En fisk som heter Wanda´s blogg

Vi befinner oss alltsa i Panama, närmare bestämt i Bocas del Toro pa en ö som heter Isla Colon. Vi bor pa hotell Cala Luna, som ägs och drivs av det italienska paret Alberto & Marcella.

Innan vi kom hit spenderade vi tva nätter pa hotell Santana i Panama City. Hotellet är nybyggt och ligger i ett sjaskigt omrade med gamla, fallfärdiga hus. Omradet haller pa att "röjas upp" och man ska bygga nya hus som kommer att attrahera mer välbärgade hyresgäster än de som bor där nu.
Vi trivdes hyfsat bra pa hotellet men vara tappra försök att spatsera runt i omradet slutade alltid med att vi hastade hem. Första gangen vi gick ut var klockan endast sju - halv atta pa en söndagsmorgon. Det var lönehelg och folk hade festat hela natten. Vi gick genom en park och blev genast varnad av en kvinna. "Det är farligt att ga här." Plösligt märkte vi att vi blev granskade av inte enbart nyfikna blickar utan blickar fulla med hat och förrakt. Vi skyndade hem...

Väl hemma pa hotellet träffade vi ett brittiskt par - Karen och Craig och började tjöta med dem. Efter en stunds samtal beslöt vi oss för att sla följe under dagen. Vi blev upphämtade av Farhid, en ung kvinna som jobbade för hotellägaren. Hon tog oss med ut pa sightseeing och vi sag bl.a. Panamakanalen, nagra urgamla ruiner och tjusiga katedraler. Vi hade en mycket fin dag och sällskapet var mycket trevligt.

Pa kvällen tog vi en promenad och at god mat pa en av stadens restauranger. Pa vägen hem blev vi varnade igen och nagon spottade vatten pa mig fran en balkong.
Dagen efter - samma visa. Vi hann knappt sticka ut vara huvuden fran hotellet förrän vi blev varnade fran flera hall. "Dangerous!" "Red zone!"

När vi fragade pa hotellet om det var ett farligt omrade svarade de: "Ooooh nej! Förr var det farligt men inte nu. En del människor lever i det förflutna och de gillar inte turister" (framför allt gringos). Med tanke pa Panamas historia och amerikanernas brutala utnyttjande av sin makt kan man väl första detta.
Vi litade dock inte pa att det var säkert för oss utan akte till flygplatsen flera timmar innan planet skulle ga till var nuvarande adress - Bocas del Toro.

Vi akte i ett litet plan byggt nagon gang under den senare hälften av 50-talet. Det var en mindre trevlig resa och under resans första 10-15 minuter var jag ganska rädd. Jag tvingade mig att tänka att flygkaptenen och andrepiloten antagligen inte hade tänkt krascha och att de var lika rädda om sina liv som jag om mitt. Efter en stund kunde jag slappna av.

Fran flygplatsen akte vi taxi i mardrömsfart. Ytterligare en "helvetesresa" m.a.o.

Sista biten akte vi bat. Vi möttes av en härlig syn. Färggranna hus i karibisk stil, nylagad mat som doftade ljuvligt.

I Bocas är alla vänliga och hälsar glatt när man är ute och promenerar. Vi har inte känt oss "hotade" eller pa nagot sätt obekväma under var vistelse.
Hotellet är mysigt, rent och Alberto är en mycket trevlig värd som dessutom gör himmelskt god pizza.

Pa dagarna tar vi batturer ut till de andra öarna och badar, snorklar och tittar pa sevärdheter. När vi är trötta slappar vi i hängmattan och läser eller löser korsord. Karen och Craig har hallit oss gott sällskap men för ett par dagar sedan drog de vidare till Costa Rica. Vi saknar dem.
Maten är god och man kan äta svinbillig "husamanskost" som haller en mätt hela dagen. Vi har frossat i fisk, räkor, kräftor och hummer. Ölen är billig, vinet är gott och jag kan lugnt säga att vi mar som bortskämda prinsar.

Ända maste jag säga att jag haller med i talesättet: Borta bra men hemma bäst. Jag är väldigt nöjd med resan och jag trivs som fisken i vattnet men det ska faktiskt bli rätt gött att komma hem.