Hon gör det igen. Å igen. Å igen.
Det som hon alltid gjort.
I handling kränker hon mig.
Och sen, efteråt: förlåtförlåtförlåt, det var inte meningen, det var omständigheterna som gjorde det, jag kunde inte hjälpa det, jag älskar dig så mycket, du är allt jag har.
I snart 35 år har hon behandlat mig så.
Kvar står jag med en känsla av att vara sårad, tillintetgjord, arg, ledsen. Men vet att jag inte kan säga något, för det är ju så synd om mamma. Hon är ju faktiskt sjuk. Och jag vet dessutom att det inte leder någon vart att diskutera; timmar av ångesbråk och sedan är vi tillbaka på ruta A.
Men under det senaste halvåret har jag tagit de livsviktiga stegen att försöka ta mig ur detta eländes mönster.
Små steg, i andras ögon. Gigantiska, fruktansvärt jobbiga steg för mig.
Ord ikväll, som jag aldrig kunnat säga förut, som: "Nej, jag vill faktiskt inte", "Jag är arg på dig", "Det är inte acceptabelt att..."
Jag kan fortfarande inte uttala dom orden högt till henne, men jag skrev dom. På sms. (Det är konstigt, jag kan säga hur jag tycker det förflutna varit, hur hemsk uppväxten var. Men jag kan inte prata om hur det är idag, att hon fortfarande kränker mig, utan att det känns som om strupen snörs ihop och jag går omkring på glasskärvor.)
Blev lättad! En liten stund kunde jag hålla fast vid ilskan och djävlar-anamma-änslan.
Sen kom förstås ångesten och det dåliga samvetet. Jag vill ju inte såra, vill inte krossa henne.
Ändå så misstänker jag att det är enda vägen för mig att bli fri.
Nu mår jag pyton. Men jag vet att det går över.
Det går lite lättare för varje gång jag vågar.
/J
Postat i: Blandat | Permalink | Kommentarer [7]
Igår fick jag, i en flyktig kommentar, höra att jag är handikappad. På grund av mitt förflutna. På grund av den uppväxt jag har, agerar och reagerar jag inte alltid särskilt sunt.
Först blev jag stött. Jag som jobbat så hårt med att utvecklas! Och försöka bearbeta! Och det är ju inte MITT fel att uppväxten var så otrygg! Men efter en stund insåg jag att hon har helt rätt.
Jag är ju handikappad. På mitt eget lilla sätt.
Men jag jobbar på det.
/J
Postat i: Blandat | Permalink | Kommentarer [1]
"Många av oss upptäckte att vi hade åtskilliga gemensamma karaktärsdrag till följd av att vi växt upp med alkoholism eller under andra störda förhållanden.
Vi kände oss isolerade, olustiga tillsammans med andra människor, speciellt med auktoritära personer. För att skydda oss själva försökte vi vara alla andra till lags, även om vi förlorade vår egen identitet på vägen. Vi uppfattade all personlig kritik som ett hot.
Antingen blev vi själva alkoholister, gifte oss med en eller båda delarna. Eller också hittade vi någon annan tvångspräglad personlighet, till exempel en arbetsnarkoman, som kunde uppfylla vårt behov av att bli svikna.
Vi levde livet med en känsla av att vi var offer. Vi hade en överutvecklad ansvarskänsla, och det var lättare för oss att bry oss om andra än om oss själva. Vi fick skuldkänslor när vi tänkte på oss själva i första hand i stället för på någon annan. Det gjorde att vi reagerade istället för att agera, och lät andra styra oss.
Vi var osjälvständiga människor, skräckslagna för att bli avvisade, beredda att göra vad som helst för att hålla ihop en relation, så att vi inte skulle bli övergivna. Ändå fortsatte vi att välja otrygga relationer eftersom det liknade vår barndoms relationer till våra föräldrar.
Dessa symptom på familjesjukdomen alkoholism gjorde oss till medberoende, vi fick sjukdomens karaktärsdrag utan att nödvändigtvis själva börja dricka. Vi lärde oss att inte visa våra känslor som barn och fortsatte med det även som vuxna. Som en följd av detta förväxlade vi kärlek med medlidande och var benägna att älska människor vi kunde tycka synd om och rädda.. Vi var dessutom beroende av spänning och upphetsning i alla våra relationer och föredrog konstant oro framför en frisk relation.
Detta är en beskrivning av hur vi var, ingen anklagelse."
Från ACoAs hemsida
Postat i: Blandat | Permalink | Kommentarer [3]
Vi är många och vi syns inte. Den här bloggen är till för oss - kanske inte för att synas mer, men väl för att finna varandra. Det finns en styrka och trygghet i att inte vara ensam.
Min tanke är att vi skriver den här bloggen tillsammans. Om du är en av oss - hör av dig.
Postat i: Blandat | Permalink | Kommentarer [3]
