Lång tid har gått. 

Vi planerade stort, Sara och jag.

Alla skulle komma på vårt bröllop, det skulle bli jättestort. Verkligen ett minne för livet …

… och så blidde det en tumme.

Det började med att inbjudningskorten (de slutgiltiga alltså) blev feltryckta (datumfel) vilket gjorde att gästerna kom en hel vecka för tidigt. Vi blev bokstavligen tagna på sängen. 

Det var en härlig lördagsmorgon, årets första riktigt soliga dag. Vi hade bestämt oss för att ligga kvar i sängen och småmysa. Hela dagen skulle vi bara slappa. Vi skulle slippa alla jobbiga släktingar och bara kunna ägna oss åt varandra. Så skönt det kunde blivit …

Först kom svärmor, tätt följd av min gamle kompis Åke och hans nya flickvän. Av någon anledning lyckades de bli ovänner innan jag helt oförstående öppnat ytterdörren. 

”Det måste vara ett missförstånd … ” slank det ur mig innan jag avbröts av moster Gerds röst en trappa ner:

”Det ska vara idag! Det står här!” skrek hon.

Moster Gerd gör inga fel. Det har hon åtminstone bestämt själv och nu verkade som hon hade rätt.

Efterhand som gästerna anlände fick de en smörgås med leverpastej eller ost och sedan fick de ta sig hem igen med upplysningen att bröllopet kommer att vara först nästa lördag. 

Bröllopet ägde rum någonstans i Skagerack, exakt minns jag inte, lördagen den sjunde mars. De flesta bjudna hade lämnat återbud. Den söta lilla bykyrkan som svärmor bokat var upptagen, men Åke kände en skeppare som hade vigselrätt, så vi bestämde oss för att åka ut på havet och gifta. Det hade den fördelen att svärmor, som inte tål sjögång, blev kvar i land. Med henne stannade tyvärr en del ytterligare gäster och de som var med ute på böljan blev alla utom en otroligt sjösjuka. Sara spydde på skepparen när hon skulle svara ja och skepparen spydde på mig.

Det var bara Piddor, den i alla lägen tränade livsbejakaren, som var fullständigt oberörd. Han bättrade på sin enorma skånska lekamen med åtskilliga kilon från den nästan orörda bröllopsbuffén. Snart slutande han att lägga upp på tallrikar utan åt direkt från uppläggningsfaten. Det var ju ändå ingen annan än möjligtvis måsarna som delade bord med honom.

Bröllopsnatten och hela nästföljande dag tillbringades i sängen, inte kärleksfullt omslingrade, utan fullständigt utmattade.

Den ende gästen som var kvar var Piddor. Han passade upp oss med mackor med leverkorv, stekta ägg och kalvsylta, men varken Sara eller jag klarade av att äta.

”Harr haur jau nått som e jättegott”, sa han då han kom instörtandes i rummet någon gång på eftermiddagen. 

”… vaddå?” undrade jag artigt.

”Ejn reditt gou spiddekauga!!!”

Han ställde spettkakan mellan oss på sängen och bröt en stor bit åt sig själv så att smulorna yrde, sa ”hej då” och lämnade oss åt vårt äktenskap. Ingen orkade borsta bort de sockriga smulorna som snart fanns överallt i sängen.

Idag flyttade Sara och lille Robin till svärmor. Om en vecka ska vi dela upp våra ägodelar för alltid.