Jag sitter på ett kafé på Manhattan, New York, Galaxy Café heter det; samma ställe som Andy Warhol för 34 år sedan gjorde sin intervju med Joe Dallesandro (det var väl samme Joe som nämns i Lou Reeds Walking on the Wild Side?) Tyvärr blev inte den intervjun med Joe publicerad (rättighetskrångel kanske), men den här blir! 

Mitt emot mig sitter den svenska modellen Emma. (Hon heter egentligen någonting annat, men konstigt nog vill hon helst att jag låter henne vara anonym. Fråga mig inte varför; men självklart jag lyder.) Hon är söt (naturligtvis, hon är ju modell!), har jeans (ser dyra ut) och en, enligt mitt tycke, alldeles för urringad topp. 

Servitören spiller när han häller upp mitt kaffe. Emma ler generat. Hon är sjutton år och hörde av sig till mig om att hon ville träffa mig och berätta om sig själv. Först var jag lite tveksam, idén med mina intervjuer (som efterhand kommer att publiceras på denna blogg) är ju att jag vill tala med personer som ”nästan” lyckats. Emma borde inte räknas hit, hon har ju många år kvar att misslyckas! Men hon envisades, och snart misstänkte jag att hon var kvalificerad.

Volfram: Spillde han på dig?

Emma: Nä … (hon ser ner på sina jeans) … inte så värst mycke.

Volfram:  Jag kan kalla hit honom igen?

Emma: Nä … de gör inget!

Volfram: Okej. Du har väl massor av jeans hemma?

Emma: De tror många, men jag har inte mer än andra. Att man e modell betyder de inte att man har en massa kläder. Tvärtom, de e på jobbet som man har alla möjliga fina o dyra kläder, privat klär jag mej oftast i H&M o second hand … kanske inte på fest, men …

Volfram: … då blir det dyrt?

Emma: Jaa. (fniss.)

Volfram: Du kommer precis från Milano och jag vet att du bland annat fått göra omslaget på en italiensk modetidning, inte Vogue, men i alla fall, och en reklamfilm för en snabbmatbutik …

Emma: De stämmer, men filmen gjorde jag här i USA.

Volfram: Jaha, men i vilket fall som helst haglar jobben över dig!

Emma: ”Haglar?” Jag har fått en del erbjudande, o tror nog snart att de ska lossna på riktigt. Men, skulle vi inte prata om den där händelsen?

Volfram: Naturligtvis. Du sa förut att det var i höstas, och … du får berätta själv!

Emma: Jag höll just på att åka på olika castings, alltså en sorts anställningsintervjuer, eller vad man ska säga, jag skulle visa upp mig. Då ringde min bokare från agenturen o sa att jag skulle åka till en fotograf på Manhattan som va intresserad av att göra ett större jobb med mej. 

Först tänkte jag ”O nej! jag orkar inte!” Du vet, jag hade vatt runt i flera månader på en massa castings … och gjort ett och annat jobb oxå. De låter kanske inte så mycke men jag kan säja dej att jag va alldeles slut. Finito!

Men de lät lovande o jag åkte naturligtvis. Väluppfostrad som man e. När jag kom till hans studio fanns där en massa people. Först trodde jag att jag kommit fel. Nä, snart dök där upp en svartklädd o skäggig man i fyrtioårsåldern … en typisk fotograf alltså! 

Han tog in mig i ett mindre rum där de fanns en make up artist, en kille, säkert bög, men de spelar ingen roll, bögar brukar va bäst på make up; tjejer känner konkurrens och hetrokillar vill andra saker. Anyway, så sminkade han mej … inte som man gör normalt, utan mer som jag skulle va me i … en skräckfilm, kanske inte som ett monster precis, men alldeles to much. När jag såg mej i spegeln kände jag inte igen mej. Då förstår du!?

Volfram: Jag kan gissa …

Emma: Nu ska du höra. När jag va färdigsminkad tog fotografen in mej till ett annat, större rum. Där fanns alla. Först såg jag inte vilka de va. Jag va helt fokuserad på uppgiften. De stod alla uppställda för en gruppbild o jag placerades i mitten. 

Nu såg jag! Herregud! Sidan om mig stod den ena kändisen efter den andra … Jennifer Lopez, Mick Jagger, Desiree Cousteau, Robin Williams, Vanessa Lengies, Jennifer Love Hewitt och han … vad heter han nu? … Brad Pitt! … o en massa andra. 

Volfram: Oj!! Är det sant!??

Emma: Tro mej! De va säkert fyrtio, femtio stycken!

Volfram: Men detta måste väl fixat din karriär! Att vara en av ett femtiotal kändisar måste väl banat vägen rakt upp i toppen!

Emma: De trodde jag me …

Hon lägger upp mittuppslaget av en färgglad tidskrift på det lilla kafébordet. Där på bilden ser jag mycket riktigt alla möjliga världskändisar stå uppradade.

Volfram: Var är du?

Emma: Här!

Hon pekar på en suddig figur i mitten, helt oigenkännlig.

Volfram: Jaha … det är det som är du …

Emma : Jaa …

Hon zippar på sin Cola Light och ser bortåt den långa blanka bardisken.