viveca sten blogg

Går upp jättetidigt för att flyga till Köpenhamn över dagen.  Jag försökte ta mig dit i redan fredags för en vecka sedan, men då var planet så försenat p g a snöovädret att det slutade med att jag åkte hem från Arlanda igen (efter att ha tillbringat evigheter på E4:an i köerna).

Flyger hem senare än jag tänkt mig och inser att det blir en riktigt lång dag. När jag landar är klockan redan halv sju och barnen är ensamma hemma. Jag känner mig som världens sämsta mamma när  jag inser att mina ungar kommer att få middag tidigast vid åttatiden - i alla fall om jag ska hinna hem, svänga förbi Konsum på vägen och sedan laga något  att äta.

Jag ringer hem och Alexander, fjortonåringen svarar. Han hör på min röst att jag är trött och lite uppgiven, men jag ska göra Pasta Carbonara såfort jag är hemma försäkrar jag med ursäkande stämma.

När jag stiger innanför dörren är det dukat fint i köket. Alexander har kokat upp rikligt med pastavatten och stekt bacontärningar och rivit massor med parmesanost.  Jag stoppar i spagettin och inser att jag glömde att köpa ketchup på vägen hem och dessutom håller mjölken på att ta slut, det glömde jag också köpa. - Inga problem, säger min underbare son, jag springer ner till torget och köper det.

Vi äter vår spagetttimiddag först tjugo i nio. Men det smakar jättegott - särskilt med ketchup (!) till - och jag tänker att om man har så underbara ungar, och en så genomsnäll Alexander, så kan man inte vara en heltigenom usel mamma!