viveca sten blogg

Jag tror inte att den här familjen ligger så bra till hos den Allsmäktige.

Vi började terminen med att Leo, som precis börjat sjuan, insjuknade i körtelfeber! Tre och en halv vecka, varav tio dagar med feber över 39 grader, tog det innan han var på benen igen. Och sedan ytterligare två utan idrott.

För två veckor sedan operererade jag min fot, och fick sedan order om att varken stå eller gå i ett antal veckor. Suck.

I fredags kom Alexander, som just börjat på gymnasiet, hem och måde tjyvtjockt. Ont i halsen, hög feber. Åh nej, inte en till med körtelfeber var min första reaktion. Nu väntar vi på proverna och under tiden har han fått penicillin. Det är nästan så att man önskar att det "bara" är en vanlig hederlig halsfluss.

I lördags natt ringer telefonen, klockan var tre på morgonen. Det var Camilla, från Mexico.

- Mamma, jag ligger på sjukhus,

Hon hade tagits in med hög feber, uttorkad, dessutom hade hon ont i lederna och i magen. Oj vad ett modershjärta gfladdrar till av ett sådant samtal.

Söndagen gick åt till ett antal telefonsamtal till Mexico: Med ansvariga för volontärorganisationen Up With People som hon är där, Med henne, när hon orkade prata, Med SOS Alarm för att reda ut betalningsansvaret, och Med flygbolaget för att ordna nya flygbiljetter till henne eftersom resten av sällskapet fortsatt till nästa anhalt på turnen. 

Igår kom beskedet att det inte var blindtarmen utan en eländig liten parasit som heter Giardia Lamblia. Den rackaren finns även i Sverige och lyckades bl a stänga ner Sälens Högfjällshotell på åttiotalet genom att göra alla gäster sjuka över julen. Nu har Camilla i alla fall fått medicin och är på bättringsvägen medan jag fortsätter att ringa typ hundra samtal för att sortera ut efterbörden...

Det känns inte som om vi ligger riktigt på topp just nu...