viveca sten blogg

I helgen följde jag med maken på konferens utomlands. Massor med gubbar (mycket få kvinnor!) samlades för att tänka kloka tankar om utvecklingen på fastighetsmarknaden.

Mig gick det ingen nöd på, medan han satt inlåst i ett varmt konferensrum fick jag åka skidor och bada i hotellpoolen. Mycket trevligt på alla sätt och vis.

Ena kvällen stod jag och pratade med en grupp fruar över en drink. Det var bara jag som hade ett eget jobb, ingen annan. Det var knappt jag tordes knysta om att jag var författare, än mindre yrkesverksam jurist. Dock slank det ur mig att det faktiskt var så illa när vi stod där och pratade.

Damerna gjorde stora ögon. Men du arbetar väl inte heltid i alla fall? Jo, det var jag tvungen att tillstå.

Då säger en av kvinnorna - vacker, med blonda slingor, knappt 40, samma kvinna som just sagt att hon verkligen försöker följa med på makens affärsresor så att han inte ska känna sig ensam, och samtidigt berättat om hur väl omhändertagna barnen på 3 och 5 år är när hon är borta, både hennes egen gamla nanny från uppväxten och en tysk aupair och dessutom deras filippinska hushållerska passar barnen, och hennes föräldrar är förresten också där - denna kvinna ser på mig med stora ögon när jag säger att jag jobbar på dagarna och utbrister:

- Oh, I could never do that, I could  never leave my children!

Ridå!