Idag har jag glädjen att sitt i kälkfeministen Tjerries nyinredda kök i en gigantisk gammal charmig lägenhet på Istedgade, Vesterbro, i Köpenhamn, knappt en kilometer från huvudstadens centralstation. Riccos kaffebar ansågs ”alldeles för mansdominerad” och Bang og Jensen ”drogs med för stor manlig personal”, så det fick bli Tjerries fashionabla kök istället. Och det är verkligen något att se! Här finns det senaste av europeisk design (kvinnlig naturligtvis) och varje detalj är utformad enligt en ”genusadekvat välpreciserad normation”.

Med andra ord, här kan man känna sig som en fri och intellektuell människa – om man är kvinna det vill säga. Själv känns det okej (jag blev nyss bjuden på några glas italiensk likör och klagar därför inte).

Volfram: Tjerrie! Sist jag träffade dig … det var kanske för … sju år sedan? Då var du gift med Arnold och bodde i en lyxig villa på Lidingö. Ni hade väl varit gifta några år och …

Tjerrie: Tre år!

Volfram: Okej … och det verkade vara helt fantastiskt mellan er, eller hur?

Tjerrie: Det stämmer Vollis, eller rättare sagt: Jag trodde att det stämde, men …

Volfram: Vänta lite! Som jag minns det, om du ursäktar, så verkade ni vara den ultimata familjen! Ni hade allt; supervilla full med samtidskonst, en bil med sufflett, en knåddatraktor, en shoppingbil i rosa lack och en riktigt häftig racerbil som jag glömt namnet på … dessutom hade ni jättelöner från era jobb, bankräntor och en villa på Mallorca och …

Tjerrie: Ta´ det lugnt Vollis lille!

Volfram: Va …?

Tjerrie: Lamborghini.

Volfram: Vem?

Tjerrie: Bilen! Det var en Lamborghini.

Volfram: Jaha … I vilket fall som helst var ni super … superfeta!

Tjerrie: Ytligt sett, ja. Men jag var förtryckt, så oerhört förtryckt!

Volfram: Av vem?

Tjerrie: Nu ska jag vara tydlig. Det var inte bara Arnold, nej nu ska vi inte individualisera, det var hela det manliga etablissemanget som höll i piskan; alla från hisspojken på Hilton och soptömmaren och hans polare till direktörerna på banken och det där rövhålet till revisor … ursäkta! kvinnoätaren till revisor … som stod för förtrycket. Alla män! Och jag säger: Alla!

Hon sätter sig ner, men råkar välta ut sockerskålen på golvet. Hon verkar dessutom andfådd, men repar sig snart och ropar på den colombianska hemhjälpen som snabbt plockar upp alla sockerbitarna och glasskärvorna.

Volfram: Vi ska kanske ta det lite lugnare. Du Tjerrie, jag skulle vilja fråga dig hur det kom sig att just du blev kälkfeminist … vänta, du skulle kanske först berätta vad ordet egentligen betyder.

Tjerrie: Ordet i sig är ganska nytt, men fenomenet är betydligt äldre … vi kan finna rötter tillbaka till 1800-talet. Utan att bli alltför genusvetenskaplig så kan jag säga att det betyder att man ska finna livets goda saker framför de dåliga …

Volfram: Okej????

Tjerrie: ”Ja … varför ska man äta den torra kakan om den är full av härliga russin?” som Bettan brukar säga. Hon med den rosa Porschen, du vet! Jag tog intryck direkt när jag hörde det. Jag sa bara: ”Ja, vá fan!” och sedan petade jag Arnold och satte upp mitt eget. Och på den banan är det. Inte ska jag sitta som en liten jävla vanlig feminist och lyssna på massa politiskt dravel! Eller!!! Hör på mig Volfram! Eller! Ska jag väl inte heller vara en slav till en machoslusk! Därför blev jag det bästa en kvinna kan vara: En kälkfeminst!

Volfram: Jaha … du verkar ju ha klarat dig bra. Men det är en sak jag undrar …

Tjerrie: Kom med det Vollis, jag tål allt!

Volfram: Jo, hur gör du när du … älskar? För du har ju inte blivit flata, vad jag förstår?

Tjerrie: Nä, var inte orolig, knulla kan jag. Men jag förstår din fråga. Nu är det väldigt intimt och jag vet att du tar med allting på din blogg, men är man en riktig kälkfeminist måste man se till att man får både kvinnans och mannens orgasm.

Volfram: Men det kan väl inte vara möjligt!?

Tjerrie: Jo, så här går det till: Man jagar upp sig själv allt vad man kan, så att man får sin orgasm, detta fixar de flesta kvinnor, sedan gör man som Susanne Lanefelt!

Volfram: Kniper, menar du?

Tjerrie: Ja, utav helvete! Man kniper så att karlsloken inte får ut en endaste droppe … och den skadeglädjen! Det säger jag dig Vollis, den går inte av för hackor!!!