En fisk som heter Wanda´s blogg

Efter ett trevligt och fruktsamt besök på IKEA samt en babybutik här i Mölndal, styrde jag kosan hemåt för att fortsätta med projekt: "bygga bo".
Parkerade, som vanligt, i garagehuset, tog mitt pick och pack och travade in i huset. När jag kommer upp på fjärde våningen slår det mig plötsligt att jag glömt nyckelknippan i bilen. Jävlar. På nyckelknippan sitter inte bara nyckeln till lägenheten utan även nyckeln till garaget. Jävlar. Jävlar. Jävlar.
Navelluddsmannen är i New York så han kan inte komma till undsättning.
Jag inser att jag har två möjligheter att lösa situationen. 1: Ringa på hos diverse grannar och höra om jag kan få långa nyckeln till garaget. (Alla har dock inte garageparkering.) 2: Ställa mig utanför garaget och vänta på att något vänlig människa kommer för att parkera/hämta sin bil.
Jag börjar med det första alternativet. Jag ringer på hos en granne som jag dels vet har semester och dels vet har nyckel till garaget. (Hur vet jag det? Jo, det är nämligen inte första gången jag klantar mig på det här sättet!) Inget svar. Kilar ner till bottenvåningen och ringer på hos en granne som jag tjenixade till på vägen in i huset. Han har givetvis sin bil på den öppna parkeringen så han kan inte hjälpa mig. Jag frågar om han vet något om sina närmsta grannar och han svarar att samma gäller dem. Uteparkering - ingen nyckel. Typiskt. Han föreslår då att jag ska ringa fastighetsskötaren och kolla om jag kan få hjälp där. Jag ringer direkt och möts av en telefonsvarare. "Vi har telefontid mellan...." Suck! Jag ringer ett journummer och där svarar en kvinna från Securitas. Jag förklarar mitt ärende och hon svarar kort att de inte har jourtid hos fastighetsskötaren under dagen och att hon tyvärr inte kan hjälpa mig. Subba, tänker jag men svarar: "OK. Jag förstår. Tack ändå för hjälpen."
Det regnar ute. Uppgiven sätter jag mig på en betongsugga utanför garaget och väntar. När jag får ont i baken reser jag mig upp och går in mot gården igen. Då får jag syn på en granne och, se på tusan, han ska till garaget! Jag lubbar så fort jag kan med min stora mage och IKEA-påse och hinner precis ifatt honom. 
Så löste det sig till slut!
Och vad lärde vi oss av denna historia? 
Från och med nu ska jag aldrig mer lägga ifrån mig nyckelknippan i bilen.

En tänkvärd text till alla stressade bilister som, mot allt vett och förnuft, kör som blådårar och utgör rena, rama livsfaran för övriga medtrafikanter...

Läs och begrunda!

Sambon a.k.a. Navelluddsmannen ringer från sin bilfärd ner till Småland och meddelar att resan inte går något vidare. På min undran vad det är som har hänt svarar han att han har åkt fast för fortkörning...

124 km på 90-väg gav 3500 kr i böter och körkortet indraget i 2 månader.

Hurra! Not.

Tusen tack för det fina kortet! Jag blev väldigt glad och rörd.  
Jag lovar att jag både klappar magen och sjunger för Liten så gott som varje dag.

raka benen? Svar: ja.

På väg att bli försnylt?
Det känns så.
Jaflar också!
Har ingen lust alls att ligga halsontig, snuvig, febrig och kass.
Hoppas en god natts sömn vänder på eländet.

Jag väntar på att min laptop ska få en dongel så att den hittar det trådlösa nätverket.
Medan jag väntar är sambon snäll nog att låta mig "smurfa" på hans dator. Verkligen hyggligt.
Bara det att varje gång jag sitter vid datorn och sambon är hemma - verkar han känna ett mystiskt tvång att komma in och störa, genom att plocka fram en av sina gitarrer och börja lira eller sitta och trumma på de digitala trummorna, trots att jag sitter och lyssnar på musik. Det slår aldrig fel. Det är som att det kliar i fingrarna på honom och han måste sysselsätta dem preciiiiis bredvid mig.
Visst är det mystiskt?

Solen strålar och jag funderar starkt på att dra in till stan och shoppa för pengarna jag fick i födelsedagspresent. Skulle bl.a. behöva ett nytt klockarmband för det jag har nu börjar nästan vittra sönder... 

Skulle även behöva kika på lite nya kläder...

och varför inte slå till på en fika?

i hela friden har jag så många besökare i bloggen??? Är det VIDEON som har dragit folk eller vad är det frååååågan om? Här förekommer ju inga nakenchocker, smarriga sexnoveller eller hälsotips från bättre vetande! 

Jag är förvånad och nyfiken.

Vad gör till exempel DU här inne? :-)

Under en period skrev jag ofta om min väninna Hulen. På den tiden var vi båda singlar och frekventa besökare av diverse krogar runt om i stan.
Nu för tiden är Hulen gift med sin Skotte och har en bedårande söt son på 6 månader.
Idag har vi träffats och tjötat över en bit mat och promenerat i Slottsskogen. Precis vad jag behövde!

Hulen är en suverän promenad- och samtalskompis. Vi har stött och blött många ämnen under våra vandringar. Jag har saknat våra strapatser och jag hoppas att vi kan komma igång med lite mer regelbundna gångturer med obligatoriska fik-eller matintag. Det gör himla gott för själen.

Det snöar igen! Och jag som inbillade mig att våren var på väg. Jäkla lurifaxmars....

Till alla flickor, tjejer, kvinnor damer och tanter. Idag är det VÅR dag!  

Nej. Det kan jag inte påstå.

Men en sak kan jag påstå. Jag ser verkligen fram emot de konserter som väntar i vår & sommar!

Igår hämtade jag ut biljetterna till Foo Fighters konsert 22 juni, Stockholms Stadion. 

Sweeeeeeeeeeeeeet! 

Julgransglitter har en väldigt speciell doft. Denna doft tar mig tillbaka till arla Luciamornar då klassen kom extra tidigt till skolan för att byta om till små Lucior, tärnor, tomtar och pepparkaksgubbar.
Det doftade alltid kaffe och pepparkaka och små, små fjärilar av nervositet dansade runt i våra magar. Nu skulle vi äntligen få visa upp det vi övat och tragglat i flera veckor!
Vissa fick extra uppdrag i form av att läsa små jul-och luciadikter. Ibland var dikterna uppdelade och det gällde att komma ihåg i vilken ordning vem skulle säga vad. 
Föräldrarna satt och väntade förväntansfulla och spända. Snart skulle Luciatåget skrida in och lysa upp rummet med sina tända ljus...

Några vänner och jag tyckte väldigt mycket om att lussa och vi hade som tradition, när vi var mellan 14-17 år, att lussa på Östersunds Stadsbibliotek, på de dåvarande regementen A4 och I5 samt på Östersunds Lasarett.  Vi var väldigt uppskattade och kände att vi gjorde en god gärning. Ett av mina starkaste minnen var när vi sjöng för en klasskompis mamma, som låg svårt sjuk i cancer. Vi hade inte förstått hur pass allvarligt sjuk hon var och vi blev väldigt tagna när vi såg hur förändrad hon hade blivit. Vi insåg där och då att hon inte skulle överleva sin sjukdom. Jag tror aldrig att vi sjungit så vackert som den gången.

Jag vet inte hur många Luciatåg jag har gått och stått i men det är något väldigt speciellt att fylla ett rum med varmt ljus och vacker stämsång. Jag känner mig snudd på religiös. Varje år som jag inte är med och lussar värker det i hjärtat och jag gråter av nostalgi när jag ser och hör Luciamorgon från Dalarna på TV.
Det är ju så himlans vackert!

Musiken är mitt liv.

Följande demolåtar har jag gjort tillsammans med min bror och en god vän till honom. Vi spelade in hemma i vårt gamla vardagsrum vintern 2003. Låtarna är inte fulländade men klart lyssningsbara.
Med nästan 100 mil mellan oss och allt för få möjligheter att träffas alla tre är det svårt att komma vidare. Jag hoppas dock att det kommer fler tillfällen att skapa.

http://www.youtube.com/watch?v=onYnfJp-N30

http://www.youtube.com/watch?v=1BytNrsfKZM