viveca sten blogg

Idag fyller min mamma 75 år. Hon är den tappraste personen jag känner!

Hon gifte sig vid 23 års ålder, fick mig vid 24, födde min bror vid 27, och blev ensamstående med två små barn i sextiotalets Sverige som trettioåring. Hon pluggade på kvällarna, vände på femöringarna och skaffade sig en framgångsrik karriär som reklamchef i en mycket mansdominerad värld.

Idag bor hon i ett varmare klimat i södra Europa för hälsans skull. Hon har kämpat med cancer, och haft stroke. Hon har fått flera hjärtinfarkter och gjort en by-passoperation. Dessutom har hon opererat händerna pga dålig blodförsörjning, bytt båda höftlederna och gjort en stor knäoperation. Just det, hon har diabetes också och fick sjukhussjukan när höfterna opererades, 

Men hon tuffar på, lite tröttare, lite mer andfådd, alltid med kämpaglöd, aldrig beredd att ge upp,

Hon mejlar flitigt och har lärt sig att chatta för att kunna umgås med sina barnbarn på nätet när de inte ses så ofta IRL (In Real Life). Hon har skaffat Skype av samma anledning. Då och då kommer det ett uppmuntrande sms när hon har läst något av eller om mig. På Sandhamn, om sommaren, tar hon igen vinterns bortavaro så mycket hon kan. Hon har alltid ett rum bäddat om något barnbarn vill sova över och glass i frysen om någon vill titta förbi en stund.

I min mammas värld finns det inga barnbarn som är lika underbara som hennes, inga barn som är lika kloka och begåvade som hennes egna, ingenting som är gott nog åt hennes avkomma. Innan hon blev för sjuk kunde hon ställa upp när som helst för att passa barnen. Hon kastar sig över alla nya foton och tycker alltid att de är underbara, t o m de hemska skolfotona! Mamma säger alltid snälla saker om allt som jag gör, eller säger, eller har på mig eller försöker mig på, vad det än gäller.

Min första bok, I de lugnaste vatten, är dedicerad till henne. Såhär står det:

Till min tappra mamma

Grattis på 75-årsdagen, jag älskar dig, Mamma.