldras i tv var det inte lika roligt, uppdragen som försvann, gliringarna om hennes utseende, samma sak som även Stina Dabrowski vittnat om. Trist!

Good for you Elisabet som vann med sådan stil!

Årets kulturmappie gick inte heller av för hackor. Den formidabla prima primadonnan Kerstin Dellert svepte in i elegant utstyrsel med Musse Pigg-tröja, handväska med pingviner och supertjusig pälsbrämad grå cape.

Vilken kvinna!

Sedan fick vi en fin goodie-bag innan vi åkte hem med massor av kul saker som alla barnen plundrade så fort jag kom hem. Dottern lade beslag på mascaran och vackert halsband med matchande armband, pojkarna tog varsin chokladkaka och själv behöll jag anti-rynkrämen (anti-sagging-system...kan det bli bättre!!!) och själva tidningen.

En mycket lyckad kväll.

Idag tog vi en lång, lång vinterpromenad runt barnens badsjö. Solen gnistrade och snönknarrade under fötterna, Fantastiskt!

Sedan skulle jag ta ett s k färdighetstest som en bekant skickat över för skojs skull. Jag loggade in på datorn och  satte igång. För säkerhets skull skrev jag in mig som A. Anka...

Det var aviserat som ett personlighetstest, men fråga efter fråga handlade om olika matematiska uträkningar. Efter tjugo minuter tröttnade jag fullständigt och klickade fram till slutet. Jag täntke att jag skulle kunna hitta fram till den verbala delen, som var den som intresserade mig. Då tröttnade emellertid systemet på mig, och spottade ut mig. Det var shut down hela vägen.

Men skam den som ger sig.  Jag skrev in mig igen som Annika Anka, och satte igång testet på nytt. Denna gång fyllde jag i några matematiska svar så att jag faktiskt kom till den verbala delen som jag samvetsgrant fyllde i. Efter en hel timmes klickande fick jag svaret. Vilken besvikelse. Det motsvarade verkligen inte förväntningarna.

Jag trodde att jag skulle få en lysande analys av hela min personlighet. Istället kom det två rader:

Du har besvarat 35 frågor rätt av 44 stycken. Du hade alltså 80 procent rätt. Tack för din medverkan.

Snacka om waste of time. Tack för kaffet, typ.

Fick ett argt mail från en läsare som hittat ett fel i I de lugnaste vatten.

I det efterföljande tackordet hade jag nämligen stavat fel på namnen på personer som hjälpt mig med min research. Det var naturligtvis oförlåtligt slarvigt och jag rodnar vid blotta tanken. Det var bra att läsaren uppmärksammade detta och jag verkligen se till att inte upprepa detta någonsin igen.

Men såhär skriver personen:

"...personligen tycker jag det är skitdåligt, slarvigt och oförskämt mot dessa personer som tagit sig tid att hjälpa dig och du inte ens kan ta dig tid och kolla deras namn, fy skäms!"

Jag läser det flera gånger och förundras över att man i ett mail kan uttrycka sig på ett sätt till en okänd person som man förmodligen inte skulle komma på tanken att göra om man stod ansikte mot ansikte.  Jag har svårt att föreställa mig att avsändaren skulle uttrycka sig så drastiskt om vi hade träffats och talats vid. Men när man anonymiserar och dessutom skriver istället för talar så händer det något. Plötsligt skärps tonen och språket förgrovas. Jag har sett det i andra sammanhang och blir lika förvånad varje gång. 

I bloggosfären ser man många exempel på att alla hämningar brister när upprörda känslor uttrycks skriftligt rätt ut i Cyberspace. Men ändå, om man inte kan tänka sig att säga något personligen, varför är det då  okej att skriva det?

PS

Det blev en liten humoristisk tvist på det arga mailet. Avsändaren - som grälade så argt på mig för att jag hade stavat namnen fel - hade nämligen missuppfattat titeln på min bok och skrev "I det lugnaste vattnet" istället för "I de lugnaste vatten". Så det blev ett gott skratt av alltsammans till sist.