Uttrycket droppen som urholkade stenen får det att låta som om man inte skulle fatta någonting förrän det var för sent. Jag tror att det sällan är så. Man vet oftast vad som ska hända, det är bara så att man tror att det kan få droppa en gång till utan att det märks. Det är väl klart att jag förstod att allting var på väg att gå åt helvete långt innan Sara sa:

”DETTA VAR DROPPEN!!! Vi skiljs! Jag flyttar och du kan sitta kvar och lukta på dina blommor!”

Däremot, det som hon kallade för droppen, var jag alldeles oskyldig till. Det är faktiskt sant, jag visste ingenting. Låt mig förklara från början:

Det ringde på dörrklockan. 

Sara öppnade, ropade genast på mig och gav mig ett bittert ögonkast när vi möttes i hallen.

”Det är till dig!” väste hon.

Ute i trapphallen stod en ung man som jag genast kände igen, men det var på den orange mössan jag förstod vem han var; det var den maniskt cyklande idioten från torget utanför huset där jag arbetar.

Vad ville han?

Han sträckte fram en blomsterkvast inlindad i cellofan. En kort stund stod han kvar och jag fattade inte varför, men när han argt mumlade: ”Skaffa dig ett liv!” förstod jag att jag borde ge honom dricks. Men han försvann innan jag fått fram plånboken.

”Vänta …”

Men han satt redan på cykeln.

I buketten, som bestod av sju rosor, fanns ett vitt kuvert med texten: Volfram!

Sara öppnade köksdörren och sneglade på kuvertet, rörde vid en av rosorna som om den skulle bränna henne.

”Ska du inte se vem du har fått blommorna från?”

”Joo …”

Helst hade jag först velat läsa kortet i för mig själv, även om jag i vilket fall som helst hade berättat för Sara efteråt.

Jag tog fram kortet och läste högt:

Volfram, jag önskar dig och din Sara all lycka.

Den lycka jag själv inte begrep att hålla kvar.

Sedan hade Sara bestämt sig för att stenen var urholkad.