När ett minne plötsligt dyker upp och man inte är beredd, kan det skära med en rysning genom kroppen. Efter ett tag vänjer man sig. Antingen tar man tag i det, försöker hitta mer, eller för den delen hitta på mer; eller så låter man det sakta falla tillbaka, bli vardag.

Jag tänker bara någon enstaka gång på Emelie. Vår tid är förbi. Vi hade några härliga månader som jag aldrig kommer att glömma … men nu är det Sara som gäller. Det är hon som snart ska bli min fru …

”Vollis! Det är någonting som jag vill prata med dig om”, säger Sara vid frukostkaffet, som om det gällde en bilreparation eller ett nytt kylskåp.

”Ja?”

”Vi måste skjuta upp bröllopet!”

”VA?? Vi har ju planerat …?!!”

”Jag vet, men nu har det blivit så krångligt … det är … nu får du inte bli förbannad Volfram!”

”Nej, jag lovar.”

”Morsan kan inte, för hon har … träffat en ny man och …”

Jag blir förbannad. Jag säger ingenting, men blir så in i helvete förbannad. Det syns säkert. Sara ser oroligt på mig med sina flackande stora ögon.

”Du lovade att inte bli förbannad!”

”Jag är inte förbannad”, väser jag fram mellan tänderna och fortsätter:

”Vad fan har vårt bröllop med din morsas kärleksaffärer att göra?”

”Sluta att vara förbannad Volfram! Mamma och … Bertil heter han … har åkt till Thailand … och nu har allt det där hänt, du vet, flygplatsockupationen och det där … och de blir kvar där ett tag till … jag VÄGRAR att ha ett bröllop utan min mamma!”

Jag räknar först till tio, sedan baklänges till noll. Jag tar flera djupa andetag. Jag drar dagstidningen över huvudet (varför vet jag inte) och försöker vara lugn och tänka.

”Okej, vi gifter oss i februari, du gör nya inbjudningar, de får se ut hur fan du vill och det är du som gör alla ombokningar! Förstått!?”

Sara ser både chockad och lättad ut och jag tar mig friheten att tänka en stund på Emelie.