viveca sten blogg

Hemma igen från en vecka i Jordanien och huvudet är fyllt av intryck. 

Petra var huvudpunkten. Klippstaden som redan 300 år före Kristus hyste 20 000 invånare och hade avancerade vattensystem med vattenledningar som löpte flera mil för att invånarna skulle få vatten. Petra var huvudstad i Nabateernas kungarike som var nästan lika stort som romarriket. Den övergavs på 400-talet efter jordbävningar som varade i åtta dagar och sju nätter.

Vi var där en hel dag, det tog en timme genom en djup ravin för att ens komma dit, och vi var alldeles tagna när vi lämnade staden (om man vill läsa om beduinlivet i Petra i modern tid finns det en bok som heter "Gift med en beduin" av Marguerite van Geldermalsen som kan rekommenderas).

Vi avslutade med en jeeptur i Wadi Rum-öknen. Ett av världens vackraste ökenlandskap. Vi satt på utomhusflak och föraren var högst sexton år. När han drog på gasen och tog de snäva kurvorna vågade jag knappt titta (för att inte tala om när han stannade bilen och plötsligt gick loss på högerhjulen med en skiftnyckel!). 

Sedan fick vi lunch i beduintält mitt ute i öknen. Vi åt hummus, grillat kött och pitabröd och aldrig har en kall öl smakat så gott.

Det var mäktigt att besöka de bibliska platserna och känslan stannar kvar. Jag var både berörd och lycklig, och lite sorgsen, när vi reste därifrån.

Ravinen in till Petra:

Mitt första och sista försök att rida på en åsna:

I EN GROTTA:

  WADI RUM ÖKNEN:

 Efter tio minuter i öknen förstod jag varför det var ett smart drag att täcka sitt hår!