En fisk som heter Wanda´s blogg

...knegade jag i kassan på Billhälls då en kollega kom i flygande fläng och berättade att inte bara ett utan två plan hade kraschat i World Trade Center, New York.

Jag kunde knappt tro att det var sant.

Väl hemma satt jag fastklistrad framför TV:n i timmar. Jag försökte begripa detta fasansfulla som spelades upp för mina ögon. 

Idag, tio år senare, är det fortfarande svårt att förstå. Jag blir fortfarande lika gripen och illa berörd av tragedin som utspelade sig i staden långt där borta.

I morse när jag vaknade berättade sambon att man gripit 4 personer misstänkta för planerade terrordåd här i Göteborg. 

Det är så jäkla läskigt. Att det kan hända var som helst, när som helst... 

Då, där. Här, nu. Sedan, någon annanstans.

Terrorn gör ingen skillnad på fattig eller rik, vit eller svart, man eller kvinna.
Den dödar - ohämmat och brutalt. 

Precis som cancer.

Min kusin, Michael, dog i en bilolycka i fredags. Han blev bara 37 år.

Jag kan inte påstå att vi kände varandra. Jag umgicks med Michaels lillasyster när jag var 8-12 år. Michael hängde aldrig med oss "småtjejer" och jag tyckte väl egentligen ingenting om honom. Han var snäll. Det är vad jag minns i alla fall.

I tonåren kom vi ifrån varandra, Michaels syster och jag. Vi slutade umgås och tappade så småningom kontakten helt.
Åren gick och vi växte upp, blev vuxna.
I våras hittade jag mina kusiner på Facebook. Vi började skriva till varandra och beslöt att vi skulle ha en liten kusinträff i Östersund när jag var hemma på besök nu i somras. Så blev det också.

Men Michael var inte med. Han visste nog inte riktigt hur han skulle agera eller vad han skulle säga efter så många år.
Det gjorde mig inte så mycket. Jag tänkte: "Det kommer fler tillfällen. Vi kan alltid träffas nästa sommar."

Nu blir det inte så. Vi kommer inte att träffas mer. Åtminstone inte i detta jordelivet. 

Mina tankar går till Mickes familj, släktingar och vänner. Jag vet att de har det oerhört jobbigt just nu. De befinner sig i ett vakuum fyllt av tårar och smärta. De bär på frågor som aldrig kommer att kunna besvaras.

Varför, varför, varför?

Michael, jag hoppas att du har det bra där du är. 

Vila i frid.

Efter att tjuren spetsat matadoren avlivades den.

Quel surprise...

En av mina favoritgubbar på hemmet har somnat in.

Han hade de blåaste ögon jag någonsin sett.

En speciell krumelur.

Jag är rätt säker på att han, när han var yngre, var en mycket stilig karl.

Jag föll i alla fall för honom direkt.

Och trots att han var en vimsig, snurrig och mot slutet lite småtokig farbror, kunde man inte låta bli att tycka om honom.

Han kommer att bli saknad.

*klicka*

Kan man inte göra båda på samma gång?

"If we do the right thing then we´re going to create a lot of wealth and we´re going to create a lot of jobs, ´cause doing the right thing moves us forward." (Al Gore)

En mycket sevärd dokumentär som går rakt in i hjärtat.

Varning för snorbölning!

Hemsidan.

Emil Forselius, guldbaggevinnande skådespelare och småbarnsfar, tog sitt liv i tisdags.

Jag läste det nyss på löpsedlarna när jag var och handlade mat.

Min första tanke var: Han har jag kysst - eller rättare sagt, han kysste mig.

Emil växte upp i det lilla samhället Tandsbyn i Jämtland.

Första gången jag såg honom var i högstadiet. Jag var väl en 14 år skulle jag tro. Jag och en god vän (Cinna) satt och bläddrade igenom skolkatalogen. När vi kom till Brunfloskolan fastnade våra ögon på en kille vid namn Emil Carlsson. Han hette så på den tiden.

Emil var en "kicker" och något av en bad boy. En så´n där som ser snygg och lite farlig ut. Jag beundrade honom på avstånd. Tyckte att han var cool. Cinna var helt såld. Hon kunde sitta och stirra på hans bild och försvinna i hans stora, vackra ögon.

Eftersom Cinna och jag bodde i olika städer rapporterade jag allt jag såg och hörde om Emil.

En helg fick jag något STORT att rapportera.

Jag var ute med en väninna och cyklade. På väg in till stan träffade vi på Emil och en vän till honom. De var glada, berusade och pratglada. Vi stannade till. Efter att ha bytt ett par ord med Emil (vilket jag då tyckte var jätttestort) hände något jag i mina vildaste drömmar aldrig hade vågat tro på...

Plötsligt tar Emil tag i mig och ger mig en kyss!

Jag blev överrumplad och chockad och försökte febrilt, med tungan, att peta undan tuggummit jag hade i munnen så att han inte skulle få det i sin mun!

Det var en föga passionerad och romantisk kyss. Snarare en fumlig och för mig väldigt ovanlig upplevelse.

Cinna höll på att svimma när jag berättade om kyssen. Det var svårt för oss båda att förstå att det var sant.

Efter högstadiet försvann Emil. Jag har senare förstått att hans vilda ungdom resulterade i någon form av ungdomsvård.

Plötsligt dök han upp igen. Denna gång som Emil Forselius, skådespelare.

Min första tanke när jag såg honom var: Han har jag kysst - eller rättare sagt, han kysste mig.

Jag gladdes över att det hade gått så bra för honom, att "Kicker-Emil" hade hittat en väg i livet där han kunde få leva ut allt det han bar på inombords.

Emil Forselius var en riktigt duktig skådespelare.

Kanske lite för duktig?

Ingen anade att han mådde så dåligt att han inte längre ville leva.

Nu är han borta.

Men han har sannerligen lämnat avtryck efter sig.

I form av skådespelarprestationer.

En son.

En fumlig kyss på en gata i Östersund.

Igår fick jag höra att en gammal vän från säsongstiden i Åre tog sitt liv i slutet av januari. Jag vet ingenting om omständigheterna kring det hela. Visste inte ens att han mådde dåligt.

Nu är han borta. Han lämnar fru, barn, släkt, vänner och en herrans massa obesvarade frågor efter sig.

Ibland händer det saker i livet som får en att tänka lite extra - både på Livet och Döden.
En del kämpar för att få leva. Andra kämpar för att få dö.

Och någonstans där emellan finns vi andra.
Vi som varken kämpar mot obotliga, dödliga sjukdomar eller går omkring med den djupaste ångest.
Vi traskar på i Livet och möter Döden när den kommer.

Jag hade inte träffat min vän på många år men blev väldigt berörd av hans bortgång.
Då jag själv står inför en stor och omvälvande händelse som i slutänden (förhoppningsvis) innebär att jag skapar ett nytt liv - är det svårt för mig att begripa hur någon vill ta ett (sitt) liv.

Det enda jag vet är att jag är ytterst tacksam och glad över att jag har min hälsa, mitt arbete, mina katter och min sambo. Jag är ytterst tacksam över att jag har goda vänner som berikar mitt liv. Jag är ytterst tacksam över att jag kan skratta och gråta för det innebär att jag lever - ett rikt liv.

Min väns bortgång kommer inte att vara förgäves. Den kommer att föra människor som kände honom närmare varandra. Den kommer att få oss att tänka mer på varandra och bry oss mer om varandra.

Den tanken ger en smula tröst.

Jag minns inte sista gången vi träffades men det var helt säkert i Åre.

Vi var unga, vilda och hade hela livet framför oss.

Så tog säsongslivet slut och många av oss sökte nya äventyr på annat håll.

Genom Facebook fann vi varandra igen.

Gamla vänner med nya liv.

Vi bytte några vänskapliga ord.

Pratade om att dra ihop en återträff i Åre.

Det hade varit så roligt.

Så gick tiden.

Jag vet inte vad som fattades dig, min vän.

Men jag förstår att det måste ha varit smärtsamt för dig.

Hälsa Columbus från mig. Jag tyckte om honom, som den väldiga, vackra och totalt omöjliga hund han var!

Han blev nog väldigt glad att se dig igen.

Kära Anders!

Jag hoppas du har funnit frid.

Jag kommer alltid att tänka på dig med värme och glädje.

Jag kanske inte visste det för idag var jag med om en nära-döden-upplevelse.

Jag föll nerför trappan i vår lägenhet.

Det gjorde ont.

Som fan.

Ryggen, svanskotan och höger arm fick sig en kyss som hette duga.

Jag hann tänka tusen tankar.

Får se om jag tar mig ur sängen i morgon...

Där låg hon.

Min vän.

Nyopererad, blek, trött men vid beundransvärt gott mod.

Vi satt hos henne ett par timmar.

Pratade.

Skojade.

Mitt i allt detta elände måste vi få skratta.

För att orka.

För att överleva.

En lång och jobbig resa är påbörjad och vi behöver alla skratt vi kan få.

....både för egen och andras del.

Jag hoppas att allt går BRA.

*Till Net - klicka*

Se dokumentären på SVT Play.

*klicka*

Det trillade in ett mail från mitt ex och hans fru.

De har bestämt sig för att skiljas.

Beskedet kom som en chock.

Efter att ha talat med en gemensam vän fick jag ihop bilden bakom beslutet.

Den gemensamme vännen var en av dem som hjälpte både mig och exet genom vår separation.

Vi talade om hur det var då och hur det är nu.

Separationer är väldigt laddade. De triggar igång mycket tankar och känslor.

För mig personligen handlar separation mycket om förlust för det är så jag har upplevt det.

I vår separation upplevde jag att mitt ex vann - sin frihet och möjligheten att utveckla ett förhållande med en ny kvinna medan jag själv förlorade - min kärlek, min trygghet, gemensamma vänner och hans familj.

Riktigt så enkelt var det självklart inte, men så upplevde jag det.

När jag läste mailet blev jag oerhört ledsen och en känsla av olust spred sig i kroppen.

Flashback.

Skickade iväg ett sms: "Är du okej?`"

Svar: "Nej inte alls. Mår nog som du gjorde när jag lämnade dig. Jag är ledsen för att utsatte dig för det."

Orden gick rakt in i hjärtat.

SMÄRTA

Man skulle kunna tro att det någonstans i mig finns en del som är skadeglad. Åtminstone lite.

Men nej.

Jag tycker att det är hemskt.

Jag önskar dem bara väl.

Jag hoppas att de kan finna någon slags försoning med det som har hänt och gå vidare i livet utan att se tillbaka med bitterhet och sorg.