En fisk som heter Wanda´s blogg

Satt och tittade på Michael Jacksons minnesstund igår.

Kunde inte låta bli att tycka att det hela var lite....märkligt och skruvat.

Hela klanen Jackson satt med solbrillor (som iofs kanske, tillsammans med handsken, var en slags hyllning till MJ) och de enda som man kunde se tillåta sig att visa några känslor var brodern Jermaine, som sjöng Michaels favoritlåt "Smile", brodern Marlon, som höll ett tacktal mot slutet av minnesstunden och så dottern, Paris. När Paris skulle tala blev jag för övrigt nervös. Vad skulle flickabarnet säga?

Jag förstår att pappa Joe har varit och kanske fortfarande är en tyrann, men det kändes ändå märkligt att talarna och artiserna gång på gång vände sig till modern och efter sångerna gick fram till henne och inte pappan...

Michael hyllades av olika artister och en av dem, Uscher, som jag vanligtvis brukar gilla, uppträdde (även han iförd i solbrillor) och mot slutet gick han ner till Michaels kista och tog i den. Det kändes väldigt märkligt och jag satt och undrade vilken relation han hade till popikonen. Har han någonsin uttryckt sig om Michael Jackson? Har han hängt med The King of Pop och varit hans stöttande polare? Inte vad jag vet. Däremot har han blivit jämförd med Michael Jackson så där finns det väl nå´t slags "band" som håller dem samman. Innan sluttonen frustade han till i mikrofonen som att han var på väg att börja gråta. Jag förstår om han blev tagen av stundens allvar men hans agerande kändes lite too much... särskilt i förhållande till den person som jag upplevde höll mest ärliga och personliga talet - Brooke Shields, som ju faktiskt varit en av MJ:s nära vänner.

Jag måste hålla med kommentatorerna när de sa att Michael borde ha fått höra alla fina ord och hyllningar när han levde... Särskilt de sista åren.

Den effektfulla avslutningen med spotten som lyste på en tom plats på scenen förstördes något när pastorn, som höll i minnesstunden, ställde sig på den tomma platsen och sa några sista ord. Han kunde lika gärna ha stått vid sidan av, tycker jag.

The King of Pop har lämnat detta jordelivet och förhoppningsvis äntligen fått ro. Musik, film- och bokindustrin för att inte tala om skvallerblaskorna!) kommer dock att fortsätta håva in pengar med hjälp av hans namn för nu är han verkligen högaktuell... 

Kommer vi någonsin få reda på sanningen om Michael Jackson och hans liv och leverne? Troligtvis inte. Däremot kommer vi få ta del av olika versioner av sanningen, halvsanningar och lögner.

Min egen bild av Michael Jackson börjar med Jackson Five och slutar någonstans efter Thrilleralbumet. Sedan hände något med mannen jag beundrade. Han förändrades i både färg och form och när jag själv växte upp och började bli kvinna, kändes det som att han mer och mer blev ett vuxet barn. Jag tappade intresset och min beundran gick över i en blandning av fascination och medömkan.