viveca sten blogg

Jag tänkte prata lite om min mamma.

   Du som läser det här känner henne som en jurist som extraknäcker som författare. Du som läser det här kanske till och med har läst hennes böcker och gillar dem. Du som läser det här kanske har varit på Sandhamn, gått runt bland de små husen, undrat om hon är ute just nu och vart hennes hus i så fall ligger.

   Du som läser det här kanske beundrar henne, för att hon klarar av att jonglera så mycket; att hon kan skriva böcker och jobba som chefsjurist på ett av Sveriges största företag samtidigt som hon uppfostrar tre oregerliga ungar (varav en är mycket duktig på att balansera skedar på näsan och en annan tenderar att glömma sin jacka på ställen den kanske inte borde glömmas).

   Du som läser det här kanske tror att du känner henne.

   Men så här är det: hur mycket du än beundrar henne så är det inte tillräckligt, för min mamma är en fantastisk människa.

   Min mamma är den som ringer hem mitt på dagen bara för att kolla att jag är okej, när jag ligger hemma och är sjuk. Min mamma är den som kommer hem med två liter Ben&Jerrys Chocolate Fudge Brownie-glass när jag har blivit dumpad och har legat hopkrupen i en boll under täcket hela dagen, gläntar lite på sagda täcke, sticker in glassen och en sked och säger: Jag är där uppe om du behöver prata om det. Min mamma är den som säger att det är helt okej för mig att ta hem tjugofem vansinnigt stökiga tonåringar på min födelsedag, trots att hon har migrän och vet att ljudnivån kommer att ligga på samma nivå som en  startande jumbojet, vad jag än har sagt i förväg.

   Min mamma är den som skriker på mig i tjugo minuter när jag kommer hem en halvtimme försent, och som sedan kramar om mig och frågar om jag FATTAR hur orolig hon har varit. Min mamma är den som gick upp klockan fem på morgonen och gick ut för att möta mig när hon insåg att de av misstag hade låst mig ute på Midsommarafton, trots att jag sa att det var okej och att jag kunde gå de 300 meterna hem utan sällskap. Min mamma är den som tjatar tills mina öron blöder om att jag ska städa upp mitt rum (jag hävdar fortfarande att det inte är mitt fel - jag är genetiskt programmerad att stöka ner). Min mamma är den som får ett nervöst sammanbrott när jag blir förkyld och den som blir helt galet lycklig när jag kommer hem och har fått MVG.

   Min mamma är den som sitter med tungan i mungipan i flera timmar i sitt nedsläckta arbetsrum och skriver, och flyger en och en halv meter upp i luften om man avbryter. Min mamma är den som engagerar sig så mycket i sina karaktärer att hon gråter floder när hon tar livet av någon i en bok. Min mamma är den som går i småsmåsmå cirklar och drar handen genom håret medan jag läser ett utdrag ut manuset och som när jag är färdig frågar "Nååååå?" som om min åsikt var det viktigaste i världen. Jag känner ingen som jobbar så hårt som min mamma, som lägger ner hela sin själv i sitt arbete på samma sätt som hon, och som försöker att göra så bra ifrån sig som möjligt - lika mycket för sin egen skull, som för att hon vill göra folk glada. Hon vill att folk ska få ut någonting av hennes böcker.

   Jag älskar min mamma. För att hon är pedantisk, neurotisk, knäpp och sammanhållen. För att hon är smart och begåvad och för att hon låtsas som att hon gillar fullkornsflingor trots att vi vet att hon äter dem för att de är nyttiga. För att hon är klok som en bok, kramar om mig trots att jag är en decimeter längre än hon är, och för att hon fortfarande insisterar på att det är tomten som lägger saker i våra julstrumpor.

   Min mamma är mer än en författare och jurist och bloggare. Hon råkar vara min mamma också. Och jag vet hur sliskigt och löjligt det låter när jag säger det - för det har sagt tusen gånger förut - men det spelar ingen roll för mig att hon råkar vara framgångsrik och begåvad som fasen. Hon är en av de bästa människor jag känner, och jag hoppas att jag bara kan få henne att fatta ett FRAGMENT av hur viktig hon är för mig genom den här texten.

   Mamma, du är fantastisk. Förlåt för att jag totalsabbat tonen i din blogg med det här vansinnigt klyschiga och superemotionella inlägget. Men du borde faktiskt veta bättre än att ge en 17-åring fri tillgäng till din blogg.