Det var nog tre år sedan vi sågs förra gången, Erkie och jag. Nu sitter vi hemma hos honom i hans grandiosa villa i Monte Carlo och blickar ut över ett Medelhav som idag är ovanligt stilla. 

Erkies favorithundar, som är några stora äckliga lurviga bestar (vars ras och namn jag redan glömt) nosar mig irriterande i skrevet och jag försöker förgäves försvara mig genom att stänka grogg i ögonen på dem. Erkies betjänt tar till slut ut odjuren och fyller på groggarna så att vi kan starta vår lilla konversation.

Volfram: Har du något projekt på gång Erkie?

Erkie: Massor! Du vet, jag kan inte bara sitta stilla och glo när möjligheterna susar förbi.

V: Nej, det vet jag. Jag minns särskilt under den glada ”IT-bubblans” tid, då var du som allra värst.

E: Det var faktiskt då som jag byggde upp större delen av min förmögenhet. 

Han lutar sig över det låga marmorbordet och viskar av gammal vana. Det finns ingen annan i rummet och det han säger är ingen hemlighet. Men Erkie tar alltid det säkra före det osäkra.

Erkie: Jag hade köpt upp massor av IT- och biotech-aktier … och så sålde jag hela skiten när de låg på toppen! Det var en jävla massa stackare som förlorade, men jag vann! Jag orkade knappt räkna miljonerna efteråt! Haha!

Volfram: Det nya, Erkie! Det är det nya projektet som jag vill veta mer om!

Erkie: Naturligtvis Vollis! Så här är det: Du vet växthuseffekten?

Volfram: Jaa …?

Erkie: Isarna smälter och havet stiger, eller hur!?

Volfram: Hmm?

Erkie: Jag tänkte, att detta måste man kunna tjäna en hacka på …

Volfram: Tjäna …?

Erkie: Visst. Jag tog kontakt med nygifta par, i bland annat Skanör.

Volfram: Skanör???

Erkie: Jepp. Det typiska för alla nygifta par är att de skiljer sig inom tre år. Jag lät dem skriva på kontrakt, att om de, för ett givet belopp, säljer sina hus till mig när de skiljer sig, så kan de få ett rejält förskott nu på direkten. Eftersom de flesta nygifta par, som köpt dyra hus, gärna vill ha lite extra slantar att röra sig med, så är det många som skrivit på kontrakten.

Volfram: Och …? Vad har det med växthuseffekten att göra?

Erkie: Lugn Vollis! Eftersom havet stiger kommer Skanör snart att hamna under vattnet … eller hur?

Volfram: … och husen blir värdelösa! Ärligt talat … jag förstår inte poängen med din affärsidé.

Erkie: Jo. Nu kommer den: Sedan några månader tillbaka har jag också sålt in en ny upplevelsefluga till olika rikingar runt om i världen; sådana människor som har testat det mesta och som längtar efter att få uppleva någonting nytt. När vattennivån nått trösklarna i skanörsvillorna erbjuds nämligen rikingarna att flytta in och uppleva katastrofen från insidan; först får de simma i de fyllda källarna, sedan anordnar vi vattenpartyn i vardagsrummen och slutligen räddas de med inhyrda helikoptrar. Helt fantastiskt! … Och, om jag själv får säga det, så-in-i-helvete dyrt! 

Idag har jag glädjen att sitt i kälkfeministen Tjerries nyinredda kök i en gigantisk gammal charmig lägenhet på Istedgade, Vesterbro, i Köpenhamn, knappt en kilometer från huvudstadens centralstation. Riccos kaffebar ansågs ”alldeles för mansdominerad” och Bang og Jensen ”drogs med för stor manlig personal”, så det fick bli Tjerries fashionabla kök istället. Och det är verkligen något att se! Här finns det senaste av europeisk design (kvinnlig naturligtvis) och varje detalj är utformad enligt en ”genusadekvat välpreciserad normation”.

Med andra ord, här kan man känna sig som en fri och intellektuell människa – om man är kvinna det vill säga. Själv känns det okej (jag blev nyss bjuden på några glas italiensk likör och klagar därför inte).

Volfram: Tjerrie! Sist jag träffade dig … det var kanske för … sju år sedan? Då var du gift med Arnold och bodde i en lyxig villa på Lidingö. Ni hade väl varit gifta några år och …

Tjerrie: Tre år!

Volfram: Okej … och det verkade vara helt fantastiskt mellan er, eller hur?

Tjerrie: Det stämmer Vollis, eller rättare sagt: Jag trodde att det stämde, men …

Volfram: Vänta lite! Som jag minns det, om du ursäktar, så verkade ni vara den ultimata familjen! Ni hade allt; supervilla full med samtidskonst, en bil med sufflett, en knåddatraktor, en shoppingbil i rosa lack och en riktigt häftig racerbil som jag glömt namnet på … dessutom hade ni jättelöner från era jobb, bankräntor och en villa på Mallorca och …

Tjerrie: Ta´ det lugnt Vollis lille!

Volfram: Va …?

Tjerrie: Lamborghini.

Volfram: Vem?

Tjerrie: Bilen! Det var en Lamborghini.

Volfram: Jaha … I vilket fall som helst var ni super … superfeta!

Tjerrie: Ytligt sett, ja. Men jag var förtryckt, så oerhört förtryckt!

Volfram: Av vem?

Tjerrie: Nu ska jag vara tydlig. Det var inte bara Arnold, nej nu ska vi inte individualisera, det var hela det manliga etablissemanget som höll i piskan; alla från hisspojken på Hilton och soptömmaren och hans polare till direktörerna på banken och det där rövhålet till revisor … ursäkta! kvinnoätaren till revisor … som stod för förtrycket. Alla män! Och jag säger: Alla!

Hon sätter sig ner, men råkar välta ut sockerskålen på golvet. Hon verkar dessutom andfådd, men repar sig snart och ropar på den colombianska hemhjälpen som snabbt plockar upp alla sockerbitarna och glasskärvorna.

Volfram: Vi ska kanske ta det lite lugnare. Du Tjerrie, jag skulle vilja fråga dig hur det kom sig att just du blev kälkfeminist … vänta, du skulle kanske först berätta vad ordet egentligen betyder.

Tjerrie: Ordet i sig är ganska nytt, men fenomenet är betydligt äldre … vi kan finna rötter tillbaka till 1800-talet. Utan att bli alltför genusvetenskaplig så kan jag säga att det betyder att man ska finna livets goda saker framför de dåliga …

Volfram: Okej????

Tjerrie: ”Ja … varför ska man äta den torra kakan om den är full av härliga russin?” som Bettan brukar säga. Hon med den rosa Porschen, du vet! Jag tog intryck direkt när jag hörde det. Jag sa bara: ”Ja, vá fan!” och sedan petade jag Arnold och satte upp mitt eget. Och på den banan är det. Inte ska jag sitta som en liten jävla vanlig feminist och lyssna på massa politiskt dravel! Eller!!! Hör på mig Volfram! Eller! Ska jag väl inte heller vara en slav till en machoslusk! Därför blev jag det bästa en kvinna kan vara: En kälkfeminst!

Volfram: Jaha … du verkar ju ha klarat dig bra. Men det är en sak jag undrar …

Tjerrie: Kom med det Vollis, jag tål allt!

Volfram: Jo, hur gör du när du … älskar? För du har ju inte blivit flata, vad jag förstår?

Tjerrie: Nä, var inte orolig, knulla kan jag. Men jag förstår din fråga. Nu är det väldigt intimt och jag vet att du tar med allting på din blogg, men är man en riktig kälkfeminist måste man se till att man får både kvinnans och mannens orgasm.

Volfram: Men det kan väl inte vara möjligt!?

Tjerrie: Jo, så här går det till: Man jagar upp sig själv allt vad man kan, så att man får sin orgasm, detta fixar de flesta kvinnor, sedan gör man som Susanne Lanefelt!

Volfram: Kniper, menar du?

Tjerrie: Ja, utav helvete! Man kniper så att karlsloken inte får ut en endaste droppe … och den skadeglädjen! Det säger jag dig Vollis, den går inte av för hackor!!!

Det är en vacker sensommardag, solen lyser och jag och Tyrone har satt oss på terassen till den gamla anrika mjölkbaren ”Milch und Butter” mitt i hjärtat av Berlin. Själv har jag valt en mjölkdrink som är en mix av färsk bayersk getmjöl och plattyskt veteöl, medan Tyrone har prickat in en homogeniserad Butter-und-Käse-shake med hallonsmak (kanske en lite i kraftigaste laget för mig, men Tyrone har mycket stor proteinomsättning och kräver starkare saker än vanliga män). 

Volfram: Jag går direkt på saken. Det är säkert en hel del av dem som läser min blogg som undrar vad en ”sexualatlet” egentligen är.

Tyrone: Det kan jag förstå … själv hade jag inte en aning för fem år sedan … jag trodde det var en som hade mycket samlag … och kanske var med i en porris då och då …

Volfram: … Ursäkta! Men, det är ju precis vad jag trott!

Tyrone: Ja, det förstod jag när du ringde. Nej, en riktig sexualatlet … och då menar jag en riktig … måste inte bara syssla med sex så där lite då och då, utan måste verkligen ligga i …

Volfram: ”Ligga i”! Det verkar vara passande …

Tyrone ser oförstående på mig.

Volfram: Ursäkta mig! Fortsätt …

Tyrone: Låt mig jämföra med en vanlig atlet, en sådan som slår volter och hänger i trapetser; han måste träna styrka, smidighet och koncentration för att klara sina cirkusnummer. Samma gäller för mig. Fast jag måste också träna extra på mitt eget sätt …

Volfram: Det låter intressant! Hur då?

Tyrone: Ta t ex konsten att få stånd. Många tror att de kan få stånd bara genom att tänka på något sexuellt … och sedan är allt klart, men en riktig sexualatlet måste under alla omständigheter klara av att erektera sin penis … och inte bara den, utan också hela kroppen.

Volfram: Hela kroppen?

Tyrone: Ja, den styvhet som uppstår ska kunna spridas ut i alla lemmar.

Volfram: Nu fattar jag inte riktigt … visserligen har jag hört talas om dem som är styva i korken … men styva i hela kroppen, det är någonting annat! Penisen blir ju styv av att blodet rinner ut i den, men … vi har väl inte mer blod i kroppen än … vad vi har?!

Tyrone: Nu har du kommit in på någonting mycket intressant, nämligen hur den totala kroppspotensen (Total Sexual Body Compression) kan uppkomma. Hör här …

Jag lutar mig fram över bordet. Vid grannbordet sitter några damer i fyrtioårsålder, det är tydligt att de också väntar på svaret.

Tyrone: För att nå detta hypersanguina tillstånd måste kroppen i övrigt sammanpressas så att den totala volymen minskar.

Volfram: Du menar att du blir mindre?!

Tyrone: I princip! Jag klämmer ihop alla muskler, håligheter och inälvor så att jag helt enkelt … får mindre volym. Därmed har jag uppnått, folkligt uttryckt: Stånd i hela kroppen!

Volfram: Dé vá jävelen … !

Tyrone (som för övrigt vill att vi uttala varje bokstav i hans namn) läppjar på sin hallonparfymerade smördrink. Samtidigt sitter damerna vid grannbordet och gapar som fågelholkar.

Volfram: Okej, nu kommer nästa fråga: Nu när du uppnått … vad kallades det? Ett hyper …

Tyrone: Hypersanguinant tillstånd!

Volfram: Ja. När du nu sammanpressat hela kroppen, hur klarar du då själva sexualakten? För en sådan måste väl också till för att man ska kunna kalla sig ”sexualatlet”?

Tyrone: Visst. När jag är HS-ad, så brukar jag förkorta det, så lägger jag mig över kvinnan …

Volfram: Missionärsställning? Är inte det för simpelt för en som är sexualatlet?

Tyrone: Visst, men inte i det här fallet. Jag lägger mig nämligen på rygg över henne och vrider mig medsols över hennes axlar till att jag kan nå hennes klitoris …

Volfram: Med din penis, eller …?

Tyrone: Med penisen. Självklart! Och sedan pressar jag mig mot så stor yta av hennes kropp som det överhuvudtaget är möjligt.

Volfram: Det låter krångligt … och sedan … går det för dig då?

Tyrone: Nä … men jag jobbar på det …

Just nu sitter jag i förarsätet på Bengts bil. Bengt är en motorintresserad kille i fyrtioårsålder som äger en knåddatraktor. Du vet, en sådan där onödigt stor, miljövidrig, dyr, ful, trafikfarlig och svårparkerad stadsjeep! Men, jag ska inte klaga för högt, Bengt älskar sin bil, t o m mer än vad han älskade sin förra sambo Lena. Det var därför det blev slut, hon ville hellre cykla, och ”då fick dé vá nock”, menade Bengan. 

Han startar, gasar lite extra och vrider ut bilen på en av Malmös mest trafikerade gator, Östra Förstadsgatan.

Volfram: Du måste blinka när du ska ut från parkeringsfickan, Bengan! 

Bengt: Dé fåur väll förr fan se att jau kommor!

En cyklist vinglar till när Bengt kör ut, men klarar sig.

Volfram: Hur kommer det sig att du har en sådan här stor bil?

Bengt: Va´ skolle jau annars ha?

Volfram: En mindre …?

Bengt: Du é ente redi i nöttan! Jau vill sidda HÖGT! Forr fan, ente ska jau sidda som en rolautorrkarring, va!?

Han gasar på, men måste tvärbromsa vid ljussignalen vid Värnhemstorget.

Bengt: Au-jamen-va-fan! Jau haur brått! 

Över gatan går två unga lättklädda tjejer. Bengt tutar. De ser sökande mot förarplatsen efter något känt ansikte, men vänder snart bort blickarna. Bengt hissar ner rutan.

Bengt: Ska ni hau sjoss tjajjor?!

De ser på honom och skrattar.

Bengt: Skit í de, fittor!

Volfram: Det var väl onödigt! Du är ju nästan 25 år äldre och skulle ändå inte haft någon chans …

Bengt: Du, dé ska jau sajja dajj … mé den harr tjarran kan jau få vicken brud som helst … om jau vill, asså. Se harr!

Han trycker ner gaspedalen i samma stund som trafikljuset slår om. En tant som ännu inte hunnit över på gångstället faller omkull.

Bilfärden går vidare över Nobelvägen.

Volfram: Vad är det som gör att du kör så fort? 

Han ser frågande på mig.

Volfram: Jag menar, du ska ju inte passa någon tid eller …

Bengt: Jau kör så fort jau kan. Dé é harlitt!!!

Volfram: Men det kan hända en olycka …

Bengt: Rajs é najs! Man måste satsa, forr fanken! 

Det skriker i däcken när bilen kör förbi Nobeltorget. Mätaren nuddar 78 km/h.

Volfram: Hur menar du att du ska kunna fixa tjejer på det här sättet Bengan?

Bengt: Du Vollis! Alla brudar vill hau fart å fläng. Sånna mesar som baura liggor å fiser i femti fåur inga brallisar … inga harrlia i alla fall.

Volfram: Men, hur ska du komma i kontakt med dem i den här farten. Du hinner inte ens se dem!

Bengt: Aou harre Gud, dom ser ju majj!

Volfram: De hinner inte ens se nummerplåten … på tal om det … jag tror att polisen vill dig någonting.

Blåljuset dyker upp från Dalaplan och bakom oss.

Bengt saktar in och stannar bilen. Flera polisbilar stannar. Tre poliser kommer fram till bilen.

Bengt: Nu borjar de rolia, ska du se!

Volfram: Vad menar du? Snuten kommer att ta ditt körkort och …

Bengt: Ser du där borta?! Ser du tjajjorna? Som dom kollar in majj!

Vid gathörnet står några fjortonårstjejer och skrattar.

Polisen: É de din bil?

Bengt: Ja-ja-mensan! Vá trodde du? É den ente fin, va?!!

Samme polis: Jou, å så siddor man högt!

Bengt: Ja, fyj fan vá högt man siddor!

Jag sitter på ett kafé på Manhattan, New York, Galaxy Café heter det; samma ställe som Andy Warhol för 34 år sedan gjorde sin intervju med Joe Dallesandro (det var väl samme Joe som nämns i Lou Reeds Walking on the Wild Side?) Tyvärr blev inte den intervjun med Joe publicerad (rättighetskrångel kanske), men den här blir! 

Mitt emot mig sitter den svenska modellen Emma. (Hon heter egentligen någonting annat, men konstigt nog vill hon helst att jag låter henne vara anonym. Fråga mig inte varför; men självklart jag lyder.) Hon är söt (naturligtvis, hon är ju modell!), har jeans (ser dyra ut) och en, enligt mitt tycke, alldeles för urringad topp. 

Servitören spiller när han häller upp mitt kaffe. Emma ler generat. Hon är sjutton år och hörde av sig till mig om att hon ville träffa mig och berätta om sig själv. Först var jag lite tveksam, idén med mina intervjuer (som efterhand kommer att publiceras på denna blogg) är ju att jag vill tala med personer som ”nästan” lyckats. Emma borde inte räknas hit, hon har ju många år kvar att misslyckas! Men hon envisades, och snart misstänkte jag att hon var kvalificerad.

Volfram: Spillde han på dig?

Emma: Nä … (hon ser ner på sina jeans) … inte så värst mycke.

Volfram:  Jag kan kalla hit honom igen?

Emma: Nä … de gör inget!

Volfram: Okej. Du har väl massor av jeans hemma?

Emma: De tror många, men jag har inte mer än andra. Att man e modell betyder de inte att man har en massa kläder. Tvärtom, de e på jobbet som man har alla möjliga fina o dyra kläder, privat klär jag mej oftast i H&M o second hand … kanske inte på fest, men …

Volfram: … då blir det dyrt?

Emma: Jaa. (fniss.)

Volfram: Du kommer precis från Milano och jag vet att du bland annat fått göra omslaget på en italiensk modetidning, inte Vogue, men i alla fall, och en reklamfilm för en snabbmatbutik …

Emma: De stämmer, men filmen gjorde jag här i USA.

Volfram: Jaha, men i vilket fall som helst haglar jobben över dig!

Emma: ”Haglar?” Jag har fått en del erbjudande, o tror nog snart att de ska lossna på riktigt. Men, skulle vi inte prata om den där händelsen?

Volfram: Naturligtvis. Du sa förut att det var i höstas, och … du får berätta själv!

Emma: Jag höll just på att åka på olika castings, alltså en sorts anställningsintervjuer, eller vad man ska säga, jag skulle visa upp mig. Då ringde min bokare från agenturen o sa att jag skulle åka till en fotograf på Manhattan som va intresserad av att göra ett större jobb med mej. 

Först tänkte jag ”O nej! jag orkar inte!” Du vet, jag hade vatt runt i flera månader på en massa castings … och gjort ett och annat jobb oxå. De låter kanske inte så mycke men jag kan säja dej att jag va alldeles slut. Finito!

Men de lät lovande o jag åkte naturligtvis. Väluppfostrad som man e. När jag kom till hans studio fanns där en massa people. Först trodde jag att jag kommit fel. Nä, snart dök där upp en svartklädd o skäggig man i fyrtioårsåldern … en typisk fotograf alltså! 

Han tog in mig i ett mindre rum där de fanns en make up artist, en kille, säkert bög, men de spelar ingen roll, bögar brukar va bäst på make up; tjejer känner konkurrens och hetrokillar vill andra saker. Anyway, så sminkade han mej … inte som man gör normalt, utan mer som jag skulle va me i … en skräckfilm, kanske inte som ett monster precis, men alldeles to much. När jag såg mej i spegeln kände jag inte igen mej. Då förstår du!?

Volfram: Jag kan gissa …

Emma: Nu ska du höra. När jag va färdigsminkad tog fotografen in mej till ett annat, större rum. Där fanns alla. Först såg jag inte vilka de va. Jag va helt fokuserad på uppgiften. De stod alla uppställda för en gruppbild o jag placerades i mitten. 

Nu såg jag! Herregud! Sidan om mig stod den ena kändisen efter den andra … Jennifer Lopez, Mick Jagger, Desiree Cousteau, Robin Williams, Vanessa Lengies, Jennifer Love Hewitt och han … vad heter han nu? … Brad Pitt! … o en massa andra. 

Volfram: Oj!! Är det sant!??

Emma: Tro mej! De va säkert fyrtio, femtio stycken!

Volfram: Men detta måste väl fixat din karriär! Att vara en av ett femtiotal kändisar måste väl banat vägen rakt upp i toppen!

Emma: De trodde jag me …

Hon lägger upp mittuppslaget av en färgglad tidskrift på det lilla kafébordet. Där på bilden ser jag mycket riktigt alla möjliga världskändisar stå uppradade.

Volfram: Var är du?

Emma: Här!

Hon pekar på en suddig figur i mitten, helt oigenkännlig.

Volfram: Jaha … det är det som är du …

Emma : Jaa …

Hon zippar på sin Cola Light och ser bortåt den långa blanka bardisken.

Jag tror att det var Emelie som skickat blommorna som jag skrev om igår. I varje fall hoppas jag det. Det skulle kännas bra om jag fick kontakt med henne … fast, inte ska hon vara något sort tröstpris för mitt misslyckade miniäktenskap! 

Borta vid torget stöter jag ihop med killen i den orange mössan.

”Hej du! för några veckor sedan var du och lämnade blommor till mig, minns du?”

”Nää … varför skulle jag minnas dig?”

”Det förstår jag, men du kanske kunde säga vem som skickat blommorna?”

”Fråga i blomsteraffären din idiot!”

Han cyklar iväg med hög fart.

Jag antar att det är blomsteraffären här närmast. Inne i butiken står en dam i femtioårsåldern och binder buketter.

”Hej! Jag skulle bara vilja veta vem som skickat blommor till mig … den tjugonde maj … är det möjligt att få reda på?”

”Vi brukar normalt inte …”

”Det är bara för att jag vill tacka … och kanske skicka en bukett jag med!”

Damen skiner upp och tar fram en anteckningsbok.

”Vilken är din adress?”

Hon får alla uppgifter och efter några minuters letande tycks hon hitta avsändaren och skriver diskret upp namnet på en lapp som hon räcker över.

VERANDA! (Hon heter egentligen Vera.) Av alla människor är hon den sista som jag skulle räkna med att få blommor av. Särskilt efter vår förfärliga cykelsemester på Bornholm sommaren 2006. Det var då som jag upptäckte att hon hade The Hansons tatuerat över gumpen. (Undrar om hon opererat bort det?) Kanske var inte The Hansons något för honom, den där tysken hon träffade … vad hette han nu? … Holger! … när han till slut upptäckte den sidan av Veranda?

Jaha, vad gör jag nu?

Idag träffade jag killen med den orange mössan. Jag gav honom drickspengarna, men han blev nog lite förbannad, för han slängde pengarna på asfalten och cyklade iväg.

Jag tänker på vem det var som skickade blommorna. Och jag tror jag vet vem.

Sara har hämtat allt och vi har skrivit på pappren. Lång längtan efter ett äktenskap som var så kort att jag inte vet om vi hann med någonting. Man ska kanske inte gifta sig?

Jag jobbade lite extra under midsommar – det blev några kronor och lite mindre tankar på misslyckanden. Bra.

I byrån hittar jag en liten svart bok med telefonnummer till människor som jag känner (och har känt). Ska ringa lite ikväll.

Uttrycket droppen som urholkade stenen får det att låta som om man inte skulle fatta någonting förrän det var för sent. Jag tror att det sällan är så. Man vet oftast vad som ska hända, det är bara så att man tror att det kan få droppa en gång till utan att det märks. Det är väl klart att jag förstod att allting var på väg att gå åt helvete långt innan Sara sa:

”DETTA VAR DROPPEN!!! Vi skiljs! Jag flyttar och du kan sitta kvar och lukta på dina blommor!”

Däremot, det som hon kallade för droppen, var jag alldeles oskyldig till. Det är faktiskt sant, jag visste ingenting. Låt mig förklara från början:

Det ringde på dörrklockan. 

Sara öppnade, ropade genast på mig och gav mig ett bittert ögonkast när vi möttes i hallen.

”Det är till dig!” väste hon.

Ute i trapphallen stod en ung man som jag genast kände igen, men det var på den orange mössan jag förstod vem han var; det var den maniskt cyklande idioten från torget utanför huset där jag arbetar.

Vad ville han?

Han sträckte fram en blomsterkvast inlindad i cellofan. En kort stund stod han kvar och jag fattade inte varför, men när han argt mumlade: ”Skaffa dig ett liv!” förstod jag att jag borde ge honom dricks. Men han försvann innan jag fått fram plånboken.

”Vänta …”

Men han satt redan på cykeln.

I buketten, som bestod av sju rosor, fanns ett vitt kuvert med texten: Volfram!

Sara öppnade köksdörren och sneglade på kuvertet, rörde vid en av rosorna som om den skulle bränna henne.

”Ska du inte se vem du har fått blommorna från?”

”Joo …”

Helst hade jag först velat läsa kortet i för mig själv, även om jag i vilket fall som helst hade berättat för Sara efteråt.

Jag tog fram kortet och läste högt:

Volfram, jag önskar dig och din Sara all lycka.

Den lycka jag själv inte begrep att hålla kvar.

Sedan hade Sara bestämt sig för att stenen var urholkad.

Lång tid har gått. 

Vi planerade stort, Sara och jag.

Alla skulle komma på vårt bröllop, det skulle bli jättestort. Verkligen ett minne för livet …

… och så blidde det en tumme.

Det började med att inbjudningskorten (de slutgiltiga alltså) blev feltryckta (datumfel) vilket gjorde att gästerna kom en hel vecka för tidigt. Vi blev bokstavligen tagna på sängen. 

Det var en härlig lördagsmorgon, årets första riktigt soliga dag. Vi hade bestämt oss för att ligga kvar i sängen och småmysa. Hela dagen skulle vi bara slappa. Vi skulle slippa alla jobbiga släktingar och bara kunna ägna oss åt varandra. Så skönt det kunde blivit …

Först kom svärmor, tätt följd av min gamle kompis Åke och hans nya flickvän. Av någon anledning lyckades de bli ovänner innan jag helt oförstående öppnat ytterdörren. 

”Det måste vara ett missförstånd … ” slank det ur mig innan jag avbröts av moster Gerds röst en trappa ner:

”Det ska vara idag! Det står här!” skrek hon.

Moster Gerd gör inga fel. Det har hon åtminstone bestämt själv och nu verkade som hon hade rätt.

Efterhand som gästerna anlände fick de en smörgås med leverpastej eller ost och sedan fick de ta sig hem igen med upplysningen att bröllopet kommer att vara först nästa lördag. 

Bröllopet ägde rum någonstans i Skagerack, exakt minns jag inte, lördagen den sjunde mars. De flesta bjudna hade lämnat återbud. Den söta lilla bykyrkan som svärmor bokat var upptagen, men Åke kände en skeppare som hade vigselrätt, så vi bestämde oss för att åka ut på havet och gifta. Det hade den fördelen att svärmor, som inte tål sjögång, blev kvar i land. Med henne stannade tyvärr en del ytterligare gäster och de som var med ute på böljan blev alla utom en otroligt sjösjuka. Sara spydde på skepparen när hon skulle svara ja och skepparen spydde på mig.

Det var bara Piddor, den i alla lägen tränade livsbejakaren, som var fullständigt oberörd. Han bättrade på sin enorma skånska lekamen med åtskilliga kilon från den nästan orörda bröllopsbuffén. Snart slutande han att lägga upp på tallrikar utan åt direkt från uppläggningsfaten. Det var ju ändå ingen annan än möjligtvis måsarna som delade bord med honom.

Bröllopsnatten och hela nästföljande dag tillbringades i sängen, inte kärleksfullt omslingrade, utan fullständigt utmattade.

Den ende gästen som var kvar var Piddor. Han passade upp oss med mackor med leverkorv, stekta ägg och kalvsylta, men varken Sara eller jag klarade av att äta.

”Harr haur jau nått som e jättegott”, sa han då han kom instörtandes i rummet någon gång på eftermiddagen. 

”… vaddå?” undrade jag artigt.

”Ejn reditt gou spiddekauga!!!”

Han ställde spettkakan mellan oss på sängen och bröt en stor bit åt sig själv så att smulorna yrde, sa ”hej då” och lämnade oss åt vårt äktenskap. Ingen orkade borsta bort de sockriga smulorna som snart fanns överallt i sängen.

Idag flyttade Sara och lille Robin till svärmor. Om en vecka ska vi dela upp våra ägodelar för alltid.

På vägen till arbetet ser jag Cissi, Saras kompis sedan grundskolan, komma gående på andra sidan gatan. Hon verkar först inte se mig och jag funderar om jag diskret skulle smyga in i sidogatan så att hon inte hinner upptäcka mig. Ibland kan det vara skönt att slippa det där hur-är-det-nu-för-tiden-snacket. Men innan jag lyckas smita hör jag henne ropa:

”Vollis!”

Jag låtsas precis känna igen henne och försöker se glad ut.

Hon kommer rusande. 

”Hej, hur är det nu för tiden?” kommer det som på beställning.

”Jo vars, det knallar och går!” hör jag mig själv säga utan att jag ens fattar vad det betyder!

”Jo Vollis, vad tror du att ni vill ha som bröllopspresent?” frågar  hon. 

(Vaddå ”tror”, jag vet väl om jag vill ha någonting, och om Sara vill ha någonting får hon väl fråga henne!)

Men naturligtvis säger jag inte detta, utan klämmer snällt och artigt ur mig:

”Kanske … en … vas!” 

(Jag kom inte på någonting annat, fast att jag är säker på att alla andra också kommer att köpa en vas.) 

”Tack, vad bra! Vad jag vet så har nog Sara ingen vas!”

(Nä, men hon kommer att få, mer än en, det lovar jag, tänker jag.)

”Hej Robin!”

Den lille killen tittar frågande upp mot mig. Fast att vi träffats många gånger låtsas han som om han inte kände mig. Jag är normalt bortskämd med att barn trivs i mitt sällskap och blir därför lite irriterad; särskilt när svärmor sitter med honom i knät.

”Han är nog trött”, säger hon lite överslätande, fast att hon vet, som alla vi andra, att han sovit en rejäl middagslur. 

Sara håller på att förbereda bordsplaceringen. Det är andra gånger hon gör det. Bröllopet blev ju som bekant uppskjutet. 

Vi har diskuterat vilka gäster som ska komma och jag måste säga er kära bloggläsare att denna gången har jag varit lite mer bestämd än normalt. Jag har faktiskt fått med flera … vad skulle vi säga? Svarta kort, om uttrycket tillåts: Du vet vilka, du som läst min blogg under åren; Åke, den ständige kvinnojägaren, moster Gerd den bestämda kvinnan som till och med kan sätta svärmor på plats och hennes lite tillbakadragne piprökande man Kent-Yngve, Inge och Kaj de oskiljaktiga bögarna som kan få varje fest att lysa som en kaskad av sillfjäll och paljetter, Piddor kommer också, han den sävlige skånske handelsresanden som mer ägnade sig åt mat än affärer, King Bullshit min trogne vän som alltid räddar mig när det osar hett (han vikarierade på den här bloggen under en tid), ett helt gäng från jobbet kommer också: Jeff, Linnea, Chefen, hon den snygga i receptionen, Andersson i arkivet och alla vegetarianerna på sjuan. Till och med några från Spjutspetsskolan i Småland kommer! Men sist och inte minst kommer några av de trogna läsarna av denna blogg (inbjudningskort kommer snart [allt inom bloggvärlden kan fixas mycket snabbare/bortsett från detta bloggbröllop/]).

”Robin har kissat på sig, är det någon som kan hjälpa honom?!” kommer det uppfordrande från köket. 

Jag ser på svärmor men hon rusar ut ur rummet som om hon skulle med tåget.

Alla närvarande vänder bort sina blickar.

”Hej Robin!” säger jag igen.

”Hej Vollisch!” säger den lille och inser också att det är jag som ska hjälpa honom ur kisskrisen.

Vi klarar det bra och han verkar vara mycket mer nöjd med sin blivande plastpappa än vad han visat tidigare. Framsteg, framsteg. 

Så rullade julen förbi. En tomte dök upp och jag spydde av något som fanns i julmaten – dock ingen mandel. Stjärnorna glimma, natten var mörk och min blivande svärmor gjorde en stor affär av att jag inte berömde hennes hemlagade sylta. Den var verkligen inte god.

Julens dagar delades upp i presenthysteri, tristess och annandagsrea.

Det lilla jesusbarnet låg där och sprattlade någonstans i Betlehem och ansågs vara Gud, men var ändå ovetande om vår tids galenskaper. Det lilla barnet! Morsan, ett barn själv, var bara 13 bast och farsan hade inte ens fått röra henne trots att de var trolovade. Om han hade gjort det, hade han kallats pedofil och hade det varit idag hade han blivit uthängd på internet! Tacka Helige anden för att vi slapp detta.

Herdarna sov ute trots att det var vinter (och kanske snö i Palestina – vattensnö alltså, inte bombsnö som idag!). Änglarna var på den tiden killar men hade lockiga flickfrisyrer och klänningar. Kung Herodes var förbannad och de vise männen (som säkert var lika många som samurajerna i filmen) hade, trots sin visdom, lite svårt att hitta. Kanske berodde det på all snö som låg på alla de romerska vägskyltarna? 

Inga mobilsignaler hördes, bara änglasång och fårbräk. Det susade i halmen och åsnan suktade efter att få krubba krubba, bara ungen snart blev bortlyft från maten.

Josef skulle skattskrivas. Det var ju därför de var där borta i ödebygden. Men vi fick aldrig veta om han fick någonting tillbaka på skatten. Blanketten har sedan lång tid tillbaka ruttnat bort i en grotta vid Döda havet. 

Jesus fick killen kallas, men han blev inte barnadöpt, om sådant fick han själv bestämma tyckte föräldrarna. Beundransvärt! Och när han sedan fått växa upp bland hyvelspån och getskit blev det en ganska tjusig man med skägg, pondus och gloria. Men ändå gick det illa på slutet. En del säger att det berodde på umgänget … men jag vet inte.

När man numera ibland säger att Jesus lever kan jag väl ändå tycka att det är okej, eftersom han var så märkvärdig och redig … det är däremot helt otroligt att Keith Richard lever!!!

God fortsättning på er alla!

När ett minne plötsligt dyker upp och man inte är beredd, kan det skära med en rysning genom kroppen. Efter ett tag vänjer man sig. Antingen tar man tag i det, försöker hitta mer, eller för den delen hitta på mer; eller så låter man det sakta falla tillbaka, bli vardag.

Jag tänker bara någon enstaka gång på Emelie. Vår tid är förbi. Vi hade några härliga månader som jag aldrig kommer att glömma … men nu är det Sara som gäller. Det är hon som snart ska bli min fru …

”Vollis! Det är någonting som jag vill prata med dig om”, säger Sara vid frukostkaffet, som om det gällde en bilreparation eller ett nytt kylskåp.

”Ja?”

”Vi måste skjuta upp bröllopet!”

”VA?? Vi har ju planerat …?!!”

”Jag vet, men nu har det blivit så krångligt … det är … nu får du inte bli förbannad Volfram!”

”Nej, jag lovar.”

”Morsan kan inte, för hon har … träffat en ny man och …”

Jag blir förbannad. Jag säger ingenting, men blir så in i helvete förbannad. Det syns säkert. Sara ser oroligt på mig med sina flackande stora ögon.

”Du lovade att inte bli förbannad!”

”Jag är inte förbannad”, väser jag fram mellan tänderna och fortsätter:

”Vad fan har vårt bröllop med din morsas kärleksaffärer att göra?”

”Sluta att vara förbannad Volfram! Mamma och … Bertil heter han … har åkt till Thailand … och nu har allt det där hänt, du vet, flygplatsockupationen och det där … och de blir kvar där ett tag till … jag VÄGRAR att ha ett bröllop utan min mamma!”

Jag räknar först till tio, sedan baklänges till noll. Jag tar flera djupa andetag. Jag drar dagstidningen över huvudet (varför vet jag inte) och försöker vara lugn och tänka.

”Okej, vi gifter oss i februari, du gör nya inbjudningar, de får se ut hur fan du vill och det är du som gör alla ombokningar! Förstått!?”

Sara ser både chockad och lättad ut och jag tar mig friheten att tänka en stund på Emelie. 

Det var svårt med sömnen i natt. 

Tankarna for i alla riktningar.

De har inte ens fallit på plats just nu.

Det var en konstig upplevelse att träffa Emelie igen. 

Och just nu när jag snart ska gifta mig med Sara.

Självklart älskar jag Sara, det är jag helt klar över.

Men jag har svårt att få Emelie ur huvudet.

Vi träffades på kyrkogården i söndags och det hände ingenting, vi pratade bara lite om vardagshändelser. Sedan skiljdes vi åt utan att bestämma någonting mer. 

Jag väckte och Sara när jag kom hem på söndagsnatten och kysste henne. 

Hon blev lite förvånad, men somnade snart om.

Men jag kunde inte sova. 

Bara tänkte.