Jag tror att det var Emelie som skickat blommorna som jag skrev om igår. I varje fall hoppas jag det. Det skulle kännas bra om jag fick kontakt med henne … fast, inte ska hon vara något sort tröstpris för mitt misslyckade miniäktenskap! 

Borta vid torget stöter jag ihop med killen i den orange mössan.

”Hej du! för några veckor sedan var du och lämnade blommor till mig, minns du?”

”Nää … varför skulle jag minnas dig?”

”Det förstår jag, men du kanske kunde säga vem som skickat blommorna?”

”Fråga i blomsteraffären din idiot!”

Han cyklar iväg med hög fart.

Jag antar att det är blomsteraffären här närmast. Inne i butiken står en dam i femtioårsåldern och binder buketter.

”Hej! Jag skulle bara vilja veta vem som skickat blommor till mig … den tjugonde maj … är det möjligt att få reda på?”

”Vi brukar normalt inte …”

”Det är bara för att jag vill tacka … och kanske skicka en bukett jag med!”

Damen skiner upp och tar fram en anteckningsbok.

”Vilken är din adress?”

Hon får alla uppgifter och efter några minuters letande tycks hon hitta avsändaren och skriver diskret upp namnet på en lapp som hon räcker över.

VERANDA! (Hon heter egentligen Vera.) Av alla människor är hon den sista som jag skulle räkna med att få blommor av. Särskilt efter vår förfärliga cykelsemester på Bornholm sommaren 2006. Det var då som jag upptäckte att hon hade The Hansons tatuerat över gumpen. (Undrar om hon opererat bort det?) Kanske var inte The Hansons något för honom, den där tysken hon träffade … vad hette han nu? … Holger! … när han till slut upptäckte den sidan av Veranda?

Jaha, vad gör jag nu?