viveca sten blogg

Jag har fått hem ljudboken och lyssnar noga igenom den. Jag har den i bilen och lyssnar på väg fram och tillbaka till jobbet. Ibland blir det lite ryckigt - när telefonen ringer och jag sätter på och stänger av många gånger under färden. Å andra sidan erbjuder Stockholmstrafiken tillräckligt mycket köer för att det ska bli rätt långa bilfärder ibland.

Anna-Maria Käll läser den här gången och hon är en utmärkt inläsare, personlig och neutral på en gång. Hon varierar rösterna så att det blir skillnad i persongalleriet.

Då och då hör jag små språkliga fel som har slunkit igenom redigeringen. Ibland får de mig att rodna fast jag sitter alldeles ensam i bilen. Hur kunde jag missa en viss upprepning? Varför använder jag samma uttryck så tätt inpå varandra? Borde jag inte beskrivit en viss scen på ett mindre förutsägbart sätt? Blev detinte lite banalt nu..?

När man hör sin egen text är det på gott och ont. Vissa brister blir smärtsamt tydliga, samtidigt rycks jag med i vissa scener som om det var någon helt annan som hade författat dem. När historien drar ihop sig lider jag med huvudpersonerna fast det är min egen text.

PS

Kolla Aftonbladets söndagsbilaga idag!