viveca sten blogg

I förrgår skrev jag om Elisabet Höglund som utsågs till Årets Mappie på M Magasins gala på Nationalmuseum. Då stod hon i blickfånget, stolt och glad, festsminkad och uppspelt.

Två dagar senare är hon på omslaget till Expressen, gråtfärdig och på väg att lämna TV4s program Förkväll.  Fotot i tidningen är medvetet valt - den speglar en trött och ledsen kvinna i sextioårsåldern. Hon ser verkligen sliten och nedstämd ut, långt ifrån den glamorösa uppenbarelsen på Nationalmuseum. Avståndet mellan himmel och helvete är kort, ena minuten utvald och korad, andra minuten oönskad och bortvald. Dessutom eldar tidningen på om konflikten mellan henne och de andra två programledarna. Ju mer drama desto bättre.

En kär vän till mig hängs ut i pressen med namn och bild och tidningen slår sig för bröstet med en fet svart rubrik: Vi avslöjar! Trots att regelverket har följts till punkt och pricka är skadan skedd och det finns ingen mottagare för svaromål. Kvar är bara den personliga integriteten som ifrågasätts publikt trots korrekt beteende och fullständig regelefterlevnad.

Vår näringsminister försöker navigera mellan kraven på att bevara skattebetalarnas pengar och rädda jobben på SAS och SAAB. Hur hon än gör kritiseras hon hårt och obarmhärtigt. Antingen handskas hon vårdslöst med skattemedel, eller så är hon hjärtlös inför människors försörjningsmöjligheter.

Det ska fan vara teaterdirektör sa någon en gång. Det ska fan vara offentlig person, kan man tycka. Kraften i media upphör inte att förvåna. Men varför måste alltid allting vinklas från värsta möjliga håll? Varför frodas de stora rubrikerna endast i den mylla som består av konflikter, misstänkliggöranden och svek? När såg vi sist en artikel som faktiskt handlade om att någonting gått bra, utfallit bättre än väntat eller mottagits positivt?

Man brukar säga att vi har de ledare vi förtjänar. Men har vi den massmedia vi förtjänar, det är frågan?