viveca sten blogg

Fick ett argt mail från en läsare som hittat ett fel i I de lugnaste vatten.

I det efterföljande tackordet hade jag nämligen stavat fel på namnen på personer som hjälpt mig med min research. Det var naturligtvis oförlåtligt slarvigt och jag rodnar vid blotta tanken. Det var bra att läsaren uppmärksammade detta och jag verkligen se till att inte upprepa detta någonsin igen.

Men såhär skriver personen:

"...personligen tycker jag det är skitdåligt, slarvigt och oförskämt mot dessa personer som tagit sig tid att hjälpa dig och du inte ens kan ta dig tid och kolla deras namn, fy skäms!"

Jag läser det flera gånger och förundras över att man i ett mail kan uttrycka sig på ett sätt till en okänd person som man förmodligen inte skulle komma på tanken att göra om man stod ansikte mot ansikte.  Jag har svårt att föreställa mig att avsändaren skulle uttrycka sig så drastiskt om vi hade träffats och talats vid. Men när man anonymiserar och dessutom skriver istället för talar så händer det något. Plötsligt skärps tonen och språket förgrovas. Jag har sett det i andra sammanhang och blir lika förvånad varje gång. 

I bloggosfären ser man många exempel på att alla hämningar brister när upprörda känslor uttrycks skriftligt rätt ut i Cyberspace. Men ändå, om man inte kan tänka sig att säga något personligen, varför är det då  okej att skriva det?

PS

Det blev en liten humoristisk tvist på det arga mailet. Avsändaren - som grälade så argt på mig för att jag hade stavat namnen fel - hade nämligen missuppfattat titeln på min bok och skrev "I det lugnaste vattnet" istället för "I de lugnaste vatten". Så det blev ett gott skratt av alltsammans till sist.